Plaskande hälsningar

 
Stulen bild på regn. 


... Den här sommaren lär inte gå till världshistorien som "den bästa sommaren."
Trots Noah, trots vädret, trots att allergin är i schack. Jag har en jävla ångest som bara lämnar mej ifred korta stunder.
Jag orkar inte skriva nåt mer om det. Den är som Pandoras ask och jag går i cirklar runt den å blänger, känner dess giftiga strålning, vet att jag kanske borde men vågar inte öppna locket.
För då... då är den för alltid öppen.

Så. Istället försöker jag finta bort mej själv och mina känslor å rädslor på olika sätt med varierande framgång.
Idag tänkte jag ge mej ut och springa en vända.
Det gick ju "så där" med mitt löfte till mej själv att springa varje dag denna veckan.
Sist jag sprang var i måndags.
Jag har förvisso tagit några promenader med, i går kväll var Gottfrid å jag ute och powerwalkade i 1,5 timma.
Men det är inte att springa.

Idag skulle jag springa. Om det bara inte regnade så jävligt.
Jag har sprungit i duggregn innan, men aldrig i ösregn.
Är det kallt?
Till slut gav jag mej ändå ut, jagad av de där svarta demonerna skulle jag nog kunnat gett mej ut för en löptur i en tsunami idag.
Å vet ni?
När jag kom över känslan av att drunkna... för man jag är inte van att titta rakt ut i regnet utan att kröka nacken... så var det underbart!
Helt ljuvligt faktiskt.
Inte ett dugg kallt.
Syrerikt å friskt.
Jag sprang i varenda vattenpöl som jag hittade och upplevde något av barndomens sprudlande förtjusning över att bli blöt om fötterna.

Nu känns det bättre.
Asken står där den står men jag tryckte visst till locket lite i farten.
Jag färgar håret, dottern bakar rulltårtor till dopet samtidigt som hon lyssnar på Veronica Maggio å jag står ut med det för att jag älskar henne.
Snart ska vi se på film för en söndag som denna är det en riktig läs å filmdag.

Vad gör ni idag?

Puss/ Asta