fredag 18 juli 2014

Kunde gjort mej olycklig

Idag höll jag på att göra mej olycklig på en äldre man.
Idag blev jag så där rasande som jag väldigt sällan blir på främlingar.
Lyckligtvis rann det mej ur handen.

Jag hade varit på ICA och handlat och är på väg ut med kundvagnen lastad av påsar genom en sån där snurrentré.
Då får jag syn på tiggerskan som alltid sitter utanför. Hon sitter på marken med sin tomma mugg framför mej och det första jag lägger märke till är att hon hukar, för upp händerna mot ansiktet.
Sen ser jag mannen... han är... ja, jag säger som det är. Han är ett fyllo.
Säkert inte äldre än min egen pappa men sliten utav missbruk. Orakad och tofsig i huvudet.
Han hytter åt tiggerskan, sparkar i luften mot henne.
Skäller... så där som gamla fyllon gör när tonfallet liksom sänks och höjs, när de viskar/ fräser och gapar om vart annat.

Det var fullt av folk omkring dem. Köer både till fiskbilen och till jordgubbarna.
Å ingen sa någonting, alla vände sej om, skötte sitt.
Jag sa ingenting heller för jag hade blivit så perplex av hela situationen att jag stannat upp snurrentrén utan att märka det för en någon bakom mej mumlade.
Helt fullständigt rasande blev jag när jag väl uppfattade situationen.
Jag hörde honom säga medan han slog med knytnävarna i luften framför sej.
"Jag har ingenting, ingenting, inte en spänn. Å här sitter du tattarjävel fy fan fy fan."
Precis när jag kom ut så gick han.
(Mot bankomaten ironiskt nog.)
Jag log mot tiggerskan och hon log tillbaka och rättade till sina kläder och jag var rasande på mej själv att jag stannat upp och inte skyndat mej mer innan gubben hann gå.
Att jag inte inför alla dessa människor som bara vände sej bort hade fått visa att alla är fan inte så flata som ni.
Men förmodligen var det bra. Jag hade gjort mej olycklig på gubben.

Egentligen tycker jag ju om sådana där små samhällets olycksbarn. Jag har väldigt god hand med ffa manliga gamla alkoholister. Många av dem har varit charmerande underhållande kvinnokarlar när de var yngre och inte fullt så nedgångna och glimtar av det finns ofta kvar.
Min svärfar var precis den typen av man, precis den typen av gammal alkoholist, när han levde.
Vi kunde gräla och fnissa med samma frenesi tillsammans. Framför allt tyckte vi väldigt mycket om varann.
Jag får ofta åran att ta hand om detta patientklientel när det kommer in.
För att jag gillar dom och dom gillar mej.

Därför blev jag så förvånad på mej själv över hur arg jag blev.
Inte i sej att jag blev arg, för han VAR ju dum men tankarna som for genom mitt huvud.
"Alkoholistjävel. Inga pengar?! Jag vet nog precis hur jävla många chanser och hur jävla mycket stålar du har kostat. Förutom allt elände du förmodligen orsakat ett gäng kvinnor och några barn!"
Alltså, vad kom DET ifrån?!

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare