onsdag 16 juli 2014

Asta recenserar på egen hand "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson

 

Jag har läst ut "Jag heter inte Mirjam" av Majgull Axelsson.

Hon... hon som inte heter Mirjam... föddes och växte upp som en romsk flicka Malika.
Under Andra världskriget förs hon av nazisterna till Auschwitz och sedan vidare till Ravenbrück.
Det är på en transport i ett skitigt, överfullt godståg mellan dessa läger Malikas klänning rivs sönder och hon därför stjäl en avliden judisk flickas klänning med gul stjärna på, som hon beslutar sej för att bli judeflickan Mirjam. En identitet hon sedan håller fast vid hela livet.

Boken inleds med Mirjams åttiofemårsdag. Det är då hon plötsligt, inför förvånade släktingar, säger "Jag heter inte Mirjam."
Därefter tas läsaren med på en resa genom ett Europa, ett världskrig, ett Sverige vi helst vill glömma.,
Tiden i nazisternas förintelseläger beskrivs med precision och detaljer.
Rädslan, svälten, skräcken, våldet, hoten, kylan, döden, övergreppen, ondskan, hungern... allt beskrivs.
Som läsare tvingas jag se människorna framför mej i de smutsiga barackerna, jag tvingas föreställa mej stanken av diarréer, svett, febriga kroppar och smuts.
Jag tvingas rygga för ondskan hos lägervakterna. Läsa om deras brutalitet, deras hånskratt, deras totala brist på humanitet.
Jag har läst många böcker i ämnet Andra världskriget men ingen så här ingående.
Emellanåt känner jag att "Jag orkar inte. Jag orkar inte läsa om detta mer nu"
Men så tänker jag på alla de som stod ut. Som inte hade något val.
Alla de som gasades, svalt ihjäl, brutalt slogs till döds. Alla de som dog i fläcktyfus eller i Mengels försöksverksamhet. Som inte hade något val.
Axelssons personer är förvisso fiktiva men händelserna är verkliga och hon har efterforskat oerhört väl. Boken har ingenting av Axelssons vanliga lekfullhet över sej. Den är kolsvart och realistiskt men med samma fantastiska lätthet till språket som allt annat hon gjort.

Mirjam som inte heter Mirjam räddas i krigsslutet av Röda korset och får följa med de Vita bussarna till Sverige. Här tar en historia vid som jag inte är lika välinsatt i. 
Inställningen till romer/ zigenare/ resande.
Om Mirjam berättat att hon egentligen hette Malika så hade hon aldrig fått stanna i Sverige.
Uppskattningsvis mellan 2-500 000 romer dödades under kriget i Europa.
Ända in en bra bit på -50 talet hade vi i Sverige inreseförbud för romer.
Så ingen. Inte Röda korset sköterskorna, inte hennes välgörare Hanna, inte hennes kommande man Olof fick veta. Då skulle allt tas ifrån henne. Då skulle alla vända henne ryggen. <
Mirjam lär sej perfekt svenska, perfekta manéer, att uppföra sej lagom, se käck å förväntansfull ut, inte ta plats, inte tänka, inte minnas, inte sörja. Varken sörja sin döda lillebror eller sitt ursprung.
"Det vet man ju hur zigenare är... stjäl, är smutsiga, tar inte hand om sina barn, vill bo i husvagn, vill inte tillhöra."
Många gånger beskrivs dessa åsikter i boken och i det Sverige under -50 och -60 talet Mirjam minns tillbaka till.
Å hör vi inte samma argument än idag?
Det är sorgligt.
Jag får läsa om Tattarkravallerna 1948 i Jönköping. Flera händelser som inträffade kring midsommar -48 i Jönköping där romer jagades, slogs ner och trakasserades.
Mitt i vårt präktiga förfasande över hur nazisterna behandlat judarna hände alltså detta i lilla Jönköping. Riktat mot människor enkom för att de såg annorlunda ut, bodde fattigt, hade rykte om sej att ge sej på de stackars smålänningarna.

Boken är väldigt stark. 455 plågsamma men viktiga sidor.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Den vill jag läsa, verkligen! Jag har gått en utbildning på mitt jobb just om romer, och det är en svart historia hur Sverige uppfört sig mot dem. Otäckt som tusan!

    SvaraRadera
  2. Det blir nästa ljudbok att lyssna på. Bra inläsare nämligen, och superintressant och viktigt ämne. Tack för tipset :)

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare