Olika

Jag har haft lyckan att få fyra barn. Tre flickor och en son.
Fantastiska människor om ni frågar mej. Omtänksamma, empatiska, vackra, kloka barn som blivit precis lika fina vuxna.
Rätt ofta funderar jag över min kärlek till dem. Lika stor men väldigt olika.
De är olika som personer, de har olika intresse av kontakt, vi har olika mycket gemensamt.
Jag umgås med dem på olika vis. Daddar några mer än andra.
Det är inget konstigt.
Det tror jag alla flerbarsföräldrar känner igen. Särskilt när de växer upp. Man är två interagerande individer och relationen blir unik efter varje sådant.

Märkligare är däremot tydliga drag jag kan se i mitt förhållande om jag klumpar ihop dem i kön.
Sonen å ena sidan. Döttrarna å andra sidan.
Döttrarna har jag haft och har min oro inför. Ni vet kroppsfixering, komma utanför, att de ska få dumma pojkvänner, att de ska utnyttjas, kanske till och med våldtas. Att de ska få män som är fullständiga idioter, eller att jag inte ska tycka om dom. Idioterna alltså, eller jag menar svärsönerna.
Med sonen har rädslan mer varit att han ska bli utanför, kanske mobbad, sen komma i fel gäng, hamna i bråk på stan, bli nedslagen.

Flickorna har liksom vuxit i kapp mej. De har blivit äldre och äldre och är nu vuxna kvinnor.
På många sätt lika sin mor, på andra inte.
Men hur som helst är vi nu just kvinnor allihopa. Kvinnor som förstår hur kvinnor tänker.
Så kommer sonen då. Utanför denna relation på något vis, han har inte kommit i kapp mej som tjejerna gjorde, han har blivit nåt nytt... en man.  Med tankar, maner, prioriteringar, reaktioner som är annorlunda från mej å syrrorna och just... manliga.

Å det konstigaste av allt vad det gäller detta. Jag behandlar dem olika, ur flick kontra pojkgänget. 
Förväntar mej olika av dem. Av sonen, rent fysiskt beskydd om det skulle behövas.
Å ändå, ändå har jag kommit mej på mej själv med att dalta med sonen på ett helt annan sätt än med tjejerna. Ser till att sonen får den bästa köttbiten, att det minsann räcker åt honom att få ta en andra portion.
Han slipper ifrån mycket tråkigt.
Det är lite silkesvantar på med sonen helt enkelt.
Alltså nu, jag tror inte det var så när de var små.
Å jag oroar mej för honom på ett annat sätt.
Att han ska vara ledsen, må själsligt dåligt, hur ska ha orka reda ut sina personliga problem?
Det är som om beskyddarinstinkten är påslagen lite extra.
Flickorna är absolut inte mindre älskade om om någon gjorde dem illa på nåt sätt skulle jag lätt kunna knäppa den jäveln och ta mitt straff för det.
Jag oroar mej bara på ett annat sätt.
Brudarna... ha, de reder ut det där. Men sonen... tja, de där pöjkarna de är av en klenare virke alldeles oavsett hur stora å starka de ser ut.
Min beskyddarinstink att ställa allt till rätta med sonens problem är på ett annat vis.
Systrarna tycker att jag får ett särskilt ljus i blicken när jag ser på sonen.

Min son är en ömsint man men han är tvärt emot vad man kanske kan tro av ovanstående text ingen morsgris.
Han är stor å stark å kapabel.
Intelligent och fixar det för sej.
Har jobb och bostad.
Kan... faktiskt... både tvätta, laga mat, vagga gnällig systerson och snickra på en bräda.
Men han hör till det vekare könet oavsett hur stora muskler han har.

Min fyrklöver är perfekt. Jag gillar att ha flest döttrar.
Döttrar prioriterar sin ursprungsfamilj på ett annat vis.
Men jag är oerhört glad i sonen. Oxå.

Puss/ Asta