fredag 7 september 2012

För länge sen.

Lady Dahmers inlägg om skrikande barn och andra människor som stör sej och uttrycker det oxå får mej att minnas en händelse för många år sedan...

Jag var 21 år och gravid i nionde månaden med Sonen. Det var en stekande het augustidag.
Vi hade varit på stranden hela dagen jag å min lilla familj. Äldsta dottern var lite drygt 3½ och yngsta dottern 1½.
Vi var alla trötta å matta och ville hem.
Maken gick för att hämta bilen och jag stod kvar med ungar och packning å väntade vid en lekplats.
Tjejerna ville åka ruschkanan.
Det var bara det att stora flickan lät lillasyster och andra barn passera henne i kön om å om å om igen.
Lite lamt försökte jag väl styra upp det där.
Tillslut fick hon ett bryt och började skrika och gråta och kasta sej på marken.
Jag... varm, tjock, trött och höggravid... blev väl rätt fort lite tjurig själv.
Drog upp henne från marken och skrek väl tillbaka "Ja men varför står du inte kvar i kön då om du så gärna vill åka, sluta upp med att tramsa osv" Minns förstås inte exakt men typ så.
Varpå en en "gubbe" går förbi och säger med ett sånt förakt... "Fy fan, sådana som du borde inte ha barn."

Jag skrek inte tillbaka!
Jag gick inte därifrån!
Nej, jag började tokgråta!
Släppte ungen, packningen, allt jag hade och bara grät!
Mitt bland folk på lekplatsen.
:)) Ja jösses, vilken dramaqueen. Dottern hade att brås på kan man väl säga.
Men jag var så trött!!! och jag blev så sårad av att han inte förstod och till på köpet läxade upp mej.
Som tur var kom maken i samma stund, tog ungar å packningen å mej i armen och drog iväg oss till bilen.

Till farbrorn skulle jag idag vilja säga "Du har aldrig varit ung höggravid småbarnsmorsa med foglossning i strålande sol och tryckande värme med trotsiga barn va?! Nej, tänkte nästan det."

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Märks att vi känt varandra under många år, Asta för när jag läste inlägget hos LD så tänkte jag direkt på din händelse. Märkligt det där, att din historia finns kvar hos mig trots att vi aldrig träffats. Men kan också bero på att det varit bloggtorka och samma sak ältats både hos dig och mig under alla dessa år till förbannelse. Tänker just nu på hur många fler i vårt avlånga land som går runt och bär på våra minnen som om det vore deras egna. :)) Kram kram!

    SvaraRadera
  2. Ohh, jag skällde en gång ut en tant i Stockholm när hon försökte snäpsa till mig och min man över hur vi borde göra med vår dotter... Ganska chockad över mig själv när det hände, men rätt nöjd att jag stod på mig så här efteråt...

    SvaraRadera
  3. Nä det är då fan inte lätt under såna förhållanden att hålla sig lugn. Typiskt också att folk ska lägga sig i vid helt fel tillfällen...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare