måndag 21 juli 2014

Asta recenserar på egen hand "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

 

Jag har läst "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman.

Elsa är sju år och annorlunda. Mormor är sjuttiosju år och galen. Så står det i inledningstexten på bokens baksida och det stämmer ganska väl.
Elsa är en annorlunda unge. Hon kan massor av svåra ord för hon slår upp allting på Wikipedia och hon har läst alla Harry Potter böckerna massor av gånger. Hon är sprudlande smart och precis lika sarkastisk. Å så kan hon springa. Hon kan springa jätte fort för det måste barn som är annorlunda lära sej i skolan om de inte vill ha massor av stryk. Men stryk får hon ändå.
Elsa har en enda vän och det är mormor. Men det är å andra sidan inte vilken vän som helst, inte vilken mormor som helst heller.
Att ha en mormor är att ha en armé.
Det är ett barnbarns yttersta privilegium, att veta att någon står på din sida, alltid, oavsett.
Till och med när du har fel. Speciellt då faktiskt.
En mormor är både ett svärd och en sköld, och det är en speciell kärlek som smarthuvuden inte begriper.

Mormor kan ställa till en massa saker för Elsas skull. Å för sin egen med. De flesta tycker att mormor är lite konstig. Hon röker och svär som en borstbindare, men allra bäst är hon på att berätta sagor om Landet-Nästan-Vaken och dess 7 kungariken.
När mormor dör efterlämnar hon en hög med brev som innehåller ursäkter till människor hon gjort illa och det blir Elsas sak att dela ut dem i en trappuppgång fylld av fyllon, monster, kamphundar och helt vanliga kärringar. Alla hänger de ihop, som en saga, som Elsa förstår allt eftersom.

Det är den andra boken jag läser av Fredrik Backman. Den första var tokhyllade "En man som heter Ove" och som var förra sommarens bästa läsning för min del. Denna boken har nog stor potential att bli denna sommarens bästa. Den lär vara svårslagen.
Böckerna "En man som heter Ove" och "Min mormor hälsar och säger förlåt" är på ett sätt väldigt olika. Där den första boken var målad med små försiktiga penseldrag är den senare målad med yviga drag. Men den har samma charm. Samma fantastiska persongestaltningar. Det är med stor ömhet Backman beskriver människors alla tillkortakommanden.
Elsa hör hur fyllot börjar sjunga sin sång. För alla monster ser inte ut som monster. En del bär sina monster inom sej.
Emellanåt kunde jag tröttna på alla sagohänvisningar som tar en hel del plats, men de hör ihop med ramberättelsen och den verkliga världen så den behövs där ändå.
Sen funderade/ retade jag mej på onödiga saker. Hela tiden. Som att kamphunden/ worsen hålls gömd i en källare och bara får äta kakor och proteinbars. Djurplågeri ju! :)

Jag tänker att jag ska bli en sådan där mormor för mina barnbarn. En som alltid står på deras sida.
Jag kanske inte kommer kasta bajs på poliser eller bryta mej in på zoo eller skjuta grannarna med paintballgevärr men på ett ungefär. Jag ska vara lika trygg, lika kärleksfull, lika närvarande, lika mycket en armé.

Jag log mycket när jag läste boken. Jag vek många små hundöron med tänkvärda ord att spara och komma tillbaka till. Jag fnissade högt ett par gånger och jag grät på sina ställen.
Det är en fantastisk bok, kanske inte ända upp i "En man som heter Ove"'s klass men nära på.
Boken får en något blekare 5:a. Men väl en 5:a.

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Ha ha, min man har precis läst ut boken "en man som heter Ove" och läser just nu boken "min mormor hälsar och säger förlåt" båda utlånade av dottern till vårt "hundvakeri och sällskapsdamande" ;) Ska läsa böckerna snart =) Hoppas du fått något som verkar mot Gottfrids eksem, kramar

    SvaraRadera
  2. Jag älskade båda böckerna. Av olika anledningar..

    Hoppas Gotte blir bättre. Och jag tänker på dig! Kram

    SvaraRadera
  3. Niclas sjöberg21 juli 2014 22:40:00

    Då får jag väl läsa den då! Jag fick höra att den var kass,,,,Ove är ju superbra!!

    SvaraRadera
  4. jag har inte läst ove-boken men väl den här och jag var också tudelad till alla fantasy-historierna i boken, samtidigt som de självfallet förde handlingen vidare. Men jag sörjde när den var slut, och hade velat läsa många kapitel till utav den. För mig handlade den mycket om att överleva en älskad mormor, och hur man tar sig vidare när tillvaron inte är så enkel att varken förstå sig på eller att sortera in, eller att passa in och höra till. En mycket fin bok.

    Skall man våga sig på ove-boken?

    SvaraRadera
  5. Åhh, nu längtar jag ännu mer efter att läsa den. Och blir lite sorgsen för att mina barn inte har sin mormor kvar...

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare