Förlåt att jag stör i sommaridyllen

 

Det finns ett inlägg jag tassar kring likt het gröt. Om man nu tassar kring sådan, jag har aldrig gjort det.
Ett inlägg å ett ämne det känns som jag borde skriva om men som jag egentligen vet för lite om.
Ett inlägg som kanske stör så här i semesteridyllen.
Gaza. Israelerna och palestinierna.

Striderna i Gaza har nu pågått i 4 veckor. Över 1000 människor har hittills dött och Israel visar ingen vilja att upphöra med dödandet. Den överväldigande delen dödade är palestinier och 1/5 är barn.
Ett land som Israel med en enorm militärmakt röjer bokstavligen sönder människors liv. Bombar och skjuter sönder.
De skall krossa Hamas säger de... men skjuter ihjäl barn och bombar sjukhus.
Och omvärlden gör absolut ingenting. Ingenting.

Konflikten mellan palestinierna och israeliterna är lika långlivad som omöjlig.
Den bygger i mina ögon på att världen, i ångest över vad som hände judarna under förintelsen gav dem mark som aldrig var deras, som redan tillhörde någon annan.
Å bit för bit har Israel ockuperat mark. Satt invånarna i Gazaremsan som gisslan.
Utan möjlighet att arbeta, försörja sej, leva drägliga liv.

Hamas är en terrororganisation och jag förstår att de skrämmer israelerna med självmordsbombare.
Självklart kan inget land acceptera att en annan nations invånare klär sej fulla med bomber och spränger sej i luften på bussar och caféer. Jag hajar det.
Samtidigt är det inte allt för svårt att förstå att Hamas har stöd bland befolkningen.
Via de hemliga tunnlarna som Israel nu försöker bomba sönder har det färdats vapen, precis som Israel säger. Men det har oxå färdats mat, pengar, läkemedel. Sådant som befolkningen verkligen behöver och som förvägrats dem.
När människor förvägras det mest basala blir de desperata. Så fungerar muslimer.
Så fungerar även kristna.
Så skulle du och jag fungerat.
Det är mänskligt att vilja skydda sina barn, att vilja ge dem åtminstone det som de absolut behöver.
Jag såg en dokumentär om självmordsbombare från Palestina en gång. Länge sedan.
Men jag minns en mor som stöttade sin unga son i beslutet att bli självmordsbombare och dö martyrdöden.
Hon såg nämligen ingen som helst chans till ett värdigt liv för sonen i detta livet.
Allt hopp var uttömt.
En människa utan hopp är desperat och en desperat människa gör dumma saker.

Det kommer aldrig bli fred därnere innan Israel accepterar och respekterar palestinierna.
Det gäller så klart åt andra hållet med.
Det måste bli slut på ockupationen av mark och det måste ges åt alla människor möjligheten till ett värdigt liv och framtidstro.
Och en vapenvila kan inte brytas för att en liten David slår mot store Goliat.
Goliat måste stå över det och fortsätta arbeta för fred i alla fall.
Som det är nu tar Israel på sej rättigheter att med vapen motståndaren bara kan drömma om gång på gång på gång slå mot Gaza som ett djur i en bur. Ett djur utan reträttvägar.  Ett djur som sitter fast.
Bara att det inte är ett djur. Det är människor. Barn.
Det är BARN inne i Gaza som inte kan fly undan bomber och pansarvagnar.
Barn utan vatten, elektricitet, mat. Barn med mördade föräldrar.

Denna galenskap. Detta mördandet måste få ett slut.
Världens politiska makthavare måste sätta ner foten.
Förlåt att jag störde i sommaridyllen.

Puss/ Asta

Bloggutmaning. Dominanter i bokhyllan

 

Sett den här listan på två bloggar nu så jag väljer att ta det som en utmaning.
Vilka författare som dominerar ens bokhylla där hemma.
Här är mina...

1. Joyce Carol Oates
Född 1938 i New York. En vansinnigt produktiv författare som skrivit otaliga böcker men kanske är mest känd för "Blonde" om Marilyn Monrou. Jag har ett tiotal böcker av henne i min bokhylla.

2. Marian Keyes
Chicklit's okrönta drottning. Jag har samtliga av de böcker som getts ut på svenska.
Skriver om tunga ämnen på ett humoristiskt sätt, når inte alltid upp till sina första böckers kvalitet men är alltid läsvärd.

3. Astrid Lindgren
Egentligen är de inte mina utan Noah's. När Noahs föräldrar flyttar och förmodligen tar Noah med sej som förmodligen då tar sina Lindgren böcker med sej får jag köpa nya. Men just nu tronar 4-5 stycken litterära mästerverk i bokhyllan.

4. John Grisham
För att jag förr slukade allt Grisham skrev. Äger kanske en 6-7 titlar.

5. Jonathan Tropper
Ny läsarfavorit som Bloggdalas Freja introducerade mej för.
En smula sexistisk men alltid förbannat bra. Chicklit fast ur manligt perspektiv.
Har samtliga böcker utgivna på svenska. 4 st tror jag.

6. Maj-Gull Axelsson
En av mina absoluta favoriter bland svenska författare.
Läst betydligt fler än jag äger, främst för att min mamma och min äldsta dotter ofta "lånar" böcker som aldrig återses,

7. Helena Sweigbergk
Hoppas jag stavade rätt nu? Jag orkar inte kolla.
Tycker mycket om henne. Hon skriver fantastiskt om trasiga relationer.

8. Roslund & Hellström
De ända deckare (egentligen mer samhällsromaner kring vår tid) som jag älskar och som jag äger varenda en av.

9. Khaled Hosseini
Jag har bara tre. Men jag tror inte fler kommit ut på svenska.
Älskar hans språk, hans historier om det afghanska folket.

10. Anne Holt
Faktiskt oxå en deckarförfattare som jag läst rätt mkt av även om det var ett gäng år sedan.
Hon har gett mej den bästa mordidé jag läst... skulle faktiskt kunna fungera... om andan nu faller på.

Vilka författare dominerar era bokhyllor?

Puss/ Asta

Asta filmrecenserar "En dag"

 

När jag drog igång Bloggdalas bokcirkel för... ja, hur länge sedan är det nu?
Skit samma. När jag startade den tog jag mej privilegiet att börja välja bok.
Den allra första bok vi läste var "En dag" av David Nicholls.
Jag hade väldigt höga förväntningar på den boken, hade hört mycket gott om den och den toppade boklistorna länge men vad jag minns slutade mitt intryck i ett nja.
Jag orkar inte gå tillbaka och kolla vad jag skrev. Men ett sätt att värdera hur bra en roman är är hur väl man minns den efteråt och hur länge/ ofta man tänker på den.
Jag läste "Molnfri Bombnatt" för säkert över 20 år sedan och jag tänker nog en gång i veckan på den boken... än.
"En dag" tänker jag inte på särskilt ofta. Jag minns att jag gillande intentionen men att resultatet blev att man aldrig lärde känna karaktärerna på djupet och att historien blev onödigt ytlig.
En fin historia slarvades bort.

Ikväll har jag äntligen sett filmen "En dag" 
Historien går ut på att Dexter från den "fina familjen" träffar den ambitiösa Emma 15:e juli 1988 och de tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Trots att det finns mycket känslor mellan dem bestämmer sej det omaka paret för att vara "bara vänner." Dagen efter går de skilda vägar.
Men var kommer de vara den 15:e juli nästa år? Och alla andra år?
Vi får följa Dex och Em's väg in i vuxenlivet under 20 år, karriären och kärlekar som kommer och går.
Och vänskapen? Den består... eller?
Det finns en replik i romanen som jag fortfarande minns för att den var så bra och för att så har jag oxå känt om människor. "Jag älskar dej Dexter. Jag tycker bara inte om dej längre." 

Huvudrollerna i filmen spelas av Ann Hathaway och Jim Sturgess.
Jag tycker att historien gjorde sej mycket bättre som film. Väldigt mycket bättre.
Hathaway är en underbar skådespelerska.
Det är en romantisk feelgood film med lite tårar och eftertanke bakom
En varm och fin film med stråk av allting som finns i livet.

Jag ger den 4:a pastakastruller.

Nån som sett filmen? Läst boken? Vilken tycker ni var bäst?

Puss/ Asta

Summering av sommarens semester

 

"Jaha, det var denna sommaren det."
"Det var den bästa sommaren tycker jag." 
Vilken film säger de så i?
I vår familj är det lite av en lek att jag säger filmrepliker som hör ihop med en aktuell dagssituation och så får ungarna gissa ur vilken film det är.
Det är nästan alltid någon av Änglagårdsfilmerna, Turner & Hooch eller Morrhår å ärtor.

Nu vart den slut. 2014 års sommarsemester.
Det känns som alltid.
Lite snopet "gick det så HÄR fort", lite ångestfullt, lite nervöst.
Har jag glömt hur man gör? Sjuksköterskeriet?
Å så liiite liiite kul att se kollegorna igen. Men i år är den känslan bara halv eftersom "min" avdelning fortfarande är sommarstängd och hälften av kollegorna som inte har semester på annan avdelning.
Jag har noppat brynen, tagit bort mitt orangea och rosa nagellack, plockat av mej rasslande armband och alla mina 8 ringar.
Inte reta chefen första dagen på det nya arbetsåret.

Jag har ändå fått mycket sommar för pengarna tycker jag med fantastiskt väder å ständig närvaro av tv stycken livs levande prinsar. Här kommer min fullrapportering av semestern.
Delrapporten finns att läsa här för den som känner sej väldigt sugen på inaktuellt stuff.

Sovmorgnar:
Jodå, så gott som varje dag. Idag klev jag upp klockan 07:15 för att fylla på fransar klockan åtta.
Alltså, det känns inte människovärdigt att kliva upp så dags. JAG är i alla fall inte skapt för det.

Sovit middag:
Vila middag har det blivit var å varannan dag men sovit har jag inte gjort så ofta.

Skrivit två brev:
Check och check. I förrgår och igår.
Jag lever verkligen på gamla meriter vad det gäller min brevvänsroll.
Så härligt det är att skriva för hand och helt ocensurerat.

Kvällsbadat med Gottfrid:
Åhhh så många smultron jag bär med mej av bad och hav med min favoritkille.
Ännu fler hade det blivit om det inte vore för alla BADJÄVLAR som absolut ska ockupera stenbryggan eller dess omgivningar varesej det är dag eller kväll.
Har de inga hem att gå till?

Sprungit eller gått varje dag.:
Vi hastar vidare tycker jag, man kan ju inte hålla på och tjaaata om sånt varje inlägg.

Läst en massa böcker:
Massor och massor. En facebookvän har typ läst 20 böcker i sommar (Säg Hej till Helena boknörd:) )
Själv har jag avverkat tre stycken varav två var väldigt bra, se recensioner tidigare.
Just nu läser jag en sådan där lättvindig sak "Rosengädda nästa" av Emma Hamberg och jag tycker mycket om den. Hittills är kanske bäst att tillägga. Recension kommer kanske för den som är intresserad. Ingenting är som väntans tider... sägs det. Egentligen är nästan all väntan bara slöseri med tid. 

Rett i relationer:
Inte mycket nej...

Umgåtts massor med Noah:
Gissa? Jag kommer få abstinens nu när jag vant mej vid att få trycka hans lilla klibbiga knubbiga kropp mot min minst en gång i timman. Hur ska jag klara mej 8-9 timmar utan?
Han är ljuvlig och han gör nya saker varje dag.

Å med Gottfrid:
Min prins. Vi har inte varit ifrån varann många stunder. Dit jag går går han. Ut som in.
Å på nätterna sover vi ihop. Han i min säng så länge han står ut å sen golvet. Å så alternerar han så hela nätterna. Lite bökigt blir det med den där jäkla tratten rakt upp i arslet varje gång han rör sej.

Rensat i Garderoben:
Räknas det att jag rensat bland mannens kläder? Två stora kassar har jag rensat ut i smyg.
Nu kommer det ultimata testet för om han läser denna blogg. "Hej darling, slå inte ihjäl mej är du rar, inget av plaggen var från 2000 talet."
Jag skickade faktiskt en 4.-5 plagg av mina egna med. Raskt så jag inte hann ångra mej.

Ätit jordgubbar:
Det har tagit sej ordentligt sista veckorna. Var å varannan dag har en ask eller två fått följa med hem och vidare ner i min mage.

Sprungit runt å visat mina snygga haremsbyxor:
O yes, de är till å med kända utrikes efter min lilla tripp till Danmark. Där fick jag flera förfrågningar av vårt brödrafolk var jag köpt mina fina byxor.. Nu äger jag förresten fyra par. Går knappt i något annat. Kommer bli känd inte bara för mina ouppfostrade mastiffer när jag blir gammal utan oxå för alla mina haremsbyxor.

Legat med min man på studsmattan:
Inte så många gånger nej.

Umgås med mina barn:
Yngsta dottern och sonen har jag umgåtts med väldigt mycket. De två andra mindre än vad jag önskat.

Umgåtts med vänner:
Sommaren 2014 måste gå till historien som min mest asociala sommar någonsin.
Kanske delvis pga mitt alkoholstopp men bara delvis.
Jag har hållit en parmiddag och jag har varit hos Lillebror å druckit vatten. Det är nog det i umgängesväg.

Lärt mej sova utan Zopiklon:
Ha ha ha. Host.

Kört bil utan körförbud:
Jajamensan ni är skrothögarna besiktigade båda två.
Det var bara det att här om dagen så dog batteriet till min bil... 1000 kr för ett nytt.
Maken åkte och köpte det och på vägen hem går nån rem av. Där kommer ett par sköna sedlar oxå fladdra iväg. På den besiktigade bilen.
Världens mest tokbortskämda rishög är vad den är.

Alltid ha perfekt manikyrerade naglar:
Diverse färger har jag hunnit med åtminstone. Lilla, glittrigt, gult, orange, rosa.
Jävlar vilken sommar vi haft hör ni, mina naglar å jag.

Plockat blommor:
Det var 0 st plockade i halvlek å lika många nu.

Lyssnat på sommar i P1:
En hel del faktiskt. Har några guldkorn som jag missat.

Extra och/ eller otippade semestervaganser: 

Ätit mer hallon än vad jag brukar
Ångest å grubblerier
Sett film 6-7 kvällar på raken. Jag som aldrig ser film.
Haft flärdfulla fransar och knappt använt nåt smink alls.
Varit på GeKå's
Döpt en unge
Varit på Långås marknad
Redan käkat björnbär
Vistats på en mordplats (dagen innan mordet ägde rum men ändå.)
Bråkat med en Badjävel.
Fått insikten i att även kvinnor kan vara onda. Som helvetet.
Fått höra att min hund ser farlig ut av två olika personer på en å samma dag. Min? Gottfrid?
Lagt ner en hel del pengar på veterinär och djurmedicin.

Pick pack puck. Det var den säcken det.

Puss/ Asta

Supervalåret 2014. När vänstrandet kanske växer till något mer varaktigt.

 

I EU valet var jag plötsligt "otrogen" och röstade inte på partiet som jag burit nära hjärtat sedan jag var barn. Jag sympatiserade starkare med Miljöpartiet än med Socialdemokraterna i en rad viktiga frågor och jag tänkte att I ett EU val, där kan man unna sej att vara lite mer wild and crazy än i ett riksdagsval. 

I hela mitt liv och var enda gång jag fått rösta har jag alltså röstat socialdemokratiskt.
Som ung var jag med i SSU.
Det är sossarnas politik och ideologi som jag kan bäst.
Men...
Likt förbannat så känner jag mej nästan övertygad om att även nästa gång, i något så heligt som ett riksdagsval, fortsätta mitt vänstrande med Miljöpartiet.

Välfärden. Skola, vård och omsorg.
Att igen arbeta för att bryta ner klasskillnader det är viktiga frågor för mej.
Frågor som jag vet att Socialdemokraterna är duktiga på.
"Vi" har en partiledare som kan det här med jobben, som värdesätter den svenska modellen högt och som till skillnad mot den här regeringen förstår vinsterna, nej nödvändigheten med starka fackförbund.
Socialdemokraterna har varit rätt kassa som oppositionsparti men de KAN det här med att regera.

Miljöpartiet kan kosta på sej att lova guld och gröna skogar.
De har aldrig behövt ta ansvar för sin politik, aldrig suttit i regeringsställning.
Jag är medveten om det. Att de är oprövade kort och det är främst där det bränner till av tvivel.
Men det som gör att jag ändå med stor sannolikhet lägger min röst på dem i höst är att jag är villig att ta risken.
Jag vill se en röd regering men med ett kraftfullt grönt inflytande.
Jag tycker inte att sossarna (eller något annat parti än Mp) tar miljön på tillräckligt stort allvar.
Miljön är den överordnade frågan för min del. Även på bekostnad av tillväxten. Även på bekostnad av jobben.
Jag tycker att Miljöpartiets syn på arbete är spännande.
Med förkortad arbetstid. Där mer tid är viktigare än högre lön.
Jag gillar deras syn på företagande, deras nytänkande över lag kring många områden och framförallt (nästan) jag vill avveckla kärnkraften.
Sist men inte minst hyser jag ett mycket stort förtroende för Fridolin.

Hur tänker ni?
Har ni bestämt er?
Vilken är valets viktigaste fråga för er?

Puss/ Asta

Kan lika gärna lägga ner bloggen

Det är långt ifrån min bästa sommar, varför kan jag inte riktigt svara på.
Ångesten har lagt sej men jag är mitt i en omvärderingstid. Jag tänker väldigt mycket... grubblar rent av... och försöker finna nytt fotfäste.
Det känns som om jag blivit gammal så fort. Tant är fel ord... gammal är bättre, bara på något halvår.
Inte fysiskt, jag är i en för min del, rätt så god fysisk form.
Det är mer mentalt.  Å inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt.
Jag har blivit tråkig och jag vill vara det. Nej mer, jag KRÄVER min rätt att få vara tråkig.
Det känns som om jag... faktiskt... skiter i så mycket.
Som om jag bokstavligen ryggar när jag läser fraser i bloggar eller statusuppdateringar som handlar om att kliva ur komfortzonen, living on the edge, våga...
Jag omvärderar mycket och det är på gott och ont men framför allt kräver det mental energi.
Andra människor, saker, spännande upplevelser, resor lockar mej allt mindre.
Passioner, kärlekar, män ingenting.
Kvar finns tankar om att reagera på vidrigheter vi ser i nyhetsflöden, överkonsumtion, att leva mer harmoniskt med moder jord, behov av lugnet å de jag älskar allra mest.
Ja herre jävlar, jag kan lika gärna lägga ner att blogga.
Inga shoppingtips?!
Inget partyparty?
Drömmar om Gröna vågen liv 40 år efter att det tåget gick å de allra mest ihärdiga hippiesen tröttnade.
I was born too late, into a world what dosn´t care. I wish I was a punkrocker with flowers in my hair.
Kan det intressera någon annan?

Hur som helst, inte min bästa sommar, men trots det väldigt många goda stunder.
Vackra, varma, kärleksfulla, fina, ömsinta stunder.
Sådana att bära med sej för alltid.
Sommaren 2014 kommer alltid att vara "Sommaren med Noah."
Varenda dag njuter jag av honom. Hans doft, hans tyngd, hans utveckling, hans hull, hans leenden.
Det är så mycket kärlek. Kärlek i dess renaste form.
Sommaren har varit varm å fin, flämtande het rent av och jag har badat ganska många gånger men inte legat på stranden en enda gång. Varken haft ro eller lust.
Jag hänger hellre med Gottfrid på tomten om dagarna och badar med honom om kvällarna.
Jag tokälskar den karln.
Jag har inte sminkat mej på hela sommaren, jag har gått ovanligt lite i klänning men osannolikt ofta i shorts och i harmemsbyxor.
Jag har sprungit och jag har vägrat viktnoja.
Så mycket känns sunt och klokt.
Det gamla innehåller dom komponenterna oxå.

Jag är på väg. Det känner jag starkt.
Vart?
Inte en susning.
Men jag ser fram emot hösten.

Puss/ Asta

Stulen brilliant krönika

 

OBS Text som är lånad ur Aftonbladet. Dagens ledarsida. Skriven av journalist Jonna Sima.
Så jäkla bra. PRECIS så här är det. Det är valår i år kära läsare. Skicka iväg Alliansen till historien nu. Må den vila i frid.

I en ny rapport beskriver LO hur Alliansen har monterat ner den svenska modellen. Efter åtta år är resultatet tydligt. Arbetsgivarna är vinnarna och löntagarna förlorarna. De sjuka och arbetslösa har inte ens fått en pallplats.

Det började med att Moderaterna i 2006 års valrörelse lanserade sig som ett nytt ”arbetarparti”. Per Schlingmann brukar ofta få kredden som upphovsmakaren bakom framgångssagan.

Stöpte om klassanalysen

Men egentligen heter hon Ebba von Sydow. I en radiointervju i P1 2005 beskrev den dåvarande modebloggaren sig som arbetarklass. Motiveringen var att hon arbetade 60 timmar i veckan.

I  dag kan det vara lätt att fnissa åt historielösheten. Men von Sydow formulerade där och då tanken bakom de ”Nya Moderaterna”. De stöpte om klassanalysen som alltid har handlat om förhållandet mellan arbete och kapital. På moderatiska gick den i stället ut på att dela upp samhället i människor som arbetar och de som inte gör det. Närande och tärande. De kallade det för arbetslinjen.

Det lät modernt tyckte många väljare.

Sjuka har blivit fattigare

I arbetslinjens namn har Alliansen kunnat ge dem som arbetar mer pengar i form av jobbskatteavdrag – samtidigt som sjuka och arbetslösa har blivit fattigare.

Avgifterna till a-kassan höjdes medan ersättningarna trappades ner och en rad försämringar i villkoren infördes. För den som blir arbetslös har risken för fattigdom blivit stor.

Samma sak gäller vid sjukdom. Sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och en tidsbegränsad sjukpenning har varit katastrofal för många som befinner sig i livets mest utsatta situation. Svårt cancersjuka har varit tvungna att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.

I takt med växande arbetslöshet har otryggheten på arbetsmarknaden ökat. Allt fler tvingas hoppas på att få ett samtal eller ett sms om att de har ett arbete att gå till på morgonen.

Behöver inte bli så

Sammanlagt har förändringarna skakat om den svenska modellen i grunden. Fyra år till med Alliansen kan begrava den för gott. Men det behöver inte bli så. Många som tyckte att Nya Moderaterna var fräscha tycker inte att en arbetslinje som straffar sjuka är det. Allianspartierna vinner bara valet om svenska folket är redo att säga farväl till ett Sverige som gav alla möjligheten till en andra chans.

Lampskärmen är på.

Som en bulldozer rör han sej min pojk.
Han är brötig även i vanliga fall, det ligger i en Dogue de Bordeaux läggning att det som är i vägen flyttar man på men nu... med den här lampskärmen på huvudet... börjar det bli komiskt.
Det är nästan så jag undrar om verkligen väggar å vitvaror står pall.

Det man förlorar på gungorna får man ta igen på karusellerna...
Ungefär så.
Inte så smidig men stark och envis.
Allting fastnar han i med den här enorma skärmen.
Möbler. Dörrar. Dörrkarmar. Oss människor.
Vattenskålar. Mycket vatten blir det...
Allt går med våld att forcera.

Stackars Gottfrid.
Han fick ett hotspot (värme/ våteksem/ akut dermatit) på högra kinden för en vecka sedan.
Det är lömskt som fan, syns som en liten liten prick och några timmar senare är det en stor fläck.
Det som gäller då är att raka området med marginal. Och sen behandla.
Tipsen för hur det ska behandlas är hur många som helst.
Förra sommaren fick han det oxå och då fick han sövas för att området behöver rakas.
Hot spot gör nämligen väldigt ont.
Därefter körde vi med antibiotika salva och kortisonsalva i en evighet.
Delvis för att han ibland slapp "lampskärmen" och kliade upp skiten.
Denna gången rakade jag själv innan vi drog till veterinären.
Det gick bra. Dogue de Bordeauxer är tåliga hundar.
Vi fick salva... igen och jag svor tyst över att läkare och veterinären är så restriktiva med antibiotika per os.
Å inte fan har det läkt. Delvis för att han fått klia men inte bara.
I går medan jag å maken fortfarande var bortresta fick han det på andra kinden.
Bara att raka där med.
Telefonkontakt med veterinär och nu äntligen käkar han antibiotika och har fått första kuren.
I övrigt tvättar jag med klorhexidin, smörjer med kortison och om han så river ner huset till grunden så får han dras med lampskärmen.

Hotspot är egentligen ingenting annat än ett småsår som blir infekterat.
Gammalt snack säger att det beror på bad eller att de går blöta men det stämmer inte.
En annan föreställning är att de inte får bada när de har hotspot. Det stämmer inte heller, åtminstone inte på korthårsraser. Tvättar man rent såret  med friskt vatten och torkar efteråt gör det varken till eller ifrån för läkningen.
Ofta är det ett litet bett, kanske av en fästing eller nåt så harmlöst som en mygga.
Så kliar det och i värmen frodas bakterierna.
En hund som fått hotspot en gång får ofta tillbaka det. Många varje sommar eller flera gånger varje sommar. Det kan bero på en liten lucka i immunförsvaret.
Är hur som helst skitjobbigt för hunden, kliande och ömmande.
Stackars min lille prins (som åtminstone är överlycklig över att mamma är hemma igen och helst vill vara på samma kvadratmeter HELA tiden. Med tratt.)

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand " Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen

Tredje boken på semestern att läsa ut blev "Fjärilseffekten" av Karin Alvtegen.

"En bil krockar av oförklarlig anledning med ett Intercitytåg. Elva människor dör.
Men vad leder egentligen fram till olyckan?
Finns det ett exakt startögonblick? Vem mer än bilföraren bär skulden?
Alla händelser förgrenar sej bakåt. Tillfälligheter vävs samman i ett oändligt nät som bildar ett nu." 

Så står det på baksidan av boken. En roman som handlar omväxlande om två kvinnor och en man samt människorna i deras närhet.
Bodil, en medelålderskvinna som levt hela sitt liv i skuggan av en man vars humör och dagsform styr och speglar alla i hans närhet. Hon har alltid funnits, alltid för andra, aldrig tagit plats.
Nu tar hon livet i sina egna ovana händer.

Viktoria, en singelkvinna kring de trettio som fastnat i mönster och vanor hon inte känner sej tillfreds med. Hon börjar gå i terapi och får upptäcka nya saker kring sej själv.

Andreas, en man mitt i livet med en fru han älskar, två barn, en framgångsrik karriär.
Han har allt men en händelse slår sönder tryggheten och utlöser en existentiell kris hos honom som han inte kan tala med någon om och som bara blir värre och värre.

Dessa tre människor hör ihop. Två av dem mer påtagligt än den tredje men alla hör ihop och händelserna påverkar i vad som brukar kallas för en fjärilseffekt. Sakta vävs de samman.
En marginell påverkan någonstans som kan få förödande effekter någon annanstans.

Jag har läst flera böcker av Karin Alvtegen och alltid tyckt om hennes sätt att skriva och beskriva människor och historier.
Som en parentes kan jag berätta att berätta att hon är brorsdotterdotter till självaste Astrid Lindgren.
Denna roman är nog den jag ttyckt allra mest om av böckerna jag läst av henne, men det kan bero på att de andra lästes för många år sedan och har hunnit blekna i minnet.
Jag kan starkt känna med alla tre personerna, framför allt Bodil och Andreas som funderar i tankar som jag själv burit på och bär många gånger.
Andreas existentiella kris är till en början väldigt lik min.
Frågor kring ekorrehjulet, kring konsumtion, kring att moder jord pustar och stånkar medan vi ser på lättsam tv-underhållning där människor röstas ut i olika sammanhang.
Hur vi bor dyrt, köper massor, renoverar och reser vilket tvingar oss att arbeta massor samtidigt som vi ständigt pratar om "till semestern."

Jag ger boken en stark 4:a

Puss/ Asta

Att välja det normativa

 

Jag har läst... och hört... kritik riktas mot tesen i "Liten konstbok i konsten att bli lesbisk" kring att våga bejaka sin inre flata och kring påståendet att sexualitet i de flesta fall inte är någonting man väljer utan helt enkelt skolas in i från mängder av håll. Det heteronormativa samhället.
Kritiken går då ofta ut på att detta är att säga samma sak som många konservativt troende gör när de säger att de skall "bota" den homosexuella med bön.

Personer som säger så har inte alls tänkt till.
Tills alldeles nyligen (och i vissa fall fortfarande) innebär ett homosexuellt leverne och ställningstagande risker, utanförskap och hånfullhet.
Det innebar att ta strid. Det innebar att kanske uteslutas ur sin familj, kompiskrets eller jobbgemenskap. Det innebar att riskera att få stryk på öppen gata.
Det var alltså inte något val som fattades hejsan hoppsan.
Den minoritet av de som inte har anlag för bisexualitet, där sexualiteten inte är statisk är alltså... rimligen... betydligt högre bland den homosexuella delen.
Där har det kostat. Å kostar fortfarande på sina håll.
Det innebär en uppoffring att inte omslutas av det heteronormativa.

Redan som små barn uppmuntras vi in i normalitetens fålla.
Små barn av motsatt kön som leker, håller varandra i handen eller pussas kallas förtjust för kärlekspar. Får frågan om de ska gifta sej när de blir stora? Om de är kära?
Två små flickor som beter sej lika dant, eller två små killar som alltid vill vara tillsammans får skrockande höra "Vilka fina kompisar ni är."
Å så håller det på. Genom leksaker, sagor, filmer.
Genom reklam, massmedia, sport.
Olika kön= romantik. Samma kön= vänskap.
Vi behöver inte alls vara varken homofoba eller särskilt inskränkta för att inte ha tänkt bortom den där heteronormativa världen.
Men väldigt många av oss skulle... jag säger skulle kunna tända på/ bli förälskad i någon av samma kön.

Själv har jag aldrig haft något förhållande med någon kvinna. Aldrig haft sex eller ens kysst någon heller. Min närmaste lesbiska erfarenhet vad när jag som femton-sextonåring skulle sova över hos en någolunda ny tjejkompis, vi skulle bada ihop (sånt har jag gjort både förr och senare) och hon försökte smeka mej.
Jag for upp ur badet som om hon kört upp en raket ur ändan på mej och tog mej hem det snabbaste jag kunde. Vi talade aldrig om det, men vänskapen tog slut relativt snart efter det.
Sen har jag haft väninnor, väninnor som jag framför allt i början av vår vänskap känt känslor som liknar förälskelse för. Förälskelse så till vida att jag sett henne i ett skimmer... upplevt henne som vacker, smart, rolig, begåvad, underbar och ofelbar. Den sexuella biten har saknats men det är kanske inte för att den inte varit möjlig, jag kan se det nu, utan för att jag inte förväntade mej den. Inte såg den för alla heteronormativa "träd."

Det är absolut ingenting fel på att välja vara hetero. Det är ju trots allt enklare på så många vis.
Funkar det så funkar det och har man funnit en man som man är kär i så är det bra, har man funnit en karl som är omtänksam och jämställd så är det väl ännu bättre.
Men att tänka tanken är inte farligt någonstans.
Jag lovar.

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

 

Jag har läst "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Så står det i inledningstexten på bokens baksida och det stämmer ganska väl.
Elsa är en annorlunda unge. Hon kan massor av svåra ord för hon slår upp allting på Wikipedia och hon har läst alla Harry Potter böckerna massor av gånger. Hon är sprudlande smart och precis lika sarkastisk. Å så kan hon springa. Hon kan springa jätte fort för det måste barn som är annorlunda lära sej i skolan om de inte vill ha massor av stryk. Men stryk får hon ändå.
Elsa har en enda vän och det är mormor. Men det är å andra sidan inte vilken vän som helst, inte vilken mormor som helst heller.
Att ha en mormor är att ha en armé.
Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett.
Till och med när du har fel. Speciellt då faktiskt.
En mormor är både ett svärd och en sköld, och det är en speciell kärlek som smarthuvuden inte begriper.
Mormor kan ställa till en massa saker för Elsas skull. Å för sin egen med. De flesta tycker att mormor är lite konstig. Hon röker och svär som en borstbindare, men allra bäst är hon på att berätta sagor om Landet-Nästan-Vaken och dess 7 kungariken.
När mormor dör efterlämnar hon en hög med brev som innehåller ursäkter till människor hon gjort illa och det blir Elsas sak att dela ut dem i en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Alla hänger de ihop, som en saga, som Elsa förstår allt eftersom.

Det är den andra boken jag läser av Fredrik Backman. Den första var tokhyllade "En man som heter Ove" och som var förra sommarens bästa läsning för min del. Denna boken har nog stor potential att bli denna sommarens bästa. Den lär vara svårslagen.
Böckerna "En man som heter Ove" och "Min mormor hälsar och säger förlåt" är på ett sätt väldigt olika. Där den första boken var målad med små försiktiga penseldrag är den senare målad med yviga drag. Men den har samma charm. Samma fantastiska persongestaltningar. Det är med stor ömhet Backman beskriver människors alla tillkortakommanden.
Elsa hör hur fyllot börjar sjunga sin sång. För alla monster ser inte ut som monster. En del bär sina monster inom sej.
Emellanåt kunde jag tröttna på alla sagohänvisningar som tar en hel del plats, men de hör ihop med ramberättelsen och den verkliga världen så den behövs där ändå.
Sen funderade/ retade jag mej på onödiga saker. Hela tiden. Som att kamphunden/ worsen hålls gömd i en källare och bara får äta kakor och proteinbars. Djurplågeri ju! :)

Jag tänker att jag ska bli en sådan där mormor för mina barnbarn. En som alltid står på deras sida.
Jag kanske inte kommer kasta bajs på poliser eller bryta mej in på zoo eller skjuta grannarna med paintballgevärr men på ett ungefär. Jag ska vara lika trygg, lika kärleksfull, lika närvarande, lika mycket en armé.

Jag log mycket när jag läste boken. Jag vek många små hundöron med tänkvärda ord att spara och komma tillbaka till. Jag fnissade högt ett par gånger och jag grät på sina ställen.
Det är en fantastisk bok, kanske inte ända upp i "En man som heter Ove"'s klass men nära på.
Boken får en något blekare 5:a. Men väl en 5:a.

Puss/ Asta

Fyra är alltid fler än två

I lördags döptes Noah.
Prästen sa en sak som är alldeles sann. Ja, han sa förmodligen många sanna saker, men en sak sa han som jag själv tänkt på.
Det lilla barnet är välsignad med en egenskap som vi vuxna bit för bit har tappat bort, den enorma förmågan att ta emot kärlek.
Vi vuxna runt omkring honom känner ju av detta, vi känner hans öppna kanaler till sitt hjärta, och vi kan inte nog fylla det.
Ett litet barn kan fascinera ett helt rum med människor.
Alla tittade på Noah, alla ville känna på honom, bära honom, lukta på honom, få honom att le.
Alla står vi där med överfulla hjärtan av kärlek.

Det är en ynnest för att barn att få födas in i ett sådant sammanhang.
Inte bara födas till Sverige, ett av världens tryggaste och rikaste länder, utan oxå in i all denna kärlek.
Han bor med fyra människor... mamma, pappa, mormor och morfar... som älskar honom mest i världen. Han har en morbror som ofta är hemma och som pussar å bär så mycket han kan.
Han har mostrar som avgudar honom.
En farmor och en farfar. En farbror.
Gammelmormor, gammelmorfar, gammelfarmor och alla andra.
Han går från famn till famn, förvissad om kärlek var han än hamnar.
Förvissad om kärlek från båda könen och från olika generationer.

Jag vill ju ge honom allt. Å jag köper en massa.
Men störst av allt är ändå kärleken. Denna kärlek som han badar i.
Jag skulle plocka ner månen om han bad mej.
Jag ska bli hans bundsförvant i livet, alltid på hans sida.

Det finns barn som förvägras kärlek. I oförstånd får man hoppas.
Föräldrar som bråkar och använder barn som slagträ. Mor- eller farföräldrar som inte får tillträde.
Det är att stänga dörrar för sitt barn. Det är att ta ifrån sitt barn gåvan att vara älskad av flera.
Jag är inte av tron att ett barn behöver en styck mamma och en styck pappa för att bli helt.
Kärlek kan se olika ut.
Men två som älskar är alltid mer än en. Fyra som älskar alltid fler än två.

Noah får hela världen av kärlek.

Puss/ Asta

Bloggdalas bokcirkel. Asta recenserar "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor

Dags igen för recension.
I en bokcirkel som känts som den hackat lite på sistone, där det skolkats både här å där, inte minst från undertecknad själv och där det nästan känts lite ofrivilligt att få någon att välja bok så ville jag skaka om cirkeln lite.
Välja något annat. Avstå från romanen och prosan. Provocera er. Utmana er. Roa er.
Kanske få er... eller mej själv... att tänka nytt.
Denna månaden har vi läst "Liten handbok i konsten att bli lesbisk" av Mian Lodalen och Matilda Tudor.

Boken innehållande en del fakta, studieredovisningar och uppräkningar kring förträffligheten att leva som flata. Detta blandas med "här är mitt liv" berättelser, seriestrippar och anekdoter.
Vi serveras råd & rön kring allt ifrån hur man raggar på andra tjejer, vilka kontaktvägar som finns till handfasta tips i tjejsexets härliga konst. Allt från att gnugga å gnida till att slicka... kön (är så våldsamt obekväm med flatornas förkärlek till att säga fitta hit å dit. Mitt problem, jag inser det) till att sy sin egen strap on.

Om boken är rolig? Nja, så där. Småunderhållande absolut. Men här hade jag nog förväntat mej rätt mycket mer.
Inspirerande? Absolut.
Det är lika mycket en feministisk (hand)bok som en bok om homosex för brudar.

Bokens stora essens är två.
Tjejer/ kvinnor är underbara. Rakare, schysstare, bättre i sängen, mer omtänksamma, roligare, öppnare, trognare, mindre kroppsfixerade, fantasifullare, snällare and so on.
Där känner jag mej... som outsider... en smula tveksam.
Nog finns det både ock?
Jag känner väldigt snälla, rara, omtänksamma män och jag känner  kvinnor som verkar vara satan själva i mänsklig form.
Den andra, och kanske främsta, poängen är att nästan alla har bisexuell potential inom sej.
Samhället är så vansinnigt heteronormativt och redan från vi är riktigt riktigt små formas vi in i fållan vi sagor, sånger, lekar, filmer, mängden förebilder om man-kvinna. Prins-prinsessa.
Vi lämnas så få utrymmen till att experimentera, söka, känna efter, bejaka olika former av lust att så länge vi är det allra minsta bisexuella så väljer vi nästan per automatik motsatta könet.
Detta har jag alltid anat, men boken förstärkte den känslan hos mej.

Själv har jag aldrig haft något förhållande med en kvinna. Jag har aldrig haft sex med någon heller.
Men sedan tonåren har jag... lite rebelliskt nästan... satt näsan i vädret och sagt "jag håller det inte för osannolikt att jag någongång förälskar mej i en kvinna."
Jag har alltid känt att det är möjligt.
Efter att ha läst boken känner jag att det är lite mer möjligt. Att det handlar om aktiva val.
Just nu är jag i en relation. I ett äktenskap till å mer och att ragga känns varken lämpligt eller aktuellt... varesej på man eller kvinna.
Men om jag blev singel?
Tja, då skulle jag nog mer aktivt hålla dörren öppen. Kanske till å med så öppen att jag skulle göra mej ett studiebesök i den världen, vem vet...

Boken får en klen 3:a. Nån större läsupplevelse var den inte.
Men å andra sidan, DET är kanske inte meningen med en handbok?

Puss/ Asta

Noahs doppresent

 

Tänker ni också alltid på Griseknoen när ni äter körsbär?
Tänker ni på Nangiala när någon dör? Å på Mattis som mist Skalle-Per när någon sörjer?
Tänker ni oxå på farbror Melker när någon håller på att ramla i vattnet och på Pippi när ett barn är så där lite oförskämt framåt?
Jag gör det och i oändligt många fler situationer. Astrid Lindgren är interagerad med min barndomssjäl.



Noahs mamma önskade sej böcker till Noah i doppresent av oss. Jag köpte honom några tegelstenar.
Enklare pekböcker är billigare och det köper vi allt eftersom.
Hans mamma hade redan köpt sin Lindgrens favorit Mio min Min.
Jag köpte mina Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Dessutom köpte jag en väldigt tjock och heltäckande bok om Emil i Lönneberga.
Jag hoppas vi får många fina stunder med dem och ännu högre hoppas jag kunna föra över min kärlek för Astrid Lindgren till Noah.
Genom hennes böcker lär han sej allt han behöver leva om livet egentligen.
Att vara föräldralös, att det finns föräldrar som är alkoholister och där barnen kommer i andra hand, att det finns klasskillnader. Att dö, att sörja nån som dött, att man kan vara stark och samtidigt gråta å att det är okej. Arga gubbar som inte tycker om barn, sura tanter som inte heller tycker om barn, lyckan av att få älska ett djur samt hur exakt det går till att hissa upp en lilllasyster i flaggstången så hon ser ända till Mariannelund Varberg.
Mod, att man kan mer än man tror, att det alltid finns någon som älskar en, vikten av riktiga vänner, hur det känns att inga vänner ha. Konflikter, kärlek, bus
Allt det där å mycket mer vill jag ju att han ska lära sej.


Jag vill att han i sin barndoms kappsäck får med sej upplevelsen av att nybadad och kammad, i ren pyjamas få krypa upp i sängen, sätta sej väl tillrätta i mormors knä och sedan andlöst lyssna på dessa fantastiska historier. Jag vill att han ska få med sej i barndomens kappsäck hur vi efteråt låg i mörkret och pratade om böckerna, om det som var bra å det som var läskigt, om det som var fel och det som var svårt att förstå. 



Puss/ Asta

Kunde gjort mej olycklig

Idag höll jag på att göra mej olycklig på en äldre man.
Idag blev jag så där rasande som jag väldigt sällan blir på främlingar.
Lyckligtvis rann det mej ur handen.

Jag hade varit på ICA och handlat och är på väg ut med kundvagnen lastad av påsar genom en sån där snurrentré.
Då får jag syn på tiggerskan som alltid sitter utanför. Hon sitter på marken med sin tomma mugg framför mej och det första jag lägger märke till är att hon hukar, för upp händerna mot ansiktet.
Sen ser jag mannen... han är... ja, jag säger som det är. Han är ett fyllo.
Säkert inte äldre än min egen pappa men sliten utav missbruk. Orakad och tofsig i huvudet.
Han hytter åt tiggerskan, sparkar i luften mot henne.
Skäller... så där som gamla fyllon gör när tonfallet liksom sänks och höjs, när de viskar/ fräser och gapar om vart annat.

Det var fullt av folk omkring dem. Köer både till fiskbilen och till jordgubbarna.
Å ingen sa någonting, alla vände sej om, skötte sitt.
Jag sa ingenting heller för jag hade blivit så perplex av hela situationen att jag stannat upp snurrentrén utan att märka det för en någon bakom mej mumlade.
Helt fullständigt rasande blev jag när jag väl uppfattade situationen.
Jag hörde honom säga medan han slog med knytnävarna i luften framför sej.
"Jag har ingenting, ingenting, inte en spänn. Å här sitter du tattarjävel fy fan fy fan."
Precis när jag kom ut så gick han.
(Mot bankomaten ironiskt nog.)
Jag log mot tiggerskan och hon log tillbaka och rättade till sina kläder och jag var rasande på mej själv att jag stannat upp och inte skyndat mej mer innan gubben hann gå.
Att jag inte inför alla dessa människor som bara vände sej bort hade fått visa att alla är fan inte så flata som ni.
Men förmodligen var det bra. Jag hade gjort mej olycklig på gubben.

Egentligen tycker jag ju om sådana där små samhällets olycksbarn. Jag har väldigt god hand med ffa manliga gamla alkoholister. Många av dem har varit charmerande underhållande kvinnokarlar när de var yngre och inte fullt så nedgångna och glimtar av det finns ofta kvar.
Min svärfar var precis den typen av man, precis den typen av gammal alkoholist, när han levde.
Vi kunde gräla och fnissa med samma frenesi tillsammans. Framför allt tyckte vi väldigt mycket om varann.
Jag får ofta åran att ta hand om detta patientklientel när det kommer in.
För att jag gillar dom och dom gillar mej.

Därför blev jag så förvånad på mej själv över hur arg jag blev.
Inte i sej att jag blev arg, för han VAR ju dum men tankarna som for genom mitt huvud.
"Alkoholistjävel. Inga pengar?! Jag vet nog precis hur jävla många chanser och hur jävla mycket stålar du har kostat. Förutom allt elände du förmodligen orsakat ett gäng kvinnor och några barn!"
Alltså, vad kom DET ifrån?!

Puss/ Asta

En lycklig dåre

Jag vet vem jag vill bli, jag vet vem jag vill vara
Utan att kunna förklara.
Jag kan inte konkretisera, inte berätta, men jag kan känna henne inom mej.
Är mina drömmar inte dina så får du släppa min hand, knyta upp våra band.

Jag vill vara en fri själ. Jag vill vara trygg.
Jag vill inte vakna med panik under huden, inte leva vid branten något mer.
Jag vill inte vara beroende av uppskattning och bekräftelse, inte ens av gillande.
Jag vill strunta i det.

Jag vill omge mej av naturen och av djuren.
Jag vill leva vid deras sida och i samklang.
Jag vill minska mitt behov av martialiska, av saker och slit å släng
Jag vill inte resa, inte uppleva, inte se en massa.
Människan köper saker hon inte behöver
För pengar hon inte har
För att imponera på människor hon inte bryr sej om
Jag är trött på det.

Jag ser mej själv i en trädgård med ett äpple i handen.
Jag har mina djur omkring mej
Någon skulle säkert säga erimit
Kanske är det sant
Någon annan skulle säkert säga tokig
Möjligt det med.
I så fall vill jag vara en lycklig dåre.

Människor, makt, prestige, pengar
Jag är trött på det.
Jag vill nåt annat, min själ längtar efter nåt annat.
Lugnet, ensamheten, tryggheten i mej själv, samklangen med miljön.
Släpp min hand.

Puss/ Asta

Nåt så ytligt som ögonbryn

Testade en ögonbrynsmascara idag på Kicks. Därav den märkliga bilden.
Nu gjorde jag det väldigt kvickt och det är många timmar sedan men den kändes väldigt bra och ni ser kanske på ett ungefär.

Den jag testade var Eyeko brow gel. Kostade 199 kr tror jag.
Mina ögonbryn bleknar av solen och eftersom jag är så mörk i både hår och pigment ser det konstigt ut tycker jag.
Normalt målar jag sällan mina ögonbryn, tycker väldigt få klär i den där strikta markerade stilen på bryna som är modern nu.
När jag målar dem så svärtar/ kammar jag dem bara med lite vanlig mascara.

Målar ni era bryn och vad använder ni i så fall? Nån som testat Eyeko's produkter?

Puss/ Asta

Vem av oss skulle våga?

 

Majgull Axelssons "Jag heter inte Mirjam" (inlägget nedan) väcker många tankar som inte är lika lätta att släppa som en utläst roman. Historien fortsätter inom mej.
En sak som boken skildrade väldigt väl och som jag inte känner igen från tidigare romaner jag läst i ämnet är relationerna och förhållandena mellan människor.
Ingenting är svart eller vitt.
Inte ens i en förintelseläger.

Jag vet inte varför jag aldrig funderat över det innan.
Att jag aldrig tänkt tanken att det inte rådde solidaritet mellan fångarna mot en gemensam fiende och angripare. För egentligen är det ju självklart.
Överallt där människor finns bildas gruppsammansättningar där det blir vi mot dem.
I synnerhet under svåra umbäranden.
Människan ser till sej själv å de sina först och främst.
Sitt barns överlevnad, kanske föräldrar, kanske syskon.
Å sej själv.
När livet hänger på en skör tråd och skillnaden mellan leva eller dö kan handla om den plats i baracken där minst kyla sipprar in eller om att få den där mögliga biten bröd till sin tunna soppa används vassa armbågar, bits å rivs det.
Även bland offren. Även bland de som borde hålla ihop.
Det bildas hierarkier.
I nazisternas koncentrationsläger stod de politiska i en grupp, de kriminella och prostituerade i en, de homosexuella å dårarna i en, judarna i en grupp, romerna.
Trots att de alla är fångar skyr och föraktar de varandra.
Värnar om de sina.
För det är så människan är.

I filmen "Boktjuven" som jag såg här om dagen liksom många andra böcker jag läst, filmer jag sett är det ett tyskt par som gömmer en jude.
Trots risk för det egna livet.
När judar som bott grannar, drivit affärer, stridit på samma sida under Första världskriget fängslades och förnedrades av tyska soldater så vände de allra flesta bort blicken. Lät bli att se.
Av rädsla.
Av tacksamhet över att det inte drabbade dem.
Men några vågade alltså. Några har alltid vågat.
Det fascinerar mej.
Vad är det som gör att vissa människor vågar trotsa makten, trotsa rena dödshot, inte bara för sej själva utan oxå för sina barn.
För det är mycket begärt. Väldigt mycket begärt att riskera sina barns säkerhet för någon du inte känner eller som inte står dej lika nära.
Vem blir den typen av människa?
Den som vågar.
Jag tror inte att man kan säga det i förväg. Varken om sej själv eller om någon annan.
Jag tror inte det går att veta vem som har det där modet i sej för än det är där å då.
Men man kan undra. Både över sej själv och sin omgivning.

I Sverige växer de rasistiska och fascistiska krafterna. Samtidigt växer de antirasistiska.
Det politiska läget är mer polariserat än på länge.
I dagens Sverige är det inte främst judar som förföljs. I dagens Sverige är det romer och muslimer.
Nu. Just nu.
För låt er inte luras.
Dagens rasister tycker inte om judar heller. Eller homosexuella. Eller psyksjuka. Eller politiska meningsmotståndare... vänsterextremister ni vet. Hela högen mellan Reinfeldt till Sjösteth.
Varför tror ni de gemensamt hatar Mona Sahlin så mycket?

Vem av oss skulle vara hjälte den dagen det innebar livsfara?
Spännande tanke eller hur?

Puss/ Asta

Asta recenserar på egen hand "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson

 

Jag har läst ut "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson.

Hon... hon som inte heter Mirjam... föddes och växte upp som en romsk flicka Malika.
Under Andra världskriget förs hon av nazisterna till Auschwitz och sedan vidare till Ravenbrück.
Det är på en transport i ett skitigt, överfullt godståg mellan dessa läger Malikas klänning rivs sönder och hon därför stjäl en avliden judisk flickas klänning med gul stjärna på, som hon beslutar sej för att bli judeflickan Mirjam. En identitet hon sedan håller fast vid hela livet.

Boken inleds med Mirjams åttiofemårsdag. Det är då hon plötsligt, inför förvånade släktingar, säger "Jag heter inte Mirjam."
Därefter tas läsaren med på en resa genom ett Europa, ett världskrig, ett Sverige vi helst vill glömma.,
Tiden i nazisternas förintelseläger beskrivs med precision och detaljer.
Rädslan, svälten, skräcken, våldet, hoten, kylan, döden, övergreppen, ondskan, hungern... allt beskrivs.
Som läsare tvingas jag se människorna framför mej i de smutsiga barackerna, jag tvingas föreställa mej stanken av diarréer, svett, febriga kroppar och smuts.
Jag tvingas rygga för ondskan hos lägervakterna. Läsa om deras brutalitet, deras hånskratt, deras totala brist på humanitet.
Jag har läst många böcker i ämnet Andra världskriget men ingen så här ingående.
Emellanåt känner jag att "Jag orkar inte. Jag orkar inte läsa om detta mer nu"
Men så tänker jag på alla de som stod ut. Som inte hade något val.
Alla de som gasades, svalt ihjäl, brutalt slogs till döds. Alla de som dog i fläcktyfus eller i Mengels försöksverksamhet. Som inte hade något val.
Axelssons personer är förvisso fiktiva men händelserna är verkliga och hon har efterforskat oerhört väl. Boken har ingenting av Axelssons vanliga lekfullhet över sej. Den är kolsvart och realistiskt men med samma fantastiska lätthet till språket som allt annat hon gjort.

Mirjam som inte heter Mirjam räddas i krigsslutet av Röda korset och får följa med de Vita bussarna till Sverige. Här tar en historia vid som jag inte är lika välinsatt i. 
Inställningen till romer/ zigenare/ resande.
Om Mirjam berättat att hon egentligen hette Malika så hade hon aldrig fått stanna i Sverige.
Uppskattningsvis mellan 2-500 000 romer dödades under kriget i Europa.
Ända in en bra bit på -50 talet hade vi i Sverige inreseförbud för romer.
Så ingen. Inte Röda korset sköterskorna, inte hennes välgörare Hanna, inte hennes kommande man Olof fick veta. Då skulle allt tas ifrån henne. Då skulle alla vända henne ryggen. <
Mirjam lär sej perfekt svenska, perfekta manéer, att uppföra sej lagom, se käck å förväntansfull ut, inte ta plats, inte tänka, inte minnas, inte sörja. Varken sörja sin döda lillebror eller sitt ursprung.
"Det vet man ju hur zigenare är... stjäl, är smutsiga, tar inte hand om sina barn, vill bo i husvagn, vill inte tillhöra."
Många gånger beskrivs dessa åsikter i boken och i det Sverige under -50 och -60 talet Mirjam minns tillbaka till.
Å hör vi inte samma argument än idag?
Det är sorgligt.
Jag får läsa om Tattarkravallerna 1948 i Jönköping. Flera händelser som inträffade kring midsommar -48 i Jönköping där romer jagades, slogs ner och trakasserades.
Mitt i vårt präktiga förfasande över hur nazisterna behandlat judarna hände alltså detta i lilla Jönköping. Riktat mot människor enkom för att de såg annorlunda ut, bodde fattigt, hade rykte om sej att ge sej på de stackars smålänningarna.

Boken är väldigt stark. 455 plågsamma men viktiga sidor.

Puss/ Asta

Boys will be boys

"Va?! Skilja oss?! Skojar du?! Vi har ju det så bra."
"Nej, vi har inte det bra. Jag har inte det bra. Jag har varit olycklig i ett decennium och försökt säga det men du lyssnar ju inte."
"Så det är mitt fel nu?" 

Alltså hur ofta har man inte hört/ sett den här typen av reaktioner.
En kvinna som stått ut så länge det bara gick och sen ännu lite till och en man som inte fattar någonting. Som trott att allt var bra. Allt är ju som vanligt.
Kommunicerar vi verkligen så olika vi män å kvinnor? Varför är det så?

Jag minns från en psykologilektion på Komvux en gång när en föreläsare berättade om studier som visar att en kvinna från... säg Norrköping och en från Afghanistan... är mer lika än vad än en man och kvinna som vuxit upp på samma gata är.
Jag har letat efter de här studierna lite halvdant ibland utan att finna dem men det skulle inte förvåna mej. Det är den känslan jag har. Att kvinnor förstår direkt sådant jag kan ha ägnat en halv livstid åt att förklara för en man.
Jag har oxå mött män som jag trott är... annorlunda.
Som jag upplevt har kontakt med sitt känsloliv och som är intellektuella på ett annat sätt än vad jag är van vid. Som jag förväntat mej mer av... men som i slutändan varit just... män.

Det sägs att vi kvinnor är så svåra att förstå sej på.
Jag tycker inte det. Jag förstår mej på de flesta kvinnor, jag håller kanske inte med dem, men jag förstår vad de menar å varför.
Handlar allt om kommunikation och träning kring detta?
Sånt funderar jag mycket på med en liten blivande man i huset.
Kan jag träna upp hans empati? Hans sensitivitet? Hans förmåga att kommunicera det han känner och hans förmåga att lyssna in det andra människor säger och inte säger?

Jag TROR vi är olika, män och kvinnor.
Visst, mycket är sociala koder och infösande i roller via lekar, uppfostran, sagor och filmer men sedan finns skillnaderna ändå där.
Det är ju ingenting konstigt när vi talar om andra djur.
Hundar tex.
Jag har ju ett testosteronmonster här hemma.
Gottfrid 2 år.
Maskulin i sitt uttryck trots sina stackars 51,7 kg.
Som springer efter allt som luktar tik. Som inte vet till sej av välvilja, charm och försiktighet med töserna men som mäter sej och kaxar med pojkarna.
Som kissar i pappas säng. Som lydigt lunkar in när jag säger åt honom men som spjänar emot när pappan försöker ta in honom.
Med hundar kan man säga det förhatliga "boys will be boys" utan att nån tar illa upp å alla förstår.
Men med pojkar... människovalpar... reagerar även jag.
"Så fan heller. Här ska inte vara nåt brötande! Här ska inte kaxas. Här ska visas hänsyn!"

Vad tänker ni? Spontant!

Puss/ Asta

Ledig för länge

Visst är det en ljuvlig bild på mormor och Noah nästan 3 månader.

"Nu har du varit ledig för länge igen" så skulle Lillebror ha sagt om jag pratat med honom.
"Det är inte bra för dej att ha för mycket tid å tänka på. Då blir du så här."
Så här är att jag funderar å får för mej saker.
Existentiellt grubbel om allt ifrån mitt nuvarande liv och mina nuvarande val till det som kanske varit.
Människor jag mött. Själar jag älskat. De jag förlorat. De jag trott mej älska eller trott mej vara älskad av.
Ibland melankoliskt men inte nödvändigtvis.

Jag bakar bullar ikväll. Till Noahs dop.
Han skall heta Noah (för att det är vackert) Anthon (efter sin pappa) och Viking (efter sin morbror för att det är en sådan man mamman önskar han ska bli.)
Jag bakar inte ofta men det ÄR nåt som händer med mej när jag gör det.
Jag hinner alltid ledsna på att forma bullar, pensla ägg, strö socker, hålla tid på ugnen å allt det klabbet men just blandandet...
Doften av jäst, känslan av smält smör, mjölk å jäst i ett 37°c degspad, känslan av hur kletig deg blir till något smidigt och lent. Jag använder aldrig elvisp eller så. Jag gör det för hand.
Och i känslan, doften och de andra sinnena väcks något...
Något som pockar, ett minne, en känsla som jag så där nästan kommer ihåg.
Är det från barndomen?
Är det från ett annat liv?
Det känns som om jag är någon annan en kort flyktig stund, som om jag får kontakt med något som är för långt borta men ändå där. Här.
Nåt harmoniskt och fint men som inte låter sej fångas.
Låter det konstigt?
Som sagt, "ledig för länge" skulle Lillebror sagt.

Jag har kommit igång ordentligt med boken "Jag heter inte Mirjam" nu och om ni har tur (jag ser för mitt inre hur ni gör vågen) så kommer en recension redan imorgon. Den är tung men bra kan jag avslöja redan nu. Inget för den som inte är stabil i sitt inre att läsa *host* 
Efter denna kommer jag att behöva något lättsamt.

Puss/ Asta

Delrapportering av semestern 2014

 

När jag läser mitt inlägg skrivet den 31:e december om profetior inför det kommande året (ni har dem här) är det ännu inte mycket som gått i uppfyllelse. Men många saker är "höstligt förlagda" som både valet och hockeyn, annat väntar fortfarande på mej så jag ser tiden ann.
Det är ett halvår kvar och än lär det hända grejer, både positiva och negativa förmodligen.
Så jag tror att jag struntar i att delårsgranska å bli deprimerad.
Glaset är halvfullt. Oceaner av tid.

Däremot är jag mitt i semestern och kan delrapportera där.
Skrev ju en egen semesterlista inför semestern....

Sovmorgnar.
Jo då, här blir det sovmorgon för det mesta. Vaknar i regel till vid sju-åtta men går sällan upp före elva på förmiddagen, ibland senare än så.

Sova middag.
Det har varit dåligt med det. En gång tror jag. Däremot ligger jag ofta å vilar både en å två gånger under dagen. Svårt att slappna av.

Skriva två brev.
Inte en enda rad så här långt. Svårt att samla ihop tankarna.

Kvällsbada med Gottfrid.
Ett hittills på kvällen och ett på dagen. Å så idag då när jag gick i vattnet till knähöjd med jeansen på.
Det var härligt, slog ann nåt från barndomen. Nerkissade kläder kanske

Springa eller gå varje dag.
Mer gå än springa får jag väl erkänna, fick med nöd å näppe in två springpass förra veckan men det känns ändå... bra?! Inte längre lika stort å märkvärdigt, inte längre samma procedur innan och för all del inte samma vinstkänsla efteråt heller.

Läsa massor av böcker.
Njä. Läst ut Bloggdalaboken och kämpar nu med Axelsson boken.
Koncentrationen och lugnet saknas som sagt.

Reda i relationer
Njä. Inte så mycket nä.

Umgås massor med Noah
Oja, varje dag. Varje dag massor av pussar å gos å bärande. Massor av joller å leenden å utveckling å arga skrik med.

Å med Gottfrid
Mycket där med. Vi är i princip tillsammans dygnet runt. Gottfrid älskar nog min semester lika mycket som jag.

Rensa garderoben
Nopp.

Äta jordgubbar
Det har blivit en del. Men inte lika mycket som andra år.

Springa runt å visa upp mina haremsbyxor
Hell yes. Har dem alltid. Varesej jag vill vara snygg el bekväm.

Ligga med min man på studsmattan
Inte än där heller...

Umgås med mina barn
En del av dem. Sonen är här rätt så mycket. Äldsta flickan har varit på besök.
Dotter nr II har jag sökt några gånger utan framgång. Hoppas fortfarande få till minst en dejt med henne. Mini å jag är ju tillsammans all the time.

Umgås med mina vänner
Väldigt sparsamt där. Hade goda vänner hemma på middag i fredags men i övrigt nästan ingenting.

Lära mej sova utan Zopiklon
Ha ha ha ha... host.

Köra bil utan körförbud
Äntligen är båda skrothögarna besiktigade och lagliga. Prisa skatteåterbäringen för det.

Alltid ha perfekt manikyrerade naglar
Nja, om man med perfekta menar nagellack som inte är allt för avskavt" så.

Plocka blommor
Inte en enda

Lyssna på Sommar i P1
En hel del ja.

Extra och otippade semestervaganser 

Ätit mer hallon än vad jag brukar
Ångest å grubblerier
Sett film 6-7 kvällar på raken. Jag som aldrig ser film.
Haft flärdfulla fransar och knappt använt nåt smink alls.
Varit på GeKå's

Puss/ Asta

Filmrecension Boktjuven.

En av de bästa böcker jag läst, kanske den allra vackraste bok jag läst, är "Boktjuven" av Markus Zusak. Den är mer än en bra roman, den är ett mästerverk och en historia, som man bär med sej för livet.

Det var med dubbla känslor jag fick höra att den blivit film.
Jag hade tänkt se den på bio men någonting tog emot. Jag skulle liksom inte stå ut med att bli FÖR besviken.
Alla goda romaner blir sämre som filmer- Nåväl, nästan alla.
Så mina förhoppningar var lika höga som min skeptiska sida.

Ikväll såg vi Boktjuven.
Historien handlar om Liesen som 1938 inför Andra världskriget placeras hos en fosterfamilj efter att hennes lillebror dött och mamman inte kan ta hand om henne.
Hennes nya föräldrar blir den varma och genomgoda Hans och den barska men lika goda Rosa.
Liesen kan inte läsa men lär sej snart genom sin fascination för bokstäver, ord och böcker.
I en tid när det inte finns pengar över till litteratur stjäl Liesen böcker där hon kommer åt.
En dödgrävares handbok, ur nazisternas bokbål, i borgmästarens bibliotek.
Hon blir tidigt bästa vän med grannpojken Ruby.
I källaren gömmer familjen en jude. Något som utsätter familjen för stor fara men som också präglar den unga Liesen starkt.

Romanen Boktjuven är tegelstenstjock. Filmen dryga två timmar.
Mycket har så klart klippts bort. Inte minst har "Döden" fått begränsat utrymme.
Döden som i bokform är den som berättar hela historien och som lägger till egna betraktelser om människorna, livet, världen.
Men även i filmen finns Döden med som ramverk.
Jag har sett att filmen fått spretiga recensioner och inga toppbetyg men själv tyckte jag att filmen var fantastiskt fin. Sparsamt berättad, mycket kulisser men att romanens ton respekterats.
Boken/filmen är inte sorgligare å eländigare än den behöver vara. Det lyfter berättelsen och gör paradoxalt det hemska än hemskare.
Boken/ filmen håller en glättig och ljus ton större delen för att sedan skildra eländet med sin fulla kraft.
Där lyckas boken bättre men filmen absolut inte dåligt.

Filmen fick mej att le ömt, skratta, gråta.
Den lämnade mej helt klart berörd.
Den får starka 4,5 i betyg.

Puss/ Asta

Plaskande hälsningar

 
Stulen bild på regn. 


... Den här sommaren lär inte gå till världshistorien som "den bästa sommaren."
Trots Noah, trots vädret, trots att allergin är i schack. Jag har en jävla ångest som bara lämnar mej ifred korta stunder.
Jag orkar inte skriva nåt mer om det. Den är som Pandoras ask och jag går i cirklar runt den å blänger, känner dess giftiga strålning, vet att jag kanske borde men vågar inte öppna locket.
För då... då är den för alltid öppen.

Så. Istället försöker jag finta bort mej själv och mina känslor å rädslor på olika sätt med varierande framgång.
Idag tänkte jag ge mej ut och springa en vända.
Det gick ju "så där" med mitt löfte till mej själv att springa varje dag denna veckan.
Sist jag sprang var i måndags.
Jag har förvisso tagit några promenader med, i går kväll var Gottfrid å jag ute och powerwalkade i 1,5 timma.
Men det är inte att springa.

Idag skulle jag springa. Om det bara inte regnade så jävligt.
Jag har sprungit i duggregn innan, men aldrig i ösregn.
Är det kallt?
Till slut gav jag mej ändå ut, jagad av de där svarta demonerna skulle jag nog kunnat gett mej ut för en löptur i en tsunami idag.
Å vet ni?
När jag kom över känslan av att drunkna... för man jag är inte van att titta rakt ut i regnet utan att kröka nacken... så var det underbart!
Helt ljuvligt faktiskt.
Inte ett dugg kallt.
Syrerikt å friskt.
Jag sprang i varenda vattenpöl som jag hittade och upplevde något av barndomens sprudlande förtjusning över att bli blöt om fötterna.

Nu känns det bättre.
Asken står där den står men jag tryckte visst till locket lite i farten.
Jag färgar håret, dottern bakar rulltårtor till dopet samtidigt som hon lyssnar på Veronica Maggio å jag står ut med det för att jag älskar henne.
Snart ska vi se på film för en söndag som denna är det en riktig läs å filmdag.

Vad gör ni idag?

Puss/ Asta

Nån som är en fena på drömtolkning?

 

I natt så drömde jag en dröm som inte riktigt släpper taget om mej.
En dröm som återkommer till mina tankar och som jag undrar över.
Betydde den någonting?
Ville den säga mej något?
Eller är det ett hopasättande av intryck.

Jag drömde på ett ungefär så här...
Jag kom tillbaka till jobbet och blev inkallad till chefen.
Där sa hon typ:
Du har ju varit så stressad och missnöjd med ditt arbete senaste tiden. Mått dåligt, varit sjukskriven.
Du ska få en nya uppdrag. Du ska ta hand om frukosten och lunchen, läsa tidningen för patienter, kanske gå ut och gå med dem.
Du kan pyssla lite här på avdelningen, torka av bord å vara lite av en allt i allo. Göra det du hinner med helt enkelt.
Fungerar inte det här så har vi inga andra uppgifter till dej, då får du tyvärr sluta. 

Jag protesterade, sa att jag vill vara sjuksköterska, jag vill inte vara nån frukostvärdinna men det hade jag ingenting för.
När jag vaknade kände jag mej helt förvirrad.
De nya uppgifterna hade i drömmen låtit som trevliga och lite småmysiga till en början, tills det gick upp för mej att det var någon slags hittepå tjänst och att jag inte längre skulle få utöva mitt yrke.

Vad ifrån kom det här?
Jag har ju inte jobbat på 1½ vecka och jag har 2 veckor semester kvar.
Finns det nån som är en fena på drömtydning? Jag kan inte ens tolka drömmen.
Tolka å tyda är olika saker.

Puss/ Asta

Hallands främsta turistresemål

... dit blev jag medsläpad idag. Väldigt mycket mot min vilja.
Denna man var medskyldig till kidnappningen ihop med en ung kvinna på 19 år vars DNA släktmatchar mitt eget, vi färdades i en grå Ford.
Vi for genom skog, skog, skog å mera skog.



Jag pratar förstås om GeKå's i Ullared.
Lågprisvaruhuset som numera har tillhörande campingplats och hotell.
För den som vill trängas med 100 000 tals andra i flera dagar.

 

Tv teamet var på plats men jag var inte sugen på att prata. Det räckte lixom ändå.
De verkade inte särskilt intresserade av mej heller. De verkade mest leta efter lite udda personligheter och jag var förmodligen förklädd rätt så väl

 

Inne på GeKå's bör man inte lida av någon allvarligare form av social fobi.
Det är dumt att vara obekväm med stora folksamlingar, blockerade gångar och sjuttielva miljoner kundvagnar. För just det finns här. Faktiskt i större utsträckning än billiga varor.



Det fanns en hel del jag skulle kunna tänka mej. Som jag inte köpte.
Dessa hundsängarna tex. Schysst pris. Men i mitt fall rätt onödigt eftersom Gottfrid sover i sängen... eller direkt på golvet om han letar kyla.

 

Målet för dagen hos mina båda kidnappare var saker till dopet. Engångstallrikar, kaffekoppar, servetter och dyligt. Sen att man lyfter å kollar på en massa annat oxå så klart.
Vi tog oss hur som helst en stärkande fika i halvlek.
Räksmörgås å bulle till mormor. Mjölk till Noah.

 

Å fastän jag "inget skulle ha" så kostade det tydligen ändå en slant att släppas ut.

 

Det här var vad jag fick med mej. Dryga tusingen alltså. Hmmm. 
Schampo, balsam, tvål, några trosor, ett par trekvarts långa springtajts, rakhyvlar, lite krafs till Noah (bland annat den finaste bok som finns "Gissa hur mycket jag tycker om dej", fantastisk text å ljuvliga bilder), läsglasögon till gubben, vattenspridare å grisöron till Gotte, ett nytt Alfapet å ytterligare lite krafs.
 


Skorna köpte jag innan jag gick in på GeKå's. Det finns ju en hel del kringbutiker.
Bla Scorett som kändes dumt att missa.
Coola va?! Dottern tyckte de var snorfula men jag gillar dem massor.

 

Puss/ Asta