Krutkvinnor

 
SvT är HELT fantastiskt!
De har "en himla massa program" :) som kan verka hur ointressanta som helt när man läser tv talblån men som fängslar en om man bara ger dem en chans.
Vackra, intressanta, välgjorda dokumentärer.

Ikväll fastnade jag av misstag framför Gerdehags film om "Kokvinnorna."
Två envisa systrar och damer i närmare 80 års åldern...
Britt den äldre hade en ryggskada som gjorde att hon inte kunde räta på ryggen utan gick som en fällkniv. Hon bodde fortfarande i sitt föräldrarhem och hade ett 20 tal kor som hon handmjölkade och skötte om på alla vis.
Britt älskade sina djur å sitt liv.
Med både halm och gödsel i sitt gråa hår utförde hon sitt strävsamma arbete och sa saker som "Att mjölka är inte jobbigt. I stallet blir jag mjuk i ryggen å ung på nytt. Korna är mitt liv..."Systern Inger var av bitskare virke, avskydde smutsen å att att mjölka och försökte hela tiden få systern att sälja.
"Det här är sista vintern, jag tänker sluta komma hit" fräste hon men när ilskan lagt sej och gentemott omgivningen försvarade hon hela tiden sin äldre systers rätt att leva det livet hon ville.

Systrarna från södra Halland var av hårt virke.
De blev moderslösa när den yngsta var 1 år och den äldsta 3.
Fadern fick lova sin döende fru att "ta hand om töserna och aldrig gifta om sej" vilket han inte heller gjorde.
Han levde som änkling i 50 år.
Flickorna fick ta hand om sej själva när de var 5 och 3 år. , göra eld i spisen och röja upp så det var varmt och fint när far kom hem.
Då blir man kanske av segt virke.
Den yngre gifte sej å fick barn men Britt bodde med sin far och korna.

Ja herre Gud vilka livsöden.
Så gammal å så skruttig. Näst in till krypande på grusvägen flyttade Britt varje dag sina stora kor å sin tjur mellan hagen och stallet. Handmjölkade dem, satt å somnade på pallen brevid sina kossor.
Ett rent mirakel gjorde att ingen ko somnade och la sej på henne då.
Jag imponeras och fascineras av envisheten och hennes jävlar anamma och förstår samtidigt hur tröstlöst oroligt å irriterande det måste varit för hennes anhöriga.
Britts livsuppgift med djuren blir ju lite krasst på bekostnad av andra människor.
Jag ser i mitt jobb som sjuksköterska en hel del liknande orginal.
Kaosa soc benämns de. Ohållbar hemsituation. Hemmet i missär.
Stökigt å skitigt å djur överallt å fluger å utedass och hela rasket.
Men den gamla vill inte ha det annorlunda. Protesterar med näbbar å klor.

Hon var för skön Britt när hon tvättade håret ute i trädgården över en balja.
Ville bara använda kallt vatten för annars skulle håret bli förstört.
Efteråt säger hon "Åhh, det här var skönt, det skulle jag ha gjort för flera år sen."Som sagt, man förfäras och imponeras!

Jag kan faktiskt se mej själv så där en dag.
Gammal, ledbruten och skruttig... och med en massa stora ouppfostrade hundar.
Vädjande anhöriga och snusförnuftiga biståndshandläggare som försöker få in mej på hemmet eller åtminstone göra mej av med mastifferna.
"Asta, du kan väl ha en liten hund? Det kan du väl?!" och hur jag bara fnyser åt dem.
Och i mitt skitiga hem bland hundhår å dammråttor står små lådor överallt med askan efter älskade hundar som gått hädan.
Jag har faktiskt redan en. Min gamla hund Baron finns kvar i bokhyllan trots att han varit död i 7½ år.

Se dokumentären om ni får möjlighet.
Fantastisk som sagt.

Puss/ Asta