onsdag 16 juli 2014

Vem av oss skulle våga?

 

Majgull Axelssons "Jag heter inte Mirjam" (inlägget nedan) väcker många tankar som inte är lika lätta att släppa som en utläst roman. Historien fortsätter inom mej.
En sak som boken skildrade väldigt väl och som jag inte känner igen från tidigare romaner jag läst i ämnet är relationerna och förhållandena mellan människor.
Ingenting är svart eller vitt.
Inte ens i en förintelseläger.

Jag vet inte varför jag aldrig funderat över det innan.
Att jag aldrig tänkt tanken att det inte rådde solidaritet mellan fångarna mot en gemensam fiende och angripare. För egentligen är det ju självklart.
Överallt där människor finns bildas gruppsammansättningar där det blir vi mot dem.
I synnerhet under svåra umbäranden.
Människan ser till sej själv å de sina först och främst.
Sitt barns överlevnad, kanske föräldrar, kanske syskon.
Å sej själv.
När livet hänger på en skör tråd och skillnaden mellan leva eller dö kan handla om den plats i baracken där minst kyla sipprar in eller om att få den där mögliga biten bröd till sin tunna soppa används vassa armbågar, bits å rivs det.
Även bland offren. Även bland de som borde hålla ihop.
Det bildas hierarkier.
I nazisternas koncentrationsläger stod de politiska i en grupp, de kriminella och prostituerade i en, de homosexuella å dårarna i en, judarna i en grupp, romerna.
Trots att de alla är fångar skyr och föraktar de varandra.
Värnar om de sina.
För det är så människan är.

I filmen "Boktjuven" som jag såg här om dagen liksom många andra böcker jag läst, filmer jag sett är det ett tyskt par som gömmer en jude.
Trots risk för det egna livet.
När judar som bott grannar, drivit affärer, stridit på samma sida under Första världskriget fängslades och förnedrades av tyska soldater så vände de allra flesta bort blicken. Lät bli att se.
Av rädsla.
Av tacksamhet över att det inte drabbade dem.
Men några vågade alltså. Några har alltid vågat.
Det fascinerar mej.
Vad är det som gör att vissa människor vågar trotsa makten, trotsa rena dödshot, inte bara för sej själva utan oxå för sina barn.
För det är mycket begärt. Väldigt mycket begärt att riskera sina barns säkerhet för någon du inte känner eller som inte står dej lika nära.
Vem blir den typen av människa?
Den som vågar.
Jag tror inte att man kan säga det i förväg. Varken om sej själv eller om någon annan.
Jag tror inte det går att veta vem som har det där modet i sej för än det är där å då.
Men man kan undra. Både över sej själv och sin omgivning.

I Sverige växer de rasistiska och fascistiska krafterna. Samtidigt växer de antirasistiska.
Det politiska läget är mer polariserat än på länge.
I dagens Sverige är det inte främst judar som förföljs. I dagens Sverige är det romer och muslimer.
Nu. Just nu.
För låt er inte luras.
Dagens rasister tycker inte om judar heller. Eller homosexuella. Eller psyksjuka. Eller politiska meningsmotståndare... vänsterextremister ni vet. Hela högen mellan Reinfeldt till Sjösteth.
Varför tror ni de gemensamt hatar Mona Sahlin så mycket?

Vem av oss skulle vara hjälte den dagen det innebar livsfara?
Spännande tanke eller hur?

Puss/ Asta


3 kommentarer:

  1. Du skriver så bra

    SvaraRadera
  2. Tänktvärt. För visst är det lätt att tro att människorna i dessa läger slöt sig samman som en man gentemot sina fångvaktare. Men var och en är sig själv närmast vilketofta syns i kris. Galet men mänskligt. Skönt att det finns de som vågar gå emot strömmen.

    SvaraRadera
  3. Jag läser inte ditt inlägg om boken då jag strax skall läsa den själv - men det är en intressant fråga du lyfter.

    Jag tycker att det är självklart att man till och med i en kris reagerar lite som "varje man för sig själv". Det är ju därför det kan bli inbördeskrig, gerillakrig och annat liknande i länder där människorna faktiskt varit helt sekulariserade och där blandäktenskap varit normen. TROTS det kan människor börja hata varandra, döda varandra. Fruktansvärt, men sant.

    Ja, vad är det som göra att vissa inte blir sådana? Att man går mot strömmen? Ingen aning.

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare