torsdag 6 september 2012

Lite mer kring valpfostran...

 Foto: Kamp om stackars tiger >:

Tack alla underbara människor där ute som kommer med tankar och tro kring hur valpar skall fostras.
Tack även för din härliga kommentar pappsen som bara du å jag förstår.
Man kan väl lugnt konstatera att gällande att fostra hundar ( å barn å män) så finns det inga givna svar, det finns lika mycket tyckanden som det finns hundägare (å föräldrar och fruar) nästan.

Jag är en sån där människa som gärna blottar mina tankar och frågar om hur andra bedömer läget.
Gör det i de flesta situationer och ser det som en styrka. Jag har inget behov av att maskera att jag vill ventilera diverse frågor med andra.
I min roll som sjuksköterska känner jag mej trygg och erfaren. Jag vet att jag har stor kunskap, bred erfarenhet och en klinisk blick för patienten.
Likväl kan jag ibland fråga en kollega om råd. Ibland för att jag inte vet... och då ser jag ingen prestigeförlust i det... ibland för att helt enkelt verifiera att jag tänker rätt, att jag ingenting glömt osv.
Likadant är det med valpar och hunduppfostran.

Jag VET ju egentligen att vissa valpar tar tid på sej att bli rumsrena. Vet att en valp... precis som små barn... undersöker saker och ting med munnen och att det dessutom kliar av bara helsike i munnen på honom nu när nya tänder är på väg. Plocka undan och smörj attraktiva möbelben med chili olja.
Å nej, antagligen kommer han inte att svälta ihjäl heller.
Jag vet... men är ändå enormt tacksam över att ni bryr er och över era tankar (sen gör jag som jag själv tycker ändå ha ha.)

Ibland blir jag frustrerad, men på det stora hela är jag väldigt nöjd med min valp, och faktiskt med min egen insats så här långt. Jag har en helt annan trygghet den här gången. Oroar mej inte för allting och för vad folk ska tycka å tänka å tro.
Jag iakttar Märta i hennes lugna, tålmodiga ledarskap och känner att jag för mej... och med min hund... är på rätt väg.
Min valp är oerhört kontaktsökande gentemot mej. Den är så härlig den här första tiden innan könsmognaden för man får verkligen möjlighet att vara "idolen" just nu. Å jag är det så mycket mer för Gottfrid än vad jag var för Märta.
Han svansar efter mej hela tiden, söker min blick, min uppmärksamhet, mitt gillande.
Han går där jag går, vilar när jag vilar, kommer springande till mej så fort nåt upplevs som läskigt.
Jag trodde faktiskt att jag skulle få konkurrera hårdare med Märta om att vara hans ledare och idol.

Hur gör jag då?
Ja jag följer mitt hjärta och sunda förnuft.
Jag fostrar honom med mjuka metoder. Med tålamod, beröm av de beteenden jag finner önskvärda och nonchalans av det jag inte gillar. Ytterst sällan talar jag barskt eller tar tag i honom.
Jag har prövat det. Men liksom med Märta blir bara hans dåliga beteende värre, dominans triggar igång mer dominans och en ond cirkel.
Konflikter föder avstånd och inte kontakt.
Jag sover tillsammans med honom, vi ligger nära nära. I sked.
Jag är enormt påhittig på promenader. Försvinner bakom buskar, växlar stig oväntat, finner "viltkorv" (korvslantar jag kastat dit när han inte ser) i gräset å spårar sedan efter dessa så han kommer springande å vill vara med och leta. I hans ögon är jag en fantastisk jägare.
Jag bjuder honom famnen när han blir rädd, går tillsammans med honom för att undersöka det som var otäckt. Jag klättrar på stenar, hoppar upp på bänkar och får honom att följa efter.
Han ska välja mej för att jag är den absolut roligaste, inte för att han inte vågar annat.
Så tror jag att man blir en bra ledare.
Så är Märta mot Gottfrid och han beundrar henne hejdlöst.

Man kan absolut korrigera en hund till lydnad. Jag säger inte att det är fel.
Att jobba med svart-vitt, belöningar-bestraffningar är kanske snabbaste vägen till att lära hunden något. Alla ska välja det som passar dem bäst.
Men mjuka metoder är mer utmanande. Mer spännande.
Passar mej och vem jag vill vara som "Gottfrid och Märtas mamma" bättre.
Med Märta har jag experimenterat mer. Å jobbat i en helt annan motvind.
Hennes klena nerver som kompenserats upp med stor skärpa och mycket skyddsinstinkt har varit en utmaning och jag skulle ljuga om jag sa att resultatet är 100% igt.
Men jag tror oxå att väldigt många skulle valt att ta bort en hund som Märta någonstans på denna prövoväg men jag har kämpat... och kämpat hårdare... och har nu en rätt egensinnig bortskämd hund som fungerar ypperligt i min vardag. Nej, jag tar inte med henne på hundutställningar eller har henne lös på platser där folk och fä passerar oss men hon slänger sej inte längre efter att få bita barn, tanter och cyklister. Hon fungerar och jag är väldigt stolt över henne.
Inte minst är jag stolt över att hon fostrar Gottfrid med samma ömhet och tålamod.
Gottfrid är... en smula dummare (han är ju av hankön :) men väldigt mycket stabilare och sundare i sitt sätt att vara. Han är frimodig och nyfiken, positiv och han kommer till mej när något blir övermäktigt.
Han slänger sej inte i kopplet och ska "ha ihjäl det själv."

Nu ska vi gosa och sova. Prinsen och jag. Ska bara ta en kort mysstund med världens bästa Märta först.

Puss/ Asta
Foto: <3

6 kommentarer:

  1. Det är bra att vara öppen. Klart du gör som du vill. Angående Märta så hade jag nog blitt rädd om min hund kastat sig ut mot barn och skulle bitas. Det krävs nerver och lugn för att hantera det. Gottepojken kommer bli en lätt match för dig. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är så rar Millan som skrev ett helt inlägg till mej.
      Jag läser, stärks och tar till mej av dina råd. SKA sluta fjompa med maten.
      Lätt och lätt vet jag inte, men han kommer nog inte ge mej samma utmaningar.
      Kram

      Radera
  2. Ja, uppfostringsmetoden måste ju passa både den som uppfostrar och den som blir uppfostrad. HUvudsaken att man reflekterar och bestämmer sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så Åsa, precis som med barn.
      Kram

      Radera
  3. Jag tycker du verkar uppfostra Gotte väldigt fint och ungefär som jag uppfostrar min Lowe, fast du är nog ännu duktigare känns det som med de där lekarna och så.
    (Hahahaha, erkänner att jag fick lite dåligt samvete där när jag läste om viltkorv för Lowe får inte göra något sådant.) Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Tack vännen. Duktig vet jag inte, den dagen man tror att man "kan" hund eller något annat för den delen, att man är färdiglärd så har man verkligen inte fattat någonting.
      Alla kan ta till sej tips och tankar från andra, även om man haft hund i 150 år.
      Viltkorv är jätte bra, ett lätt sätt att imponera på sin hund och att få den att jobba med nos och hjärna vilket gör dem trötta på ett helt annat sätt än motion gör. Kram

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare