Veckan som var å nästa som kommer.

 
Skål.

Sitter å funderar på ämnen till ett blogginlägg men kommer inte på nåt bra riktigt.
Funderade på att skriva något om Nordkorea och den gisslansituation de sätter hela världen i med sina krigshot eller oxå om genusbråket mellan Lady Dahmer å Blondinbella men finner ingen riktig inspiration.
Får grunna på det lite?
Du kanske har nåt tips eller önskemål på inlägg?
Jag tror att jag skrivit av alla önskemål med inlägg ni hade sist.

Tills vidare får ni nöja er med ett dagboksinlägg.
Det är ju söndag så det blir lite av den vanliga summeringen av veckan och blickandet fram mot nästa vecka.

Påskafton igår var riktigt mysig. En av de bättre på länge.
Ingen av de stora tjejerna kom, de lämnade återbud rätt sent och jag fick slänga in lite av maten jag köpt i frysen.
Men vi hade mysigt i alla fall.
Lugnt å skönt och utan någon stress eller sociala krav.
Mini med fästman var hemma. Sonen kom hem och vi käkade sen middag.
Självklart fick de påskägg.
Åt fläskfilé med gräddsås och frästa champinjoner och ugnsrostad potatis.
Morotskaka med massor av frozting till dessert.
Vi spelade poker hela allihopa i evigheters evighet samtidigt som vi drack gin å tonic å käkade snacks.
Kom i säng sent, vid halv två eller nåt.

Veckan som varit...
Jag har fortsatt skött maten. Vägde i måndags 61 kg och hade minskat i centimeter på samtliga mätpunkter sedan veckan innan. Promenader har jag tagit alla dagar och de flesta dagarna har det varit en timmes långa. Powerwalk blandat med lek å spring med Gottfrid.

I måndags var jag på HLR utbildning (hjärt och lungräddning.)
Vi ska gå minst en gång om året men det var många år sedan jag gick.
Å andra sidan har jag ju gjort det ett gäng gånger "på riktigt" i stället.
När jag kom dit höll jag på att få dåndimpen då det var jag å tre överläkare som väntade på kursen. Men efter hand kom det ytterligare sjuksköterskor.
Lite fånigt att känna någon form av underlägsenhet gentemot läkargruppen, även om de har en högre medicinsk kompetens självklart är vi sjuksköterskor nog så duktiga (och mer vana) vid det praktiska.
Efteråt så gick jag upp till avdelningen och pysslade med lite administrativa uppgifter ytterligare några timmar.
Helt slut efteråt.

I tisdags var begravningen av mormor.
Tungt, men skönt med ett avslut. Det finns som eget inlägg att läsa.
På vägen hem stannade vi till å käkade pizza i Götelaborg och sen kollade jag in rummet som sonen hyr mitt i stan innan vi andra åkte hem.

Onsdag. Hundkurs som vanligt och veckans i särklass roligaste dag.
Kursen är först på kvällen och dagen ägnades åt att koppla av och stressa ner.
Jag behöver dagar regelbundet som är helt blanka.
Var på stan en vända å shoppade lite.

Torsdag arbetstränade jag igen. Fortsatt samma känsla av vilsenhet.
Samma trötthet när jag gick därifrån. "Lillebror" jobbade bland annat å det är skönt när man känner så där. Men jag känner oro för vad som komma skall...

(Lång) fredagen tog jag ledigt. Skulle eg arbetstränat, men varför då?
Röd dag å jag tjänar inga pengar. Jag var å handlade lite istället, gick en lång lång runda med hunden. Städade å stod i.

Lördan... se ovan

Söndagen. Idag har varit en slapp å skön dag.
Träffade bästaste Cissi å det var alldeles för länge sen. Vi gick en promenad å Gottfrid tog tillfället i akt att rulla sej i en död säl så vi har haft skönhetsvård här idag. Bad å kloklippning.
Sen fikade vi å Cissis man kom över en stund med.
Efteråt lagade jag middag å sen har jag omväxlande häckat framför datorn å tvättat.

Nästa vecka väntar en hel del.
Ska börja arbetsträna hela pass. Tre till antalet nästa vecka. Hur f-n det nu ska gå men jag måste ju pröva och försöka.
Jag ska på mammografi på tisdagen i ottan, ha pappa å hans fru här på onsdagen innan hundkursen.
Å så ska jag fortsätta sköta mej vad det gäller mat, att dricka mycket vatten och att gå raska promenader.

Hur har ni det?

Puss/ Asta

Barnförbjudet inlägg

 

All ära får han. Vareviga jäkla år.
I över 20 år har jag täkt upp för honom.
Handlat godis för pengar ur egen plånbok.
Burit hem det
Sorterat i högar.
Lagt i nyinköpta påskägg, för de gamla går alltid sönder.
Gömt på barnens rum.
Å sen suttit å lyssnat på barnen om hur "snäll" påskharen är.
Så oxå i år.

Allt medan han är någon annanstans och... ja, förmodligen gör det som kaniner harar gör.
Mina arma oskyldiga stackars barn...

Puss/ Asta

Recension på egen hand av "Att vara med henne..."

 
Jag har, på egen hand, utanför Bloggdalas bokcirkel läst "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" av Alex Schulman.

Boken berättar å beskriver hur Alex en sommardag 2008 separerar från kvinnan han levt med i många år- Katrin Zytomierska- och hur han efter en kort tid av fylla, förnedring och förtvivlan träffar sin nya kvinna Amanda Widell och blir galet förälskad.
Sex veckor efter deras första dejt får de besked att de väntar barn.
Här går det undan i svängarna förstår ni...

Visst är det en vacker kärlekshistoria, det är alltid vackert när två människor som är menade för varann finner varandra, men den berör mej aldrig särskilt.
Kanske är det Alex Schulmans direkta språk som inte inbjuder till någon sentimentalitet, kanske är det att jag inte känner något alls för författaren som person.
Då å då log jag när jag läste boken, någon gång fnissade jag till.
Vissa snuttar av boken är verkligen rara, andra tänkvärda men så mycket mer blir det inte.

Med tanke på att jag skrivit flera inlägg sista tiden om föräldraskap och barndom så tänkte jag ändå delge er något av det där som väckte lite extra hos mej. Där jag kan känna på pricken igen mej.

"Är det på grund av min barndom som jag idag kan känna när en annan människa blir irriterad eller ledsen eller arg på 30 meters håll? Jag har ett absolut gehör för skiftningar i folks temperament. Jag märker omedelbart när ett trevligt samtal försiktigt lossnar från tryggheten och långsamt förvandlas till något helt annat. En oförsiktig formulering vid en middagsbjudning och jag upptäcker genast att saker och ting sätts i rörelse. Och jag känner ett magnifikt obehag.
Beror det på min barndom? Jag antar det. (...) " Jag inser allt mer att alla föräldrar skadar sina barn genom sitt eget bagage. Vår uppgift är inte att vara perfekta föräldrar. Vår uppgift är att minimera skadan." 

Samtidigt som jag på pricken kan identifiera känslan eftersom den oxå är min egen kan jag tycka att han är en gnällspik den där Alex. Enligt sin egen berättelse växte han upp i en trygg och helt funktionell familj. Men han var lite känslig. Tyckte inte om när det blev gräl hemma mellan föräldrarna. Upplevde sej kryssa mellan minor som en räddhågsen fredsmäklare.
Alltså, kom igen! Min känsla är bland annat sprungen av att min mamma el min mormor (den jag för tillfället bodde hos) sa "Jag orkar inte med dej, du förstör mitt liv. Du får flytta till din mamma/mormor... här kan du i alla fall inte bo!" Mormor kunde hota att ta livet av sej för att jag varit så elak (som ingen av hennes riktiga barn någonsin varit) och mamma sa att jag var hennes straff för alla synder som hon... tydligen... gjort.
Då kan man bli lite småkänslig för sinnesförändringar :)

Samtidigt. Ja jag vet. Alla bär sina kors. Alla är vi olika känsliga.
Ovanstående skildringar av min mamma å mormor är inte för att tala skit om dem.
Jag vet att de gjorde så gott de kunde, att de hade sina skäl till att inte förmå och vi har bearbetat det där så gott det går. Jag vet oxå att jag var en skitjobbig tonårsunge.
Jag vet att jag inte kan förminska Alexs upplevelser. Att de är hans.
Precis som det finns de som hade en bra mycket mer traumatiserande barndom än vad jag hade och mina minnen är ändå mina.

Nu kom vi lite ifrån ämnet.
Jag är glad att jag läst boken för jag har hållit i den flera gånger i bokhandeln och funderat på att köpa den. Nu har jag gjort det.
Boken får en rätt så glanslös 2:a.

Puss/ Asta

"Slå inte hunden"

 

Denna text hade jag som plansch i mitt flickrum när jag var liten.
Minns att jag tyckte den var så klok och att jag tänkte att "Ja, SÅ är det."
Antingen är det jag eller oxå samhällets syn som har förändrats på hund för idag är väl detta knappast några "klokheter" utan snarare någon slags ministandard på hundägarskap.
Vem låser in eller slår sin hund idag? Vem finns inte hos den om den är sjuk?

Jag lever med min hund i symbios. Vi är i stort sätt alltid tillsammans om vi bara kan.
Människor som säger att "man blir så bundna av en hund för man kan inte åka på semester" vet inte vad de pratar om.
Det är väl det minsta problemet, det är alla andra 51 veckorna på året som man varje dag måste prioritera sin hund.
För mej är det ingen uppoffring. För mej är det livet. Ett liv utan hund vore ett så mycket fattigare liv.

Gottfrid är näst barnen det finaste jag har.
Jag vet att tiden är till skänks och att han förmodligen kommer att dö före mej men jag hoppas att det dröjer länge, länge än.
När jag miste Märta i januari så ville jag den närmsta tiden inte leva längre.
Dagarna när vi vakade över henne innan och de närmsta dagarna efter att hon dog har flutit ihop till en gröt av sorg å tårar som jag inte minns mycket av.
Vi hade madrasser över hela köksgolvet och där låg vi... jag, Gottfrid å Mini.
Slumrade, grät, pratade minnen.
Jag lovade mej inför köpet av Gottfrid att denna gång älska mer lagom, fästa mej mer lagom.Men hur gör man det?!
Hur har man en liten valp om sej å kring sej och stänger av hjärtat nånstans på hälften? Det går ju inte...

Gottfrid är min gudasände. Min räddning.
Han har fått mej lycklig igen.
Jag älskar honom mer än vad jag med ord kan uttrycka.

Kanske står jag honom ännu närmare än Märta.
Det är svårt å onödigt att gradera det där.
Märta var min bästa vän, min själsfrände, mitt ankare.
En sierska har sagt att hon var en gammal själ och att vi har levt många liv tillsammans. Kommer att leva många liv tillsammans.
Hon är min skyddsängel, ibland i fysisk form, ibland i mer andlig form.
Men hon är alltid nära mej och jag känner det... jag känner henne runt mej i allt jag gör.
Därför sörjer jag henne inte längre, jag kan sakna henne... sakna hennes trygga lugn, hennes muskulösa nacke att vila mitt huvud mot, hennes tunga huvud i mitt knä... men jag kan inte sörja, för hon är här.Gottfrid däremot han är inte min trygghet, inte mitt ankare någonstans.
Han är min prins, mitt gullefjun, min lillkille.
Han är mammigare än allt annat, jag är hans ALLT.
Han är min bebis som ligger tätt intill mej på natten.
Vi är i symbios.

Puss/ Asta

Påsk... är det nån hit?

 

Hoo hooo, är ni där eller är ni på väg till Blåkulla allihopa?
Hur ska ni fira påsk?
Är det en viktig högtid för er?

Själv är jag ledig. Egentligen skulle jag ha jobbat men eftersom jag arbetstränar och inte får lön så skiter jag faktiskt i det å tar ledigt.
Jag har ingen aning om hur jag ska fira påsk.
Jo lugnt å stilla och inte med nån jäkla julbordsrepris för det ids jag inte att fixa.
Inte heller har vi någon direkt tradition av påskmat i min familj. Vi måste inte nödvändigtvis käka lamm (det gör jag för övrigt aldrig för jag tycker det är supervidrigt) eller kyckling utan bara... "nåt gott."
Hur många av ungarna som kommer hem vet jag inte heller. På en direkt fråga när vi sågs på begravningen sa alla "ja, kanske" så vi får se. Får luska lite i det imorgon.
Sonen kommer i alla fall hem till stan, men om han ska bort vet jag inte.

Nåt jag däremot vet väldigt bestämt är att vi inte på några villkors vis ska gå till någon påskeld.
Jag avskyr det!
Det är kallt nästan alltid på påsk och i år är det ju lite av rekordkyla.
Att stå bland en massa halv okända människor, överförfriskade pappor och ungar som springer alldeles för nära elden och huttra sej blå om läpparna... nej, det klarar jag mej bra utan.

Påsk är faktiskt ingen viktig tradition för mej.
Kanske den minst viktiga, men det är nåt skönt med såna där opretentiösa helger oxå.
Ägg brukar vi käka några fler än vanligt och påskägg med godis brukar "barnen" få. Sonen som fyller 23 år protesterar högt om man föreslår att nu kan han kanske ta sitt smågodis i en vanlig påse.

Den roligaste påsken jag minns är ett år för länge sedan när ungarna var små och vi åkte och hälsade på en vän till mej i Örebro. De hade oxå en jäkla massa ungar.
Å valpar. För just då födde dom upp Dobberman och hade valpisar som kanske var en 6 veckor.
Jag har aldrig varit direkt förtjust i den rasen, gillar ju det regäla "doggiga" utseendet på hund, men de hade en liten brun valp som jag minns att jag blev lite betuttad i. Valpar är ju svåra att inte bli betuttade i vad det än är för ras.
Hur som haver hade vi en jätte mysig påsk med barn som klädde ut sej till påskgummor å samlade ihop en jäkla massa godis.
Hjärterum å stjärterum.

Puss/ Asta

Bitterfittiga feministpatrask

 

Nyss... ja, precis nu... blev jag fruktansvärt provocerad.
Så där så blodtrycket får sej en riktig rush :)
En facebookvän använde ordet "hen" i en statusuppdatering. Han gjorde det i precis de sammanhangen som jag själv använder "hen"... när man inte vet om det är en hon eller han. När det är "någon" lixom.
Om man vill använda det i ett annat sammanhang så får man väl göra det, men själv så känns det mest naturligt där.
Hur som helst så svarade en (för mej okänd) vän till vännen (som dessutom är kvinna!) "Han finns och hon finns. Hen finns bara i vokabulären hos bitterfittiga feministpatrask. Och det är min fasta övertygelse."

Ursäkta mej! men vad är det för jävla inställning till sina medmänniskor å medsystrar??? "Bitterfittiga feministpatrask." Jag kan knappt tänka mej ett fulare ord och en fulare inställning. 
Man må tycka vad man vill om ordet, men att döma ut dem som använder det som bitterfitta feministpatrask väcker heta känslor hos mej. Å inte på nåt trevligt vis. 

Att vara feminist är att stå bakom idén om att kvinnor å män skall vara jämställda socialt, juridiskt och ekonomiskt.
Det antar jag att de flesta människor i det här landet kan ställa sej bakom?!
Eller är det någon som förtvivlat längtar tillbaka till när kvinnor inte hade rösträtt, när män fick spöa upp sina fruar å våldtäkter inom äktenskapet inte var ett brott?
Är det någon som tycker att det är vettigt att kvinnor sliter ut sej genom att göra större delen av hushållsarbetet eller att de tjänar mindre än vad män gör för samma arbete?
Det ÄR vad feminister står för.
Å även om man nu gillar att odla hårväxten på benen och käka vegetariskt, även om man röstar på Feministiskt initiativ och har Gudrun Schyman som husgud så är man väl knappast nåt patrask för det?! 

Puss/ Asta

En dag som kom att handla om begravning å skolarbete

 

Phuu.
What a day.
Men äntligen är den över. Denna eländiga tisdag.

Det har varit begravning. Mormors.
Mycket känslor så klart.
Alla möjliga tankar och känslor flashade förbi där jag satt på den hårda kyrkbänken.
Kärlek till kvinnan som gjort så mycket för mej. Lättnad över att hon nu får vila.
Dåligt samvete över allt jag inte gjorde eller sa till henne. Saknad över att aldrig mer ses.
Detta aldrig, detta för alltid som jag hade... och stundtals har... problem med efter Lenas död. Efter Märtas död.
En enkel kista. Inte alls mycket blommor (en pank släkt hade hon) och en kvinnlig präst som talade så vackert.
Avskedet.
Den där fruktade stunden. Vid kistan. Då allt brister.
Så mycket tårar. Högljutt jämrande. Minis hand som tröstande höll hårt i min.
Nu är du hos morfar lilla mormor. Nu är du fri från allt det där som gjorde dej ledsen, som plågade dej.

Som alltid vid dessa tillfällen. Det känns som väl många begravningar å allt för få bröllop. Som alltid... så stolt över min familj.
Min make som jag alltid blir lite nykär i när han är så stilig i kostym. Rakryggad.
Han får en helt annan aura runt sej. Manlig. En handflata mot min rygg i kyrkgången.
Mina barn...
Så vackra, så fina. Var å en på sitt sätt.
Min stilfulla, bedårande äldsta dotter. Med bebis i magen och en fin man vid sin sida.
Min flärdfulla, eleganta Dotter nr II. Samlad och tröstande.
Sonen, stilig som pappa i kostym. Bara lite kortade och lite biffigare.
Söta Mini, hela tiden vid min sida, vid sin mormors sida.
Jag är så rysligt stolt över dem allesammans. Det är klass på mina ungar.
De är välklädda, vältaliga, skötsamma, omtänksamma om varann och om mej.
Det känns som att det syns... att trots våra skavanker är vi en hel familj som värnar om varandra, som hör ihop å älskar varandra, som innerligt kramar varann och pussar varann på munnen.
Trygga ihop. Sammanhörande.
Jag känner en väldig stolthet över det!
Jag älskar dom! Jag älskar dom å är så stolt över dem att jag går sönder!

Mormor är borta men vi finns kvar.
Jag ska bli den nya sammanhållande kvinnan för min familj, för dem jag älskar.
För barnens o deras respektive, för kommande barnbarn, för mamma, kanske oxå min knasiga, psykotiska bror.
Vi ska bygga nytt. Vi ska bygga annorlunda. Byggt på en glädje att vara tillsammans. Att trivas ihop.
Å... ja, det finns nåt hoppfullt i det oxå.
Allt, alla jag behöver, finns faktiskt här.

När vi åkte hem diskuterade vi politik högljutt och uptrissat så vi nästan blev osams. Men vi var tre kvinnor å en man i bilen så ni kan ju gissa vilka tankar kring genuspolitik, inkvoteringar,, lagstadgad delad föräldraledighet som vann? :)
"Patriarkatet vik hädan" sa jag och höll mina fingrar till ett kors framför mej.
Det var en rätt rolig åktur, enkelt sammanfattat "alla mot pappa."

Hemma har jag nu i ett par timmar suttit och hjälpt Mini med ett skolarbete om likheterna mellan den förföljelse som judarna utsattes för på -30 talet mot de reaktioner och de samtal som förs om och mot muslimer idag.
Gissa om jag kan tagga igång på den typen av arbete. Vi jobbade nonstop i flera timmar. Skrev, sökte på nätet, bläddrade i böcker.
På tal om detta googlandet. Jag lär snart fasta i den där terroristkartläggningen som staten tydligen kartlägger människor omkring. Jag söker ohälsosamt ofta så ord som "Avpiklat", "Exponerat, "rasism", "nazism", "Sverigedemokraterna, fasism...De måste tro att jag är värsta waikoot de som jobbar med att kartlägga våra tangenttryck å sökningar.

Nu. Nu känns det som hög tid att söka lite värme hos min lillprins och släcka ner dagen helt enkelt.
Hoppas eran tisdag varit bra. Jag är helt slut, jag ska lägga mej å försöka läsa en engelsk jätte bra bok (enl sonen) för lärare som han ska bli, menar han att vill jag ha upp mina engelska kunskaper är läsning av engelsk litteratur det absolut bästa.
Så...

Puss/ Asta
(En tapper kvinna.)

När kärlek tar slut

Jag vet inte när jag började tycka att du var fånig första gången.
Jag vet inte varför den känslan bet sej kvar. Inte alltid men upprepat och allt för ofta.
Det kändes bara en dag som att jag har hört allt det här förut, sätt allt det där så många gånger innan. Du försöker bara att packa om dem så att det ska verka nytt, se ut som du ansträngt dej.
När du i själva verket inte ansträngt dej ett jävla dugg.

"Jag vill dej väl" säger du. Ja, du till och med lovar mej framgång.
Men du är typen som ger med ena handen och som samtidigt tar tillbaka med den andra.
Jag duger inte för dej. Det är hela tiden nåt fel på mej. Nåt som måste åtgärdas.
Om jag bara kunde bli lite smalare, lite yngre, lite mer välklädd, andas lite mer exklusivitet.
Å du ska hjälpa mej säger du. Men du skiter i mej. Föraktar mej.

Jag skulle inte vilja gå så långt som att säga att jag föraktar dej.
Men jag tycker du är utan djup, utan spänning.
Jag kommer på mej själv med att hellre göra annat än att vara med dej.
Hundpromenader, litteratur, blogga.
Jag kan verkligen fullkomligt ignorera dej.
Och du, du väntar tyst å trotsigt ut mej, tror att jag ska komma tillbaka igen.

Men vet du, denna gången tror jag inte att jag gör det.
Denna gången är din dragningskraft på mej verkligen över.
Jag tycker bara du blivit sunkig. Tunn. Du har tappat glansen.
Det är inte det att jag har nån annan, inte ens på gång.
Jag har inte hittat någon som intresserar mej.
Kanske gör jag det senare. Kanske inte.
Hur som helst så kommer jag klara mej bara finfint utan dina pretentiösa råd.
Kanske tar jag till mej någon annan på lust.
Bara för en gång.
Inget återkommande, inga förpliktelser. Jag känner mej klar med det nu.

Jag tror du klarar dej utmärkt utan mej. Trots allt är det jag som har förändrats och inte du, och det fanns ju en tid när jag tyckte att du var underbar, när jag längtade efter att du skulle komma till mej.

Sååå...
Här slutar vår gemensamma stig tidningen Amelia. Tack för de år som varit.
Lycka till i framtiden.

Puss/ Asta

Kläder å sånt

 

Idag har jag strukit lite kläder.
Det händer inte var dag kan jag erkänna. Särskilt inte den här årstiden när det är mer stickat å tjocka material.
Jag stryker mest när jag behöver något, och då brukar det slinka med några plagg extra när jag ändå har brädan och järnet framme.
Så oxå idag. Jag strök klänningen som jag ska ha på mormors begravning på tisdag och passade då på att stryka ett tjugotal klänningar å blusar.
Bland annat den här. En väldigt enkel, väldigt tunn bomullsblus som jag köpte på JC för massor av år sen.
Den är i storlek small och var redan då i minsta laget men det fanns ingen större å jag ville så gärna ha den.
Har älskat den ända sedan dess.
Den ser anspråkslös ut så här på galgen men den är mycket söt till ett par jeans eller till ett par shorts.
En av mina favoriter faktiskt. I all anspråkslöshet. Funkar till vardags. Funkar på krogen.

Jag bläddrade igenom min garderob i samband med att jag skulle stryka.
Har ju länge tänkt att jag skulle rensa ut lite.
Slänga, skänka, kanske köra en bloppis.
Men jag har så himla svårt att göra mej av med kläder!
Trots att jag använder en bråkdel av det som finns i garderoben.
Trots att det finns plagg som inte är luftade på åratal.
Jävligt tajta lågt skurna jeans till exempel. Som jag knappt kommer i och som fram för allt inte ser kloka ut på.
Ändå så tar det emot... "Ja, men nu håller jag ju på att gå ner i vikt å..." 

Nåt som jag flera gånger fastnat för i affären och även köpt är paisleymönstrade plagg.
Jag kan tycka att det är jätte fint.
Här om året köpte jag en kort klänning/ tunika i orange, gult, brunt. Ja, det låter ju inte klokt men jag tyckte den var fin och precis mina färger.
Sen slarvade jag bort den under min fortsatta shoppingrunda, glömde den förmodligen på ett café och någon hittade den och behöll.
Det grämde mej så mycket att jag redan samma dag åkte in å köpte den en gång till.
Jag tror jag har använt den där klänningen två eller tre gånger. Max!
Suck.
Jag trivs inte i allt det där mönstret, alldeles oavsett hur fint det ser ut på galgen i affären.

Hur är ni med kläder? Spara eller slänga?
Har ni oxå nån fälla ni går i eller gör ni bara smarta köp?
Å har ni nåt sånt där favoritplagg som håller år efter år efter år?
Tell me!

Puss/ Asta

Cecilia Alberts fula tankar

 

Vad KUL att det denna gången verkar bli lite mer samtal kring boken vi läst i bokcirkeln och inte bara en recension rakt av. Lite mer som en bokcirkel irl med det fina att även människor som inte är med i cirkeln kan delta och diskutera.

Jag skrev ju ett spinn off inlägg till recensionen om det här med att vara mamma, här kommer ytterligare ett som romanen och era kommentarer väckte hos mej.
Cecilia Albert och skulden.
Kvinnan i romanen som utåt sätt GÖR så mycket av allt det där hon tror att familjen och samhället förväntar sej av henne.
Plockar fram frukostporslinet kvällen innan, serverar frukost efter var och ens önskemål en simpel vardag, är klassförälder, skriver listor, bockar av, städar, är ordentlig och inombords går hon sönder av olust, förbjudna tankar och en känsla av att ha tappat bort sej själv.
För varje gång hon tänker något fult, för varje gång hon inte orkar vara nära i kramarna med sitt barn så måste hon kompensera detta, genom att försöka ännu hårdare, bli ännu bättre...

För mej känns inte alls detta främmande.
Idag saknar man ju sina ungar hela tiden. Å med man menar jag att jag saknar mina ungar hela tiden, för de är vuxna, lever sina egna liv och tror inte längre att mamma är orsaken till att solen går upp på morgnarna.
Men då, när de var 4 stycken små som alltid var hemma, alltid pockade på uppmärksamhet, alltid ville ha något av mej... mat, ett knä, en åsikt, en kram, en glas, en åthutning åt nåt syskon, en saga, en saga till... nog kändes deras små armar om halsen ibland klistriga då.
Nog kände jag att "släpp mej innan jag skriker å lägg dej och sov för fasen för jag måste... måste... få vara ifred en stund."
Det är väl inget konstigt?
Även om kärleken är oändlig så måste väl en mamma få andas ibland?
Jag tror bara det skapar mer skuld, en större känsla av misslyckande om vi går runt å håller tyst om den sortens känslor.

Det tog lång tid in i livet, och jag är nog faktiskt ännu inte där, att förstå att mina tankar definierar inte vem jag är.
Elaka, missunnsamma, skadeglada, likgiltiga tankar gör mej inte till nån ond människa.
Att känna avundsjuka för att en vän åker på sin tredje utlandsresa detta året.
Att i hemlighet glädjas över att någon som bantar och lyckas bättre än jag själv tar en extra stor tårtbit.
Att i tanken avslöja en väns stora hemlighet på mest effektfulla sätt.
Att le i mjugg när maken slår i tån hårt av barra helvete i trappan.
Att tänka tanken att "där går en människa, om jag bara vrider lite på ratten så kör jag över henne"... allt sånt där ÄR faktiskt helt normalt!
Det gör inte mej... eller dej... ond. Det är sådant alla människor gör mer eller mindre.
Okej går du runt å är avundsjuk och missundsam för jämnan borde du kanske fundera på varför å göra nåt åt det för din egen skull... men nån gång ibland.
Alla gör det. Men alla sätter inte sina onda planer i verket.
Alla slickar inte på kollegornas muggar i smyg som Cecilia Albert.
Men erkänn att du har tänkt på nåt sånt konstigt nån gång?!

"Det är tanken som räknas" sägs det.
Fel! Tanken räknas inte ett skit. Det är handlingen som räknas.
Det du gör. Det du inte gör. Det du säger. Eller inte säger.
Inte vad du tänker. Eller känner.
Omvänt spelar det ju inte ett skit roll hur mycket antirasist du är om du alltid stillatigande sitter tyst när människor i din omgivning kläcker rasistiska kommentarer.
Det spelar noll å nada roll hur synd du tycker om de krigsdrabbade barnen som du ser från tvsoffan om det är det enda du gör... tycker.

Så tänker jag. Å då säger jag det oxå :)
Vad tänker du?

Puss/ Asta

Långt inlägg om moderskap

Elinas bokval "Jag skulle aldrig ljuga för dej" var så himla bra.
Inte bara för att det var en välskriven roman utan oxå för att den väcker mycket tankar som lämpar sej väl att diskutera... till exempel i en bokcirkel, till exempel i en blogg.
Det är nästan så jag känner "men gud, var ska jag börja", kul med en sådan inspiration.
Min dotter Emelie som oxå är med i bokcirkeln funderar i sin recension och i kommentarer till mej främst i Cecilias känslor å beteende gentemot barnen.
Inte så konstigt då Emelie väntar sitt första barn å så klart har en hel del tankar kring moderskapet.
Jag märker att jag förvånas en del av att vi... min dotter å jag... som är ganska så lika fäster oss vid olika saker, inte kan ta till oss olika delar osv.
Det beror så klart på att det skiljer en del ändå i erfarenheter. Hon står i början av sitt föräldraskap, jag har alla mina barn i hamn.
Vi är oxå uppvuxna under olika villkor, utan att förringa hennes svårigheter i livet så har jag vuxit upp tuffare och förmått skydda mina barn från mycket som jag själv inte blev skyddad ifrån.

Här är två delar av kommentarer jag fastnade för och skall försöka besvara i detta inlägg...

"Kan jag bli den mamma som jag VILL vara eller kommer jag att bli den mamma som jag KAN vara?"

"Jag förstår att det är ett väldigt förbjudet ämne, men jag skulle ändå vilja veta lite hur ni, som har flera barn, tänker kring detta... är det möjligt att känna en större kärlek till ett av sina barn. Kan man verkligen känna sig så där kvävd av att ens barn behöver kärlek? Och när man är så medveten om sitt eget lidande, som man gick igenom som barn, kan man som mamma vara så blind inför att göra samma fel IGEN med SINA EGNA barn... utan att ens reflektera över det? Hur är det att vara mamma till flera barn och känna sig kvävd?"

Min mormor kände inte att hon blev bekräftad och älskad av sin mamma.
Jag vet att hon i hela sitt liv ältade denna relation och varför hennes mamma inte förmådde.
Gammelmormor fick bara detta enda barn. Denna flicka som blev min mormor.
Mormors förstfödda var också en flicka, min mamma.
Även om mormor hade problem med samtliga sina barn så var kanske relationen till just mamma den trasigaste. Min mamma kände sej aldrig nära sin mamma som barn å sökte sej istället mycket till sina morföräldrar.
Min mammas förstfödda var jag. Också en flicka. Historien upprepade sej.
Hon hade svårt att ta till sej mej. Svårt med tålamodet. Svårt med kärleken.
När lillebror kom blev det så mycket enklare för henne att älska.
Jag tror inte han påminde henne så mycket om sin egen barndom å sin egen relation med sin mamma. Min mormor.
Blir det rörigt?
Min förstfödda, också en flicka, Emelie som skrivit kommentarerna.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig har haft problem med att älska henne, med att älska någon av barnen, men kanske höll jag på att gå i samma fälla som så många kvinnor i min släkt gjort före mej med sina förstfödda döttrar.
Jag var ung. Själv väldigt självständigt uppfostrad. Ett nyckelbarn. Som passade sin bror om nätterna utan att det var nåt konstigt när jag var 8-9 år.
Jag ställde höga krav på min förstfödda som barn.
Hon fick ofta ta min irritation. Hon fick stå tillbaka när hennes småsyskon krävde mycket av mej.
Jag gjorde nog så gott jag kunde, men riktigt bra som mamma till henne blev jag nog först när hon blev äldre.
Visst, vi bakade, vi lekte, vi läste, vi såg på film utan "småungarna."
Vi picknickade, vi gick i skogen, vi kramades, lekte lekar i badkaret.
Men hon fick oxå ta alldeles för mycket som hon var för liten för.
Å som jag var för ung och för stressad för att se.

Jag har många gånger tänkt på den här "förstfödda dotterns förbannelse" genom min släkt och är övertygad om att jag till stor del brutit den.
Jag å min äldsta dotter står varandra väldigt nära och jag tror att hon vet att jag skulle dö för henne om det krävdes.
Men som sagt, även jag höll på att gå i fällan, och gjorde delvis så när jag uppfostrade min äldsta till "duktig flicka." (Tyst, snäll, hjälpsam, undfallande för de yngres behov.)
En förstfödd dotter, i synnerhet en som är lik en, påminner så smärtsamt mycket om den egna barndomen. Det kan tyckas vara den naturligaste sak i världen att göra tvärtom då. Men så fungerar inte alltid psyket.

Jag vet att min man (om vi nu ska blanda in karlar i föräldraskap :) ) fick som liten väldigt lite kärlek.
Ja faktiskt minns han inte en enda kram eller att han någonsin satt i sin mammas knä.
Han fick som väldigt ung en styvfar som alltid exkluderade honom ur familljen, som gav min man skulden för allt ont som hände i hans liv.
Min man fick det fulaste rummet, tjäna ihop sina kläder själv, inga fickpengar osv osv. Hans mamma tog aldrig honom i försvar inför styvpappans orättvisor.
Min man blev inte en särskilt kramig och öppet känslosam pappa.
Men han gjorde så gott han kunde utifrån de små resurser han själv hade.
Trots att han upprepade en del av sin barndoms misstag.

Jag kan känna ett hopp att min dotters förstfödda skall vara en son tack vare detta.
Någon som hon självklart kommer att älska mer än allt, men inte identifiera sej med lika hårt som med en dotter.
Å andra sidan tror jag min dotter fått lite andra redskap.

Så ja, man kan bryta beteenden. Men det är svårare än man tror. Sitter djupare än vad man kan ana.
Vad man kan vara säker på, vad alla som varit föräldrar ett tag vet om, är att även om man lyckas att inte göra sina egna föräldrars misstag så gör man egna.
Att vara "den där mamman man vill vara" alltid är nog lika svårt eller omöjligt som att vara "den där frun man vill vara", "den där människan man vill vara."
Visst kan man sträva ditåt, men till slut står man ändå där med sina begränsade resurser... för att det är nästan omöjligt att vara en perfekt människa.

Att älska sina barn olika mycket. Kan man det?
Ja, det kan man säkert. Många gör ju uppenbarligen det.
Känslorna till barnen är något alla föräldrar då å då funderar kring.
Märkliga tankar som om... "men om jag måste mista EN av dem" och andra knäppa helt omöjliga tankar.
Jag älskar alla mina barn lika mycket så till vida att jag vill dem alla lika väl, jag saknar dem alla, jag tänker på dem alla, jag är lika rädd om dem, jag är lika stolt.
Men där någonstans tar det ju stopp med likheterna för mina fyra barn är fyra helt olika individer. Med helt olika styrkor, svagheter, behov.
Är och har alltid varit.
Lika säkert som att jag tycker att jag alltid har försökt vara rättvis, lika säkert är det förmodligen att de inte upplevt det så.
Men hur kan man vara lika dan? Hur kan man behandla och bemöta lika dant när den jag speglar mej emot reagerar på helt olika sätt.
Någon är ängslig, någon självsäker, någon har hög integritet, någon behöver bekräftas, någon har taskig ekonomi, någon behöver assistans, någon behöver vara i fred, någon behöver kontakt.
Å allt förändras. I tid.
Det är en omöjlighet att uppfattas som rättvis, hur man än försöker.

Oj, vilket långt inlägg. Vad tänker ni andra? Ni som ännu inte har barn? Ni som har barn? Det vore spännande att ta del av.

Puss/ Asta

Bokrecension, Jag skulle aldrig ljuga för dig

 

I Bloggdalas bokcirkel har vi nu kommit fram till Elinas val av bok.
"Jag skulle aldrig ljuga för dig" av Moa Herngren.
Detta ÄR en spännande bok. Det är en synnerligen lämplig "bokcirkelbok" eftersom den innehåller mycket som vi alla kan relatera till.
Föräldraskap, äktenskap, ekorrhjul, skam, skuld, känslan av att kvävas av kraven, av att inte räcka till.
Den tar upp förbjudna känslor och tankar. Att inte älska någon som är snäll, att älska någon av barnen mer, att känna lust till någon annan än sin man, att vilja förstöra för andra...
Spännande ämnen, jag hoppas att vi i dessa recensioner kring denna bok kan föra diskussioner, inte bara om språket utan om livet i stort.

Men. Nu går jag händelserna i förväg.
Vi börjar med handlingen.
Cecilia Alberts är framgången personifierad.
Hon är gift med sin kollega och en underbar man.
De arbetar båda som parterapeuter, han är något äldre än vad hon är, något mer framgångsrik.
De bor i ett vackert parhus, drömmer om designmöbler men får ibland dessvärre nöja sej med "nåt liknande" från Ikea och de har tre fina barn.
Cecilia skriver planeringslistor för arbetet, familjen och för sej personligen.
Hon planerar parmiddagar, är klassförälder och går på tjejträffar mest för att det förväntas av henne.
Varje kväll dukar hon fram frukostporslinet och på morgonen kysser hon ömt sina familjemedlemmar en i taget och meddelar att frukosten är klar.
Frukost så som var och en av dem vill ha den. Någon löskokt ägg. Någon annan havregrynsgröt.
Själv äter hon inte så mycket. Cecilia Alberts tycker om att ha kontroll.
Cecilia är den kärleksfulla modern, den sexiga och älskvärda hustrun, den framgångsrika karriärkvinnan och fasaden är vacker och perfekt.
Men krackelerar.
 
"Cecilia vill inte vara som sin mamma. Hon vill vara glad och varm och kärleksfull mot alla sina barn och mot sin man. Hon vill göra saker av omtanke, inte för att det krävs av henne, inte som en martyr. Hennes familj skall vara som ett pulserande hjärta. En plats av tända ljus och värme. För allas trevnad. Ja, så ska det vara.
Det drar i magen på henne..."

Cecilia känner sej inte så där varm och härlig.
Hon kvävs av sin mans sätt att kärleksfullt beundra henne och att breda ut sej i sängen tills hon hamnar på kanten.
Hon kvävs av yngsta sonens klängiga, klistriga kärleksbetydelser.
Hon skiter i sina patienter på mottagningen och ser deras problem med kärlekslöshet och otrohet som patetiska.
Hon kvävs av krav och plikter och letar allt mer i sitt inre vad som är hon.
Vem hon verkligen är. Vad hon drömmer om, tycker om för mat, för musik, möbler.
Men hon vet inte längre...
Cecilia förmår inte ta tag i att hon inte har riktigt grepp om hur hennes äldsta son mår eller vad som sker i dotterns liv.
Hon orkar bara med ytan. Ytan av tusen saker.

"Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen."

Frustrationen för Cecilia ut på märkliga vägar.
Hon trampar sönder sin sons favoritleksak. Det är en stark scen i boken.
Tar i med sina starka löparben och krossar racerbilen med sin nakna fot.
Gömmer smulorna efter leksaken i soptunnan och tröstar på kvällen sonen när han är ledsen över den försvunna leksaksbilen. Letar, mer frenetiskt än någon annan efter bilen samtidigt som hon "milt" förebrår honom över att han inte håller ordning på sina saker.
Allt mer, på på allt fler sätt, gör Cecilia Albert avkall på sitt samvete.
Gör själviska och ohederliga saker och rättfärdigar dem inför sej själv.
Glider allt längre bort från sin familj och in i en slags fantasivärd.

Jag tycker att boken var mycket bra.
Språket är enkelt och lättläst men blir aldrig taffligt.
Precis som Herngrens tidigare bok "Jag ska bara fixa en grej i köket" så är känslan av igenkänning och identifiering väldigt hög inledningsvis men avtar i takt med att det blir "lite för mycket."
Aldrig hur mycket jag förstår den där känslan av att vilja så mycket och att duka under, att inte duga, inte nå fram, tänka fula tankar så blir till sist Cecilias beteende så märkligt att sympatierna med henne tar slut.
Att jag vill skrika till henne "Men ta dej samman din bortskämda jävla medelklasskärring."
Fast å andra sidan, det är en roman och alla överdrifter gör den spännande.
Den får dessutom mej att inte känna mej så misslyckad för lika wakoo som Cecilia Albert är jag ändå inte :)

Sammanfattningsvis är det en välskriven, gripande roman som jag säkert kommer att minnas länge. Den får en stark 4:a av mej.

Nu är jag väldigt nyfiken på vad ni tyckte och tänkte om boken. Å vad ni tycker och tänker om mina tankar.
Nästa bok väljer Therese, vår allra nyaste Bloggdalas bokcirkelmedlem.
Så vida ingen ny vill hoppa på??? Komsi komsi... så har vi sedan gått ett varv och det är min tur igen. Kanske kan vi däremellan fundera på vad som varit ris å ros med cirkeln?!

Jag tänkte att vi kunde ha en grupp... om den är öppen eller sluten spelar inte mej någon roll... jag la den som sluten eftersom Freja är den enda av medlemmarna jag inte är facebookvän med sedan tidigare, och jag tänkte att du/hon kanske ville vara lite mer privat.
Det är så lätt att vi missar någon annars, att information hamnar på olika ställen, försvinner i flödena osv.
Bra eller dålig idé?

Puss/ Asta

Krossad jantelag stolt.

 

Det är inte så där himla mycket i mitt liv som jag med handen på hjärtat kan säga att jag är riktigt, riktigt stolt över. Det är mina barn... så klart... och sen är det mina hundar.

Ja nu har jag ju "bara" Gottemannen kvar men ändå kan jag känna stolthet över den Märta var å blev och allt jobb jag lade ner på henne för en fungerande vardag.
Att jag inte gav upp, när alla rådde mej att göra så.
Som tack å belöning fick jag vandra i nästan 8 år på den här jorden med min själsfrände.
Nu finns hon, om mej å kring mej, i allt jag gör som en skyddsängel och ledstjärna.

Men detta inlägget skulle handla om hur stolt jag är över Gottfrid.
För det ÄR jag. Ur hjärtat å helt jantefritt VRÅLSTOLT över den unga herre han är och utvecklas till.
Nu ligger det förvisso en hel del gott uppfödarjobb i grunden, inte tu tal om det att han har goda gener att brås på den gossen, men det är oxå väldigt mycket min förtjänst att han utvecklas på det sätt han gör.

Han är vacker!
Det kan väl knappast ha undgått någon? :) Å vackrare ska han bli.
Han är liten men naggande god, väger just nu 46 kg, och växer väldigt jämt och fint.
Men framförallt är han en så kärleksfull och trevlig hund.

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle kunna få en mammigare hund än Märta men Gottfrid tar mammigheten till en helt egen nivå.
Han är JÄMT med mej. Helst på mej.
Han är med på toaletten och får han någongång inte följa med så är det stora glädjescener när jag öppnar dörren efter en dusch eller en kisseliss.
Den här kontakten har jag nytta av vad vi än gör.
Utomhus är han så gott som alltid lös och han kommer 99 gånger av hundra.
Han tycker helt enkelt att jag är mer rolig och mer spännande än allt annat han möter på promenader.
Nu har jag förvisso inte tränat honom i den typ av kravfas att han skall komma mitt i en lek med andra hundar å så där, men på våra dagliga promenader.
Han älskar att träna.
Att få min uppmärksamhet och att samarbeta är belöning nog i de flesta situationer.
Jag har aldrig varit i närheten av en sådan kontakt med mina tidigare hundar.
Visst han tigger. Han är burdus i sin vilja att vara med. Han är ibland som en två åring som bara måste ha all uppmärksamhet.
Men dels är han valp, och dels har han aldrig fått lära sej att det är fel.
För mej är det inga problem.
För gäster? Tja, de är just gäster och får ta seden dit de kommer.
Så håller Asta hund helt enkelt.

Ingenting av detta har varit gratis.
Jag har medvetet och till mångas förfäran arbetat för att få en hund som Gottfrid.
På promenader ÄR jag rolig.
Jag springer, jag går långsamt, jag hittar skatter, jag balanserar. jag slänger korv runt mej, jag hittar pinnar som vi kampar med.
Jag sover med honom om nätterna... ja, fortfarande.
Jag skämmer bort honom med ben å öron var å varannan dag.
Jag bygger större delen av mitt liv runt honom. Därför att jag kan... jag har vuxna barn och näst dom ÄR Gottfrid den viktigaste själen i mitt liv.
Det är han väldigt medveten om.

Jag tror att precis som med barn så är byggandet av kontakt, förtroende och en ömsinthet det allra viktigaste.
Jag bestraffar aldrig min hund fysiskt. Jag höjer väldigt sällan rösten. Jag blir aldrig arg på riktigt. Någongång låtsas jag att jag blir arg.
Men han är ett resultat av väldigt väldigt mycket kärlek och tid min Gottfrid.
Väldigt mycket pussar, smek och närkontakt.
Att han älskar att ligga i knät så jag inte kan se vad som är på tv'n och att knäna domnar... det får jag lixom ta. Jag tar det, för han har ett sånt behov av att ligga på just den fläcken som jag är.

Gottfrid är snäll och vänlig mot både människor och djur.
Han har sin vakt i sej och han älskar dessvärre att jaga katten.
Han är allt jag kunnat drömma om hos en hund, en bästa kompis, och mer därtill.
Jag är... med handen på hjärtat så rasande stolt över honom, över mej som hundmamma och över det vi presterat så här långt.
Måtte jag få ha kvar denna Gudasände Gottepojken länge, länge än.

Puss/ Asta

Vil du vara en prinsessa?

 

Jag såg denna på facebook och reptilhjärnan inom mej fylldes snabbt av ett gillande och en lust att trycka på "dela knappen" men sen tänkte jag till lite...

VILL jag bli behandlad som en prinsessa?

"Jaaaaa!!!!" ropar en väsentlig del av min hjärna och personlighet.
Ja det vill jag och ja, det har jag alltid saknat.
Som Lisa Ekdahl sjunger " Du höll henne aldrig högt, du låg aldrig ner på knäna." Ja, jag är gammal nog att gilla å uppskatta män som håller upp dörrar, män som drar ut stolen, män som tänder cigaretten (om man röker, annars är det ju onödigt), män som betalar på första dejten.
Jag är gammal nog att sakna att inte ha en man som omtänksamt ser till att tanken på bilen är påfylld, motorvärmen på när jag ska iväg, som inte tappar upp ett bad åt mej när jag är trött å ställer ett glas vin på kanten.
En man som uppskattar mej, som visar det och som inte tar mej för given.

Men en inre röst ropar faktiskt också "Neeeej!!!" Å den fick mej att sansa mej lite.
Jag är en vuxen kvinna.
Kompetent. Kapabel. Strider förr jämställdhet.
Jag är ingen som behöver tas hand om, sättas på piedestal, dyrkas och duttas med.

Förstår ni hur jag menar? Hur jag tänker?
Då menar jag inte vanlig omtänksamhet å ömsinthet å att inte bli tagna för givet för det tror jag både män och kvinnor vill ha och behöver i sina relationer och även om inte jag går upp halv sju för att skrapa makens bilrutor så visar jag omtänksamhet på många andra sätt.
Genom "typiskt kvinnliga sysslor" som att laga god mat, duka fint, tända ljus osv.
Nej, jag menar mer att jag är fast i ett gammalt å nytt sätt att tänka på manligt å kvinnligt.
Jag menar, när hörde ni en man senast önska att han fick bli behandlad som en liten prins?
(Nej, då är det väl i så fall... om... möjligen... eventuellt... som kung. En annan auktoritet där.)
Jag är fast mitt emellan gamla flickdrömmar fräglat av Mitt Livs Novell och Harlequinromaner och ett mer modernt feministiskt sätt att se på män-kvinnor och på relationer.
Fast... och vet inte riktigt vad jag tänker.

Hur tänker ni?

Puss/ Asta

Det fria valet

 

Jag minns när jag var liten.
(På den tiden förstår ni flickor och pojkar så fanns det bara två tv kanaler.
1:an och 2:an. Barnprogram en gång om dagen. Tecknat så sällan att vi svältfödda barn tyckte om att se inledningen på "Anslagstavlan" som eg var ett informationsprogram för vuxna men som inleddes med nåt tecknat intro.)
Hur som helst, jag minns när jag var liten och tittade på det numera lika beryktade som kultförklarade barnprogrammet "Vilse i pannkakan."
Där var det någon som ropade "Vilja. Vilja. Ho ho Vilja, vilja var är du?" En mörk och dov röst svarade " Vilja. Ha! Din vilja sitter ute i skogen." 

Det där gjorde stort intryck på mej som barn. (Jo, jag vet... ko koo.)
Å jag funderade redan då rätt mycket på begrepp som val och att välja.
Att välja vem man vill vara. Det fria valet. Alla kan bara de vill.
Ja, ni vet.
En liten filosof redan på den tiden.

Jag funderar på sånt där rätt så mycket ännu. På min vilja. Mina val.
På mina barns val. Mina föräldrars. Okända människors.
Varför livet blir som de blir. Varför vi gör de val vi gör.

Ni som läst inlägget under från dagens datum i fjol eller ni som följt mej en längre tid vet att jag hamnade i mitt liv av en slump.
Jag växte upp i en förort med en ensamstående ung mamma och en lillebror.
Jag var som barn den drömmande, den filosoferande, den ängsliga, den flickiga, den försiktiga och rädda.
Min lillebror var den kavata. Solskenpojken. Han som lärde sej cykla bara genom att sätta sej på cykeln i en nedförsbacke. Den som hade kompisar, som var modig, som var duktig i skolan.
Jag var den som från början trasslade till det för mej.
Som skolkade. Som berusade mej. Som gjorde uppror. Som drog till mej socialtanternas uppmärksamhet.
Den som vuxna människor skakade på huvudet åt och som alla tog för givet att det skulle gå åt fanders för. Inte minst jag själv.

Istället så lyckades jag, genom från början slumpmässiga val, ta en annan väg i livet.
Medan min bror... han som mamma trodde skulle bli nåt stort, allra minst läkare... började missbruka, ådrog sej psykisk sjukdom, förstörde sina möjligheter till ett värdigt liv.
Vilka valde?
Varken han eller jag. Det är jag övertygad om. Det bara... blev.

Det fria valet. Det finns inte.
Via arv, gener, uppväxt och en egen personlighet har vi fått en mall, en kompass och en karta som jag inte vet om det är möjligt att vika av ifrån.
Vi föds och utvecklar styrkor och svagheter.
Inom samma syskonskara finns barn med liknande uppväxtvillkor som ändå upplever sin barndom helt olika därför att de har olika resurser. 

Puss/ Asta

23:e mars i fjol skrev jag detta inlägget.

Våren innan jag skulle fylla 13 beslöt socialtjänsten att min mamma inte redde ut sin enda dotter.
Jag ansågs vara en fara för mej själv.
Å visst var jag vild, visst var jag destruktiv. Visst levde jag ett liv som inte passade för någon som inte var tonåring men jag älskade oxå de förfärade blickarna och frågorna de ställde på BUP.
Jag sniffade nagellack när personalen såg på bara för att väcka uppmärksamhet. Se deras chockade miner.
Jag var ung å dum.

Min mamma fick ultimatum. Antingen följer ni med frivilligt eller så hämtas tösen med polis.
I bilen med socialtanterna försökte mamma göra rim å reson av den märkliga situationen.
"Det är kanske lika bra." "Det är bara för ett tag." "Snälla sköt dej nu."
Bilen stannade. Vi var framme. Långt bortom... fucking much allting. Mitt i skogen.
En färja...uppmärksam på ungdomar... för att komma därifrån.
Framme på ungdomshemmet.
Mamma följde med in. Hälsade på personalen. Sa att "det såg trevligt ut."Trevligt?!
Sen åkte soctanterna å mamma hem.

Jag var tolv år. Se på tolvåringar runt omkring er...
Jag hade taskigt blonderat hår och mycket smink.
Utöver personal var de "intagna" killar som var flera år äldre än mej.
Betydligt mer förhärdade än lilla jag.
Jag som skolkat, druckit sprit, sovit borta olovandes och kanske rökt hasch någongång.
Varit med om ett inbrott i ett växthus där vi stal uppvaktningskort och blomkrukor.

Det var okej till kvällen kom.
Då låstes jag in på mitt rum vid ett visst klockslag... när har jag glömt.
Säng och skrivbord satt fast i väggen. Där fanns en stol. Kala väggar. Fönster som inte gick att öppna.
Några timmar senare släcktes ljuset.
Det blev svart.
Då är man inte stor.
Inte de första nätterna.
Av personalen fick man sömntabletter så småningom.
Beroendeframkallande sådana.
Jag hade redan sett vad beroendeframkallande mediciner gjorde med folk.
Jag tog aldrig emot dem.

Vi talar -80 tal.
Så vitt jag vet händer det ännu.
När jag... så småningom... kaxade till mej och trotsade personalen hotades jag med "Eknäs"
"Vill du hamna på Eknäs precis som din kusin?!" En kusin till mej hade nämligen passerat samma ungdomshem någrra år tidigare för att hamna på Eknäs.
Något som beskrevs som ett fängelse för ungdomar.

Det blev rutin där med.
Jag gick i skolan på förmiddagen inne på hemmet.
Vi dansade ibland på eftermiddagarna.
Vissa ur personalen blev jag fäst vid. De vid mej.
Jag tror de ömmade för mej som var så "liten." Jag fick gosa med deras hundar.
Killarna på hemmet rymde. Stal personalens bil. Jag fick inte följa med, jag var för liten...
Men jag såg mer droger än vad jag någonsin gjort... både innan å efter.
Bland annat en mamma till en av killarna smugglade in skiten.
Vi rökte hasch i skogen. Nåt "tyngre"fick jag inte vara med på.

Jag fyllde 13 år på hemmet.
Tretton år. Hur orkade jag? Hur reste jag mej?
Jag vet inte. Jag tycker de är skitungar när jag ser 13 åringar.
Kanske var jag...vi, vår generation... av annat virke. Kanske vänjer man sej vid allt.
När inget val finns.

Någon månad eller två efter min födelsedag fick jag flytta till ett ungdomshem i Göteborg.
Mer frihet. Möjlighet till dagpermissioner. Vänner. Bara man kom hem i tid på kvällen.
Lagom till 7:an fick jag komma hem till mormor å morfar.
Till min gamla klass. Ljusår äldre.
Träffade min make i rökrutan.

Så kan man oxå bli tonåring.

Puss/ Asta

På ickebegäran... så här käkar jag.

 
Hur är det?
Vill ni att jag håller denna bloggen "bantningsfri" eller vill ni följa med mej även på denna resan? Resan som jag faktiskt snart uppnått första målet på... att går NER de där (inte allt för många) överviktskilona och sedan mål två... att hålla vikten.

Jag har aldrig varit speciellt överviktig. Men jag har STOOOR heriditet för övervikt precis som jag har för missbruk. Många överviktiga... riktigt överviktiga... i min släkt.
En hel del att brås på. Att se upp in för.
Sen är det inte heller roligt att inte längre komma i sina kläder, även om det är stl 38-40. Det är inte kul när allt sitter åt, skaver å klämmer och sitter fult.
Jag har varken råd eller lust att uppgradera hela min garderob till en större storlek.

Jag startade på 65 kg. Jag är 1,62 cm lång och har inte särskilt mycket muskler.
Jag är tunn upp till och bredare nertill. En klassisk päronkropp.
Tunna handleder, magra händer, späd hals. Relativt liten byst.
Det är från höfterna det händer grejer. Å nu i slutet... kring 65 kg... även runt midjan.
När jag vägde mej sist stod jag på 60,5 kg.
Väldigt nära målet på 60 kg alltså. En vecka från målet om jag fortsätter duktigt.
Visserligen skulle jag vilja gå ner till 57-58 kg där jag låg för 7-8 år sedan, men 60 känns helt ok.
Jag är inte/ ger inte intrycket av att vara en späd person.
Det har tagit mej en månad. Rätt så kort tid. Å då ska man ändå ha i beräkningen att när det handlar om så här liten övervikt så håller kroppen hårdare i kilona än vad den gör om man har mycket övervikt.
Efter 40 blev det dessutom betydligt svårare att minska i vikt, i synnerhet när man slutat att röka.

Min diet är absolut inte särskilt hälsosam, men jag gör den under relativt kort tid.
Jag äter eg för få kalorier.
Jag tror inte heller att andra dieter eller "livsstilar" som LCHF är särskilt hälsosamma men tänker inte veckla in mej i det här.
Var å en får göra som de tror är bäst.
Min diet går ut på att skippa kalorier som jag enkelt kan försaka.
De som inte gör mej så mycket.

Åtminstone 5 av veckans 7 dagar försöker jag äta typ så här...

Frukost/ lunch (ja, jag äter ju rätt sent)
Två smörgåsar med köttigt pålägg utan smör alt havregrynsgröt med lättmjölk.
Mellanmål. Frukt och cashernötter (en näve.)
Middag där större delen av potatisen/ pastan är utbytt mot rivna morötter eller blandad sallad. I tallriksmodell, halva tallriken morötter/ sallad. I övrigt precis samma mat som familjen med grädde å fet cream fraise i.
Kvällsmat åter frukt och nötter. Ibland en smörgås med osötat te.
Jag dricker mycket vatten. Alltid minst ett stort glas innan måltid.
Jag går minst en timme i snabbt tempo per dag.
Godis, mer mat, alkohol fredag och lördag.
Man vänjer sej faktiskt vid att vara lite småhungrig ibland och vid att tacka nej till godis om vardagarna.
När jag är godissugen tuggar jag tuggummi eller käkar sockerfria läkerol.
Unnardagar är både viktiga och komplicerade.
Det vore oändligt tråkigt att leva så här spartanskt alltid.
Idag har jag smockat å käkat av gräddsås, feta köttbullar, mos med grädde i, ostbågar å vin.
Det svåra är att man kommer av sej lite...

Med detta menar jag inte att man MÅSTE vara en stl 36-38... det hoppas jag alla förstår.
Det är bara en del av min egen viktresa och pepp till mej själv.
Å till dej. Men bara om du vill.

Sov gott.

Puss/ Asta

Naturläkemedels bullshit

 

Min yngsta svärson är väldigt restriktiv till att ta läkemedel.
Han säger ofta "Nej tack" till minsta Panodil.
Jag har några gånger försökt förklara "smärtans mekanismer" för honom men han är inte så intresserad.
Fint så. Var å en gör som den vill förutsatt att man har kunskap nog att basera beslutet på.

Något jag däremot blir irriterad på är naturläkemedel och allsköns häxkonster och att det av många anses som bättre/ mindre farligt än läkemedel.
Ja så himla naturligt rent av.
Så kan man oxå tycka självfallet, men det är bull shit.

Det finns ingenting "mer naturligt" med naturläkemedel.
Alldeles hur mycket blomsterextrakt de innehåller.
Många riktiga läkemedel kommer för övrigt från naturen från början.
Den stora och viktiga skillnaden mellan naturläkemedel och läkemedel är att läkemedel är omsorgsfullt testade, deras effekt, biverkningar och interaktioner noggrant dokumenterade!
De bygger på evidensbaserad kunskap och forskning.

Naturläkemedel kan mycket väl ha effekt. Eller inte.
De kan mycket väl fungera. Men de kan också ge obehagliga biverkningar kunden inte räknat med.
Om ett naturläkemedel är tillräckligt forskat kring, tillräckligt effektivt i förhållande till sina biverkningar, tillräckligt säkerställt så blir det ett läkemedel.
Säkert som amen i kyrkan. För då finns det pengar att tjäna.
Ett av de allra bäst dokumenterade naturläkemedlen är Johannesört som används mot ångest eller lindriga depressioner. Det har en bevisad effekt. Men dosen är för låg. Johannesört interagerar dessutom med väldigt många andra läkemedel och livsmedel på ett sätt som antidepressiva läkemedel inte gör.
Ett annat av de mest populära naturläkemedlen är Rosenrot. Rosenrot skall göra användaren mer pigg, koncentrerad och alert.
Jag har testat... jag märkte ingenting.
Men många andra är nöjda och tycker sej märka stor skillnad.
Problemet är bara att man inom sjukvården ser leversvikt hos många som använt detta preparat. Något som inte varnas för i bipacksedeln.

Ska vi, när vi ändå pratar om sånt här, väldigt snabbt och enkelt dra varför smärta skall behandlas?
I kroppen så finns det massor av smärtreceptorer. De skall reagera när kroppen utsätts för skada eller risk för skada.
Det finns olika sorters smärtreceptorer.
Kroppen har även andra receptorer. Tex tryckreceptorer och värmereceptorer.
Till skillnad mot tex värmereceptorer så blir stimulerade smärtreceptorer MER känsliga för signaler om de triggas än andra receptorer.
(Jämför enkelt med värme, när man kryper ner i ett varmt bad vänjer sej kroppen efter en stund.)
Med smärta är det tvärtom. Ju längre man har ont, ju fler signaler som smärtreceptorerna utsätts för desto känsligare blir dom.
Därför skall all smärta behandlas.
Inom sjukvården ser vi ofta patienter som skriker bara vi tar i dem.
I okunskap är det lätt att säga att "de pjåskar sej, detta kan omöjligt göra ont", men så är det alltså inte.
En människa med långvarig smärta upplever smärta starkare och snabbare än vad vi andra gör.

Behandla din onda rygg eller ditt onda huvud om du har ont.

Puss/ Asta

Summa summarium

Bild: Bara för att den är vacker. Stulen på nätet. Eller lånad...

Igår arbetstränade jag igen. Å jäklar vad jag förtjänade mina pengar.
Fick tydligare arbetsuppgifter av chefen, att städa pentryt och satte min ära på att göra det ordentligt.
Fyra timmar nonstop tog det.
Det var som värsta julstädet och i slutet skakade jag i ben och armmuskler av allt upp å ner farande på stolar, allt skurande, allt hukande.
Fint blev det.
Å bra kändes det.
Jag menar, det är ju egentligen inte så att jag som en student behöver träna på vårdsituationer och bemötande. Det har jag väl förhoppningsvis inte glömt på 2 månader som sjukskriven.
Istället är det mer att vara bland allt folk, alla ljud, ha tider att passa igen osv.
Berättade för min chef om min trötthet och mina nygamla symtom då jag var ledig och hon är så klok.
Vi bestämde att varannan dag blir bra. Alltså stannar jag hemma idag. Så jag får tid till återhämtning emellan.

Jag la mej toktidigt igår men har sovit skruttigt.
Det är bara att inse att vi stör varann en hel del jag å Gotteman om natten när vi försöker samsas på den lilla madrassen.
Vaknat måååånga gånger, men somnat om rätt så fort.

Idag är det fredag.
Unnardagen i min annars strikta kalorivecka.
Jag har börjat känna på kläder nu att jag har gått ner i vikt.
Håller inte längre på att kvävas av mina jeans när jag sitter ner osv.
Det känns fantastiskt!
Nu ska vi "bara" försöka hålla det här oxå. Det känns nästan som en större utmaning.
Jag är väldigt mycket antingen eller vad det gäller mat.
Skitbra på att svälta men jätte dålig på att äta lagom.
Det är som att när jag öppnar portarna ja då väller det in.
Jag väger alltid mest på måndagar som är min viktdag.
Dels för att jag unnat mej men ffa för att "unna" i min värld ofta är lika med salta saker (chips mm) och att kroppen då bundit vätska.
Idag vägde jag preeeecis över 60 kg. 60,2 kanske.
60 kg var ju mitt stora mål när jag började på 65 kg.
Kanske kanske om jag kan nå 58 kg som jag vägde för 8-9 år sen men det känns inte jätteviktigt.
Jag är stolt över mej själv!
Jag ska inte hålla på att tjata för mycket vikt i min blogg, är det nån som är intresserad av hur jag käkar osv så får ni tjoa.

Ska ta en runda med Gottfrid i kylan.
Solen lyser men det är svagt å det ser riktigt kallt ut.
Sen ska jag åka å handla mat. Kyl å frys gapar tomma här efter en längre tid med tom plånbok.
Laga till nåt gott till ikväll. Inte nödvändigtvis nåt flärdfullt.
Just nu är jag sjukt sugen på hemmagjorda köttbullar och luftigt potatismos med gräddsås och en sval öl till.

Ha en härlig fredag.

Puss/ Asta

Väderfixerade nordbor

 

Det har kommit ännu mer snö under natten och det ryktas om -14 minusgrader till helgen. I Halland. I slutet av mars.
Vi nordbor sägs vara det mest väderfixerade folket av alla.
Det är ju faktiskt inte så himla konstigt...
Vi har ca 4 månader med möjlig värme. I realiteten brukar sommaren... sol å bad väder... vara betydligt kortare.
Förra året var inte jag på stranden en enda gång.
Jag badade inte en enda gång.
En gång såg jag 10 dagars prognosen på tv i Grekland.
På smattrig grekiska presenterades vädret med kartor över de olika öarna.
Varför kan man undra?
Det var... och skulle bli... mellan 30-35 grader varmt över allt och hela perioden.
Klart som korvspad att vädret inte blir så intressant att diskutera då.


Jag gillar årstiderna.
Jag skulle faktiskt inte vilja bo någonstans där det var sol å varmt jämt.
Precis som barnens åldrar tycker jag att var årstid har sin charm.
Men då får det ju vara årstider oxå.
Sista åren har det mest varit samma väder året runt nästan.
Eller helt galet väder... som -14 i slutet av mars.


Jag tror faktiskt aldrig att jag längtat så mycket efter sommar som jag gör i år.
(Men det är möjligt att jag säger så varje år...)
Jag längtar efter att slippa palta på sej mössa, vantar, tjocka tröjor och jackan uppdragen ända upp i halsen.
Jag längtar efter vippiga klänningar, sandaletter med klackar, solbrillor på näsan.
Jag längtar efter att ligga på stranden med tårna begravna i sanden, jordgubbar att smaska på.
Jag längtar efter att bada i ett hav som åtminstone håller 20 grader.


Åhh som jag längtar efter konserter. Utomhus.
Efter att grilla och sedan sitta på altanen med en drink eller ett glas vin.
Jag längtar efter kvällspromenader med Gottfrid när vi kan gå ner till havet å bara ta ett dopp, eller ta med engångsgrill och grilla på några korvar.
 

Självklart längtar jag efter bebisen.
Det första barnbarnet. Så efterlängtat. Mest av allt längtar jag ju efter det, att få se vem det är som bor där inne i min dotters runda mage.
Å semester. När andra oxå är lediga.

Jag längtar efter Gottfrids andra sommar. Nu när han är "stor."
När han kan följa med på saker. Äta glass på stan. Åka å hälsa på hos folk.

Puss/ Asta

Bestämma sej... ska det vara så svårt?

 

Dagen är verkligen piss!
Ni vet en sån där dag när man undrar om det egentligen finns någon mening överhuvudtaget! När den där boktiteln, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" känns jävligt träffande.
Jag är inte ledsen egentligen. (Jo det är jag kanske, bakom alltihop.) Jag är mer... trött. Så in i dödens trött!

Jag känner mej som ett stort fult pms monster utan att ha pms.
Hunden är odräglig, vädret är jävligt, ekonomin äter sönder mej, huvudvärken går aldrig över, hjärtrusningen sitter där det sitter osv.
Stekte pannkakor och värmde ärtsoppa till familjen, efter ett mindre tjafs som jag normalt skulle ryckt på axlarna åt så blev det bara too much.
Jag gick upp å la mej en stund.
Å väl där, i dunklet, i tystnaden funderade jag över...

Vem skulle jag ha varit om jag bara haft lite jävla stöd i livet?
Om det fanns någon jag kunde luta mej mot, vara liten inför.
Någon som kunde ta över rodret, styra upp, låta mej sitta på däck med benen över kanten.
Någon som omslöt mej, som lovade att allt kommer att bli bra.
Om det fanns nån där, som inte ständigt förlitade sej på att jag skulle städa, laga mat, fixa, släta över, orka. Som gjorde det för mej.

Vem skulle jag ha varit om jag fått en annan grundtrygghet med mej från start?
Om jag varit älskad, omhuldad, uppmuntrad?
Ovillkorligt och alltid.
Vem skulle jag ha blivit då?

Och varför... varför i hela Hälsingland... är det så svårt att vara människa trots att jag är snart 44 år.
Varför är det en sån kamp... ännu... med allt från ekonomi till mod.
Varför kan jag inte bara bestämma mej? Spotta i nävarna och ge mej fan på att "nu är det bra, nu räcker det med undergångstankar och tillkortakommanden."
Jag ÄR en duktig sjuksköterska. Jag vet att jag kan.
Å jag HAR tur att ha världens bästa kollegor, att vara omtyckt och stöttad.
Jag arbetstränar bara... några ynka timmar... utan krav och press och vips så är jag tillbaka på ruta ett?!
Varför kan jag inte bara... lägga av!

Puss/ Asta

 

Go middag,

 

Spridda tankar å känslor idag. Svårt att finna ett ämne att blogga om som inte handlar om Sverigedemokraterna eller allmänt gnäll.

Jag är ledig idag. Sovit dåligt i natt, framförallt på sennatten.
Vi ligger å knör på den lilla tunna 90 cm madrassen jag å min växande prins.
Han breder ut sej, det blir varm. Ibland lägger han sej rakt över mej.
Samtidigt är han en trygghet å en värmekälla även för själen som det känns som jag behöver just nu.
Förmådde mej inte att gå upp. Låg säkert till klockan var 12.
Har ännu inte ätit frukost.
Känner mej tung, trött och en smula uppgiven.
Orolig över vad som händer med mej egentligen.
Jag brukar alltid... verkligen alltid... kunna rycka upp mej. Slå på en högre växel.
Resa mej även om det knarrar. Jag förstår inte denna trötthet och dessa bakslag över 4,5 ynka timmar på jobbet, i varm gemenskap, utan krav... och så denna ofantliga trötthet.

Skit samma. Vi lämnar gnället nu. Jag ska ta mej nåt snabbt att äta.
Varför inte lite fiberhavregrynsgröt som jag käkat de sista dagarna till frukost?
Smakar som träflis ungefär. Eller som jag föreställer mej att träflis smakar.
Sen ska jag gå ut å gå i vårvädret den ryska vargavintern.
Jag har beställt den här klänningen.
Trots brist på pengar. Trots att maken sagt att jag måste sluta handla på kredit.
Trots att det inte är någon påtaglig värmebölja utanför fönstret.
Helt enkelt för att jag ville det!
För att den var väldigt mycket "Asta." För att jag gått ner 3,5 kg. För att jag har det lite tufft.
Ja, jag var värd den helt enkelt.

Ikväll är det veckans roligaste!
Hundkurs. Både jag å dottern längtar alltid till det.
Gottfrid skulle längta än mer om han bara visste om det.
Men han har ingen almanacka och han har lite svårt att hålla veckodagarna i huvudet (den slarvern) så det vet han inte.

Operation: Uppryckning

Puss/ Asta

Trött är nog dessvärre mer än trött

 

Då har jag arbetstränat två pass.
Jag vet inte vad jag ska säga...

Mina kollegor är verkligen världens gulligaste.
Jag lullar runt på jobbet utan nåt annat ansvar än att jag faktiskt har min legitimation. Gör lite stödinsatser. Matar en patient, hämtar medicin för en kollega, vakar över en orolig tant, kollar mina mail.
Inget betungande alls. Inga krav.

Men igår kväll när jag kom hem märkte jag av en helt befängd trötthet.
Typ som om jag jobbat ett dubbelpass.
Jag sov oroligt. Drömde mycket, vaknade av svettningar, av att jag dreglat ner hela kudden (mycket obehaglig information nu.)

Idag...
Jag märkte under promenaden med Gottfrid att jag fick bröstsmärtor igen.
De kom från ingenstans. Utan att jag ansträngt mej särskilt hårt fysiskt och utan att jag var orolig.
Bröstsmärtor hade jag frekvent sista tiden jag jobbade och ingenting under sjukskrivningen.
Arbetspasset gick bra, bortsett att jag kände att jag hade för LITE att göra och att det skapade en vilsenhet hos mej.
När jag skulle hem klarade jag inte av att ha ljudet på på radion.
Kom lagom till hockeyn... det är kvartsfinal och en jätte viktig match. Å hockey är som sagt ett av mina största intressen, men jag orkade inte hålla koncentrationen.
Prövade att gå ut å gå en snabb halvtimmesrunda med hunden mitt i och kom hem när sudden death började.
Men det gick inte alls.
Koncentrationen var noll. Istället stegrades pulsen på ett mycket obehagligt sätt till reportrarnas ettriga stämmor och de flaschiga bilderna av hockeyn.
Så jag gick till er istället.

Jag känner mej... skör... på ett otäckt sätt igen.
Jag har tänkt oerhört mycket på den här 13 åriga flickan som slängde sej framför tåget efter att ha blivit utnyttjad av en 44 årig nätpedofil.
Det är hemskt... men det fäster på ett sätt som inte känns sunt.
Jag har läst mycket om det i tidningarna.
Hur hon vädjat till förövaren att inte släppa bilderna som han hotade om.
Sagt att hon var rädd, att hon tänkte ta livet av sej.
Men det ASET struntade väl i det.

Jag kan inte förklara, det väcker så mycket.
I och med min egen sexuella utsatthet i den åldern så kan jag känna hennes förtvivlan, hennes skräck. Man är bannemej inte stor när man är 13 år.
Man har inte så vansinnigt mycket tillförsikt och perspektiv att luta sej emot.
Det rubbat min värld.
Det rubbar min nyvunna tro på Gud.
Men HUR kan det få hända?
Hur ska en liten tunn söt flicka alldeles ibörjan av sitt liv få känna en sån förtvivlan att hennes enda utväg blir ett dundrande tåg.

Jag är så ohyggligt trött ikväll.
Nedstämd, ledsen, orolig över vart fan jag är på väg.
Är jag inte redo?
När fan blir jag redo då?
Eller blir allt bättre bara jag får krypa in i Gottfrids famn och sova bort ett par timmar?
Den som lever får se. Men det är dåliga tecken. Mycket dåligt.

Trött på att vara en sköris. Letar desperat efter min harmoni.
Den må vara lite luggsliten men jag har haft den länge så hittar du den kan du väl vara schysst å lämna tillbaka den,

Säger Go natt då. Lite stukad.

Puss/ Asta

Jag sätter P...

 

Jag sätter för tillfället P för min egen diskussion med med Sverigedemokrater i kommentarsfältet. Oschysst kan man kanske tycka när jag så sent som idag skrev ett inlägg om dem, men just nu ORKAR jag bara inte.
Det är fritt fram för er läsare som orkar å vill.

Jag må vara spydig nu... det är min blogg och helt frivilligt att läsa... men det finns en gräns hur mycket dumheter jag orkar tugga i mej å gå i svarsmål för.
Det är lixom omöjligt att nå fram. Inte EN ENDA Sd sympatisör kommenterade de exempel på hatiska/ rasistiska/ homofoba uttalanden som jag samlat i ett av inläggen. Inte EN kunde erkänna att partiet som uttalat en nollvision mot rasism har så uppenbara problem med sitt fotfolk (och även sina egna riksdagsmän.)
Hur kommer det sej?
Hur FAN... ursäkta språket... ska man kunna ta sådana människor på allvar?!
Nej, tyärt om. Kommentarerna handlar om hur jag kränkt dem.
Kom igen?! Ni gör er löjliga(re.) Jessica skulle till och med passa sej för att åka fast för förtal.
Det blir så dumt så dumt så dumt.
Jag ids inte med er mer just nu. Jag måste få vila. Rena mej. Få det ur mitt system.

Jag har skrivit många djupt ifrågasättande inlägg om de borgliga partierna och deras politik. Men jag har aldrig känt mej påhoppad.
Jag har inte fått oroliga förmaningar av mina nära att "Akta dej Asta, de är farliga."
Andra jag känner som tagit debatten har fått känna av det. I form av hot om rövknull, hot mot barnen, kännedom om adressen.
Från vilket annat partis sympatisörer hade det varit möjligt?
Från vilket annat partis sympatisörer blir man kallad landsförädare för att man är för en generös flyktingpolitik.
Från vilket annat parti blir man kallad hjärntvättad och vänsterpartistsvin?
Själv har jag hittills klarar mej bra. Ett litet charmigt telefonsamtal bara där en manröst stönade fram blattehora.
Nice.
Så kom fan inte till mej å snacka om otrevlig ton.

Tack vi som stöttat. Som hjälpt till att ta diskussionerna. Som visat att vi är fler... många fler... som är så läskigt jävla trötta på er.
Som hundra gånger hellre integrerar oss med slöjbeklädda muslimer än rasistiska och homofobiska  arga lågutbildade män.
De ingår inte i det samhälle och det Sverige jag vill leva i.

Så för ett tag. Jag sätter P för att ge svar på lågintelligenta kommentarer.
För en stund. I will be back.

Puss/ Asta

Jag ska bli Sverigedemokrat jag...

 

Hej hopp. Jag tror jag har ångrat mej. Jag menar, det har ju hänt förr... med andra... att någon är övertygad om en viss åsikt å så sker en banal händelse och vips så hamnar personen på andra sidan barrikaden.

Nej, men vänta lite nu tänker kanske ni.
Varför ska du plötsligt bli Sverigedemokrat?
Jo men det är ju fullkomligt logiskt!

Jag vill inte att pensionärer som byggt det här landet skall sitta med avstängda element å frysa när de äter kattmat.
Jag vill inte att sjuka människor skall skickas hem från sjukhusen utan ordentlig undersökning.
Jag vill inte att barnen skall vara 60 stycken i varje klass på en lärare.
Inte heller vill jag att svårt sjuka cancerpatienter skall tvingas arbeta.
Jag tycker inte att mörkhyade mördare å våldtäktsmän skall få en klapp på axeln istället för straff (det tycker jag förvisso inte om blonda diton heller.)
Jag älskar mitt land. Jag vill inte förråda det. Inte sälja ut det.
Å jag är inte rasist.
Jag har dessutom varit etniskt svensk i så många generationer bakåt som jag känner till.
Nu blev det logiskt inte sant?!

För att Sverige skall vara så där helylle lyckligt å harmoniskt...
För att Sverige skall ha råd att ge massor av pengar till allt å alla...
För att gatorna ska bli trygga, gamlingarna välnärda, skolbarnen tindrande, ekonomin blomstrande... för det krävs bara att vi gör oss av med invandrarna.

Nu är det förvisso inte så bara.
Min make är andra generationens invandrare (hans mamma är från Finland) och lite fäst är jag ändå vid honom. Men men, det är ett offer som måste göras.
Mina utländska vänner... tja, jag kommer att sakna dem, men jag antar att det finns massor av snälla å roliga blonda kvinnor med som jag kan bli kompis med istället.
Min homosexuella bror. Han ÄR ju svensk. Kanske kan han få stanna ändå?
Om han bara slutar upp med de här dumheterna att föredra män och slutar med att sprida HIV till höger å vänster.

Jag antar att vissa offer får man ta.
Som att Sverige blir skitdåligt i fotboll utan Zlatan.
Som att jag kommer sakna att käka en riktigt god pizza.
Torsk är ju oxå gott. Å sill. Eller inte.
Å dragspelsmusik är ju så vackert.
Jag kan knappt tänka mej nåt finare än när blonda små svenska barn (å deras allt förr packade pappor) dansar kring midsommarstången en småkall och duggregnande junidag till dragspelsmusik.

Och flyktingarna. De som inte längre får komma in.
Jo men de har det ju ändå mycket bättre i sitt eget land, bland sin egen kultur, i sina egna krig.
Kanske kan till och med Jimmie Åkesson åka till nån krigshärd och "hjälpa till på plats" den dagen han tröttnar på att vara stadsminister i det evigt ekonomiskt blomstrande och snuttigull trygga Sverige?!

Valet 2014... here I come.

Puss/ Asta

Vill ha ännu mer

Ännu ett "vill ha" plagg. Faktiskt ännu mer än klänningen i inlägget ovan.
Hint hint. Jag fyller år i maj.
Vill du oxå ha den finns den Här.

Så söt

 

Så söt klänning!
Avtagbara axelband, smock i ryggen för perfekt passform.
En varm sommarkväll.
499 kr. Från Klädkammaren

Vad tycker ni? Hiss eller diss?

Puss/ Asta

Veckan som gick å veckan som kommer

 

Jag lämnar debatterandet bakom mej... för nu... och fokuserar lite på mej, på mitt, på veckan som varit och veckan som kommer.

Sista veckan hemma som sjukskriven. Alla dessa veckor och all denna fria tiden som gått. Nu är den slut.
Från och med imorgon börjar jag arbetsträna. Rehabiliteras tillbaka förhoppningsvis. Till en fungerande sjuksköterska i en icke fungerande arbetsmiljö.
Well, en dag i taget.
Jag känner mej nervös. Det har ingenting med kollegorna att göra, egentligen ingenting med kraven heller för de finns inte den närmaste månaden.
Det är väl mer en oro över att saker å ting inte skall komma tillbaka till mej.
Tryggheten. Yrkesstoltheten. Glädjen till jobbet. Tålamodet.

Under veckan som gått har jag vilat mycket men oxå varit social.
Ätit lunch med en vän. Mött kära Annanas. Varit på jobbet å hälsat på.
Jag har sett på hockey. Gått långa promenader med lill-killen. Börjat valpkurs.
Jag har umgåtts med min man, med min Mini. Vi var på en fantastiskt trevlig parmiddag igår där vi drack ananas-cosmopolitan, vin, åt kyckling, dansade på stolarna, tryckte in ostbågar i gapet, spelade kort och hade allmänt supermys.
Kom i säng klockan 04 i går natt, så ikväll blir det tidig sorti.

Jag har hållit fast vid mina goda vanor.
Ätit med återhållsamhet. Förutom en del synder i fredags och ännu fler igår.
Jag har fortsatt med låååånga promenader. Med att dricka massor av vatten.
Å med att tala med Gud varje kväll innan jag somnar.
Jag känner mej hyfsat harmonisk i grunden även om jag gruvar mej för morgondagen.

Imorgon drar det alltså igång.
Jobbar 16-22.
Eller arbetstränar.
Innan dess ska jag på ett jobbigt möte med Mini, rektorer, kuratorer å allt vad det är.
Mini är skoltrött, less i största allmänhet och hon har två rötägg till lärare.
Två lärare som skälper mer än de hjälper sina elever.
Som använder sexism i sin undervisning. Som talar nedlåtande till sina elever.
Jag måste sätta ner foten men det känns ju inte KUL precis.
Å så är det viktdag imorgon. Spännande. För mej. Att ni skiter i vilket förstår jag mer än väl.

Puss/ Asta

Tala för de redan frälsta

Håll för näsan för här kommer "eget beröm." :)
Jag är retorisk, analyserande, politiskt insatt, modig, kvick i tanken.
Jag får mycket beröm för mina politiska texter i bloggen.

MEN! Jag är inte så bra på att söka försoning.
När jag "talar"... vare sej det är muntligt eller skriftligt... i dessa frågor så når jag bara de redan frälsta. Jag vet det.
Jag är hård och oförsonlig i min argumentation även om jag försöker att hålla en saklig ton men jag övertygar inga vilsna själar.
Går de att övertyga?
En del av dem, det tror jag. Även om en blogg kanske inte är bästa stället.
Att stångas med argument kan vara kul å adrenalinhöjande en stund men efter ett tag blir jag mer ledsen.
Sorgsen.
Problemen finns på riktigt!

Jag har idag fått en hel del kritik från flera olika läsare om att jag ofta uppmuntrar till att kommentera och diskutera i mitt fält men sen blir... arg. Är otrevlig.
Jag upplever inte mej själv sån. Irriterad... ja, visst. Vissa ämnen bränner mer än andra för mej, ligger närmare hjärtat.
Vissa åsikter kan jag inte respektera, det GÅR INTE. Jag tror ingen människa respekterar alla åsikter. Jag känner mej själv inte särskilt respekterad i dessa dispyter.
Men ändå, jag uppmanar till diskussion och jag lämnar sedan en sådan känsla hos läsaren.
Det är ändå någon form av misslyckande.
Eller?
För samtidigt är det ju så att om jag ger mej in med mina åsikter på Avpixlat eller någon annan främlingsfientlig sajt stödd av Sverigedemokraterna då lär jag få möta mindre respektfulla svar.
Det är ju inte bara muslimer och mörkhyade som inte är poppis inom dessa kretsar, även homosexuella och svenskar som "förråder sitt folk" hör dit.

Men igen. Hur når man fram till människor som tycker annorlunda?
Hur fångar jag... vi... de etablerade politikerna... upp dessa i mitt tycke "vilsna själar."
Har ni någon tanke om det?

Puss/ Asta

Därför är inte Sd vilket parti som helst

Nej, att vara för demokrati innebär inte att man måste respektera vilka åsikter som helst.
Detta är ett litet litet axplock som jag bara saxade ut här å nu från Avpixlat.
Den Sd stödda sajten på nätet som till och med Jimmie Åkesson gång på gång uttryckt sitt gillande för.
Den här typen av sympatisörer finner man inte inom NÅGOT annat parti än Sverigedemokraterna!!!


"Kampen mot muslimerna måste ske på alla plan även på det kulinariska området. Vi kan inte låta landet svämmas över av lycksökande icke äktsvenska produkter som fröar av sig likt ett olivträd från arabland. Bara svenska varor här duger såsom Jansons frestelse o pizza."

 ”en nation och ett folk ska reproducera sig själv och sin särart. Totalt anser jag att ca 85% av se som bor här skall vara födda här av svenskfödda föräldrar.”


”Konstigt att sex mellan bror och syster är förbjuden när sex mellan två av samma kön inte är det”. Och ”en mycket hög grad av promiskuitet gav oss HIV-epidemi i Sverige”.”Konstigt att sex mellan bror och syster är förbjuden när sex mellan två av samma kön inte är det”. Och ”en mycket hög grad av promiskuitet gav oss HIV-epidemi i Sverige”.


"Svenskarna måste ändra sina känslor och sin attityd mot invandrare". - Nej, nu går skam på torra land.
Inte nog med att det kommer horder av lycksökare hit och suger ut välfärd som de inte bidragit till med en enda dag! Inte nog att de parasiterar här och en del är kriminella och utsätter svenskar för brott. Nu kräver de dessutom att vi ska tycka om dem!
.
Svenskarna måste ingenting.
Svenskarna måste inte försörja dessa snyltare.
Svenskarna måste däremot visa i kommande val att vi inte vill ha fler snyltare här.  Kalaset är över. 

Jag tror faktiskt inte det existerar någon verklig rasism i Europa. Motviljan som finns mot islamisering och massinvandring är något helt annat, det är bara en sund reaktion på något destruktivt och onaturligt.
För att en verklig dialog ska komma till stånd där allting kan diskuteras så måste snacket om "rasism" och "främlingsfientlighet" sättas åt sidan.
Hade det funnits verklig och ytterst farlig rasism i Europa så hade inte flyktingströmmarna till Europa existerat, tvärtom så hade icke-européer lämnat Europa i tusental osv.

Vem litar på politiskt korrekta stadsstyrda SCB? Som vanligt är deras rapporter tillrättalagda inför "releasen".
"varav 18 procent eller drygt två miljoner, antas vara födda utanför Sverige"..
Jaha? Och hur stor del är det 2060 av svenskarna som är andra och tredje generationens invandrare då? För dessa kommer aldrig att bli svenskar, räkna sig som svenskar eller anamma svenskheten. Hur många ETNISKA nordiska svenskar finns det kvar 2060?

 För oss som är rasister och tror att samhällskulturen inte bara är en funktion av miljö och utbildning utan även en produkt av genpolens sammansättning är det dystert att se att den Svenska befolkningsgruppen med ett födelsetal på 1.89 kommer att förtvina och i framtiden helt utplånas. Vi gör de övriga minoritetsfolken sällskap in i historien. Jag är övertygad om att den Svenska kulturen förutom att vara tråkig och barbarisk även har en del andra egenskaper att bidra med, som tex. arbetsmoral, planering, förhandlingsvilja, tolerans, allmän hederlighet och god allmänbildning.

Det kom en kommentar från en Sverigedemokrat

"Att SD har ökat så lavinartat det tycker jag man ska ta på allvar. Det finns ett stort missnöje med svensk invandrarpolitik och det är ett faktum som man inte kan blunda för. Många tycker att det har blivit för mycket nu och att det kostar för mycket pengar. Många invandrare kommer aldrig att jobba utan det är vi skattebetalare som får försörja dom livet ut. Man kan lätt räkna ut varför vi inte längre har råd att betala sjukpenning till cancer eller kronoskt sjuka, eller att man pratar om att höja pensionsåldern mm mm. Jag vet iallafall hur jag kommer att lägga min röst i nästa val. Det räcker nu!"

Hej Anonym... ett namn hade varit trevligt.

Jag tycker vi tar och benar lite i din kommentar så du får ett ordentligt svar.
För det första, Sverigedemokraterna har egentligen inte ökat lavinartat.
Lätt att känna så när man brinner för el emot som du å jag gör men riktigt så är det inte.
10% är 10% för mkt tycker ju jag, men samtidigt innebär det att 90% inte sympatiserar.
Något att hålla fast i för oss i majoriteten.
Jag tror faktiskt att det även finns ett stort missnöje mot all den rasism som dagligdags sipprar från Sd och deras sympatisörer.

Att vi får höja pensionerna el att pengarna inte räcker till att betala ut sjukpenning pga vår flyktingpolitik stämmer inte heller.
Försäkringskassans nya hårda linje är ett beställningsjobb av regeringen som ett led i "Jobblinjen." Det vill säga, att med morot och piska förmå människor som inte arbetar att göra just det.
Det ska kosta att vara arbetslös, sjuk eller att ta ut pension.

Även pensionerna är resultatet av vilken politisk väg man vill gå.
Det är orimligt att gamla människor som arbetat ett helt liv ska fortsätta att arbeta samtidigt som vi har enorm ungdomsarbetslöshet, en betydande arbetslöshet bland utlandsfödda och massor av ffa kvinnor som inte får lov att arbeta heltid.
Ordna det först lixom... så kan vi snacka pensionsålder senare.

Ditt resonemang är klassiskt främlingsfientligt alt. insiktslöst. Avgör själv vart du hör hemma.
Jag blir mycket provocerad av att ställa behövande grupper emot varandra i ett välfärdsland som Sverige. I synnerhet när det inte är sant.
Det finns mycket man kan säga om den flyktingpolitik som körs och mycket som kan sägas kring den misslyckade integrationspolitiken.
Det är inte flyktingarnas fel. Inte heller behöver vi ta emot färre.
Bara bättre.
Ett litet ex. min svärson från Iran med svensk högskoleutbildning och som talade fläckfri svenska kallades inte på EN ENDA arbetsintervju som han sökte under sitt kurdiska namn.
Inte en enda. Han var tvungen att byta namn till ett svennenamn för att få komma på intervju.

Slutligen kan jag ändå hålla med dej om en sak. Din slutkläm...
Det räcker nu!
Byt regering. Rösta rött eller grönt.

/ Asta