torsdag 3 juli 2014

Prisvärda strumpor

 

Jag sätter en skittråkig rubrik på detta inlägg. Jag delar inte inlägget på facebook.
Jag vill att ni ska läsa och ändå inte.
Det är privat för fan! Gå!
Snälla se mej. Hjälp mej.

Ibland är livet så jobbigt att jag knappt står ut.
Efter att krampaktigt å desperat letat i hjärtat efter svar och i hjärnan efter lösningar i veckor så känner jag mej fullständigt utmattad och vid vägs ände.
Jag tänker... "Jag måste stå ut, för vad är alternativet? Att dö? Det vill jag väl inte?"
Nej, självklart inte. Ingen läsare behöver ringa 112. Jag är inte självmordsbenägen.
Jag står där... mentalt... i en sådan där skrämmande mörk skog, full med gömställen för fiender, med rötter som sträcker sej efter mina fötter och grenar som slår mej i ansiktet.
En skog så full av främmande ljud, brus, viskningar... och samtidigt helt tyst.
Vägen har tagit slut, helt abrupt och framför mej breder snåren å mörkret ut sej och jag vet inte vilket håll jag ska gå.
Så jag står där. Livrädd och skrapar med fötterna i den sista centimetern av grus.
Jag vet ingenting.
Jag kan ingenting.
Jag orkar inte mer.

Har ni tänkt på hur ensam man är när man mår så här?
Nej, det har ni förmodligen inte.
Well, jag är det.
Ensam.
Jag har föräldrar. Jag har barn. Jag har vänner... några närmare än andra... men inte en enda av dem kan jag prata med. Inte en enda av dem kan jag förmå mej att sträcka ut handen till och säga... hjälp mej.
Hjälp mej, för jag orkar inte mer.
Vad säger det om mina vänner och vad säger det om mej?
Jag har ingen jag kan ringa mitt i natten.
Jag har ingen som oroas för mej.
I döden och i riktig sorg är man ensam.
Det låter dramatiskt, melankoliskt men det är sant.
Jag tror tyvärr att många känner igen sej. Vi har människor runt omkring oss, olika vänner som fyller olika behov, vi har ett ständigt brus av bekanta runt om via sociala medier.
Men när det är tufft... tufft på riktigt då är vi ensamma.

Jag skulle behöva mitt vin. Få vila i den där lätta berusningen och lugnet som uppstår efter 3 glas kanske. Den där tillförsikten som kommer då... i bästa fall. Känslan av "skit samma."
Men nu dricker jag ju inte längre.
Ska jag höja min antidepressiva dos? Ringa en doktor och få ångestdämpande utskrivet?
Inget av det känns bra.
Jag vet ju vad som gör ont, bara inte hur jag ska lösa det.

Aldrig är det så jobbigt att må dåligt som när man förväntas må bra.
Dagen före semestern.
"Semester?! Men vad härligt, hem och NJUT med dej nu."

Mmm.

Puss/ Asta

5 kommentarer:

  1. Förstår dig och håller med om att vi alla är ensamma i vårt eget ibland. Du räknar själv upp alternativ sim kan hjälpa dig, medicin och vin. Du är också duktig med att motionera och njuta av din hund. Du som är en sådan reflekterande och klok kvinna skulle kanske känna dig hjälpt sv samtalsterapi? Bara en tanke. Tänker på dig och hoppas att du snart finner din väg ut ur snåren. Mvh Helena

    SvaraRadera
  2. Kram till dig fina du, jag hoppas allt löser sig så att sommaren kan avnjutas ordentligt med barnbarn och andra kära. Livet är orättvist många gånger men jag tror på karma och är övertygad om att det snart vänder till din fördel!

    SvaraRadera
  3. Fina du. Även om du inte tror på Gud (fast det vet jag ju inte om du gör) så kanske det vore en idé att ta kontakt med en präst och få själavård för det som gör ont i själen?

    SvaraRadera
  4. Innerst inne är vi alla alltid ensamma, det är en hård sanning att upptäcka. Jag hoppas att du ändå kan hitta ett sätt att härda ut och att hitta en väg ur det. Skickar värme och energi till dig!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare