"Va?! Skilja oss?! Skojar du?! Vi har ju det så bra."
"Nej, vi har inte det bra. Jag har inte det bra. Jag har varit olycklig i ett decennium och försökt säga det men du lyssnar ju inte."
"Så det är mitt fel nu?"
Alltså hur ofta har man inte hört/ sett den här typen av reaktioner.
En kvinna som stått ut så länge det bara gick och sen ännu lite till och en man som inte fattar någonting. Som trott att allt var bra. Allt är ju som vanligt.
Kommunicerar vi verkligen så olika vi män å kvinnor? Varför är det så?
Jag minns från en psykologilektion på Komvux en gång när en föreläsare berättade om studier som visar att en kvinna från... säg Norrköping och en från Afghanistan... är mer lika än vad än en man och kvinna som vuxit upp på samma gata är.
Jag har letat efter de här studierna lite halvdant ibland utan att finna dem men det skulle inte förvåna mej. Det är den känslan jag har. Att kvinnor förstår direkt sådant jag kan ha ägnat en halv livstid åt att förklara för en man.
Jag har oxå mött män som jag trott är... annorlunda.
Som jag upplevt har kontakt med sitt känsloliv och som är intellektuella på ett annat sätt än vad jag är van vid. Som jag förväntat mej mer av... men som i slutändan varit just... män.
Det sägs att vi kvinnor är så svåra att förstå sej på.
Jag tycker inte det. Jag förstår mej på de flesta kvinnor, jag håller kanske inte med dem, men jag förstår vad de menar å varför.
Handlar allt om kommunikation och träning kring detta?
Sånt funderar jag mycket på med en liten blivande man i huset.
Kan jag träna upp hans empati? Hans sensitivitet? Hans förmåga att kommunicera det han känner och hans förmåga att lyssna in det andra människor säger och inte säger?
Jag TROR vi är olika, män och kvinnor.
Visst, mycket är sociala koder och infösande i roller via lekar, uppfostran, sagor och filmer men sedan finns skillnaderna ändå där.
Det är ju ingenting konstigt när vi talar om andra djur.
Hundar tex.
Jag har ju ett testosteronmonster här hemma.
Gottfrid 2 år.
Maskulin i sitt uttryck trots sina stackars 51,7 kg.
Som springer efter allt som luktar tik. Som inte vet till sej av välvilja, charm och försiktighet med töserna men som mäter sej och kaxar med pojkarna.
Som kissar i pappas säng. Som lydigt lunkar in när jag säger åt honom men som spjänar emot när pappan försöker ta in honom.
Med hundar kan man säga det förhatliga "boys will be boys" utan att nån tar illa upp å alla förstår.
Men med pojkar... människovalpar... reagerar även jag.
"Så fan heller. Här ska inte vara nåt brötande! Här ska inte kaxas. Här ska visas hänsyn!"
Vad tänker ni? Spontant!
Puss/ Asta
Uppfattar som jag sagt den yngre generationen som mkt annorlunda och har därför gott hopp :-) Min gudson är lite rolig, när han blir stor ska han bli mamma, för det är ju de som bestämmer.
SvaraRaderaJag tror att det finns lite skillnader, men inte så omfattande. Jag tror att hur vi präglas socialt spelar så mycket större roll.
SvaraRaderaMen mest av allt tycker jag att det inte spelar någon roll! Om det nu skulle vara biologiskt svårare för en pojke att lära sig de sakerna du tar upp, och lättare för en flicka, så får vi väl helt enkelt anstränga oss mer med pojkarna? Varför skulle vi, människor i ett modernt samhälle, inte försöka ge våra barn tillgång till alla egenskaper, känslor, intressen? Och varför skulle vi tycka att det var rimligt att ett av könen barnet aggressiva, ickeinkännande osv för att de har mer testosteron istället för att lära som hantera det och få tillgång till en rikare social tillvaro?
Man vill ju ge dom hela kakan, inte halva, precis som du tänker med dina goa barnbarn :)