Alltså, det här med alkoholen

Igår gick Per Holknekt ut och berättade att han efter 10 år som nykter alkoholist börjat dricka igen.
Att det kändes fantastiskt, att han hade koll och att ingen jävel skulle skriva honom på näsan vad han kan och inte kan göra. Ja men säkert...
Idag kan vi läsa om att paret Holknekt och Philipsson separerar "eftersom han brutit deras äktenskapslöften, hon hade litat på sin man och blivit lurad." Han å andra sidan kan "förklara men inte bortförklara."
Jag är inget större fan av varesej Lena eller Per. Är inte mkt till "Odd Molly fitta" och har svårt för Lenas ytliga och kalla framtoning... men det går ändå inte att inte känna med dem i en stund som denna.
I en personlig tragedi som dessutom ventlileras i både svensk och utländsk press.
Det är säkert alldeles tillräckligt jobbigt när ens liv faller isär utan att alla för den saken kan ta del av det.

Jag VET egentligen ingenting om Pers liv men ett vet jag utifrån min egen kunskap och erfarenhet i livet att en alkoholist är alltid en alkoholist. Precis som en rökare alltid är en rökare. En narkoman alltid en narkoman.
Det går att leva ett bra liv med sjukdomen, men det går aldrig mer att dricka "lagom."
Å det måste vara extra... hundra gånger om svårt... att slå i backen andra gången än första.
Att ha klarat sej en gång, byggt upp sit liv på nytt, och trilla dit... igen.
Utan att vara alkoholist vet jag känslan av att sträva efter att bryta mönster, att bli någonting annat, att göra sin klassresa... för att senare inse att allt bara är fasad... att man under alla framgångar forrtfarande är den där lilla rädda, späda människan med hela sin tunga ryggsäck på ryggen.
Du kan aldrig fly ditt förflutna, bara hantera det.

En nära släkting till mej var alkoholist i sin ungdom. Grav sådan. Livshotande sjuk.
Ur ingenting... eller ur botten av sej själv... fann han styrkan att ta tag i sitt liv.
Att sluta dricka. Att arbeta med sina demoner. Att kunna bli kär. Bilda familj.
Efter långt många fler år är Per Holtknekt började han så tumma på sin nolltolerans.
Ta en öl nångång.
Det fungerade utmärkt. En öl. Inget sug.
Han var ju en annan nu. En vuxnare, starkare, helare människa. Levde i ett sammanhaang, älskade människor runt omkring sej.
Det fungerade utmärkt... ett tag. Kanske nåt år eller två.
Sen föll han. Raserade allt. Var tillbaka på ruta ett.
Försökte ta sitt liv då denna klassresa tillbaka till noll kändes outhärdlig att leva med.
Missbruk är en förfärlig sjukdom.
En sjukdom som äter upp och långsamt riskerar dödar den som är drabbad.
Större delen av min släkt har denna sjuka.
Den har raserat familjer. Påverkat generationer.
Gjort barn utsatta. Misshandlade. Skadade. Föräldrarlösa.
Splittrat.Söndrat.
När jag tänker på det känner jag ett sånt äckel att jag nästan vill bli nykterist.
Alkoholen är en ljuv och rolig vän, en livsförhöjare men kan när som helst hugga dej i ryggen.
Dett kan hända mej. Å jooo, det kan hända dej.
Att det dessutom är en sjukdom som prioriteras väldigt lågt av samhället är en annan MYCKET upprörande fråga... men det får bli ett eget inlägg. Jag ber att få återkomma i frågan.

Puss/ Asta