Att var kring 40...

Jag har alltid sagt att "tant" är ett adjektiv. Ett sätt att vara.
Det har ingenting med ålder att göra.
Det finns tanter som är 20 år och det finns 65 åringar som inte är i närheten att vara det.
Jag vidhåller att det är så, men likväl, en massa saker...på gott å ont... hände när jag var "kring 40."

Det kroppsliga förfallet har jag svårt att uttala mej om.
Jag fick fyra barn mellan 17-25 och redan där fick jag långa tomma tuttar, bristningar och hull.
Innan jag var 30 hade jag massor av gråa hårstrån.
Jag har alltid sett äldre ut än vad jag är.

Kring 40 kom pigmentförändringarna.
Det ser ut som om jag har en liten hitlermustasch när jag är riktigt solbränd.
Jag har bruna små fläckar lite överallt och vita små fläckar på benen.
Huden har blivit påtagligt mindre spenstig. Jag har fått mer rynkor, slappare hud kring ögonen och över bysten OCH jag har fått betydligt enklare för att gå upp i vikt (... och svårare för att förlora den.)
Kroppen protesterar och jag haltar som en riktig kärring när jag suttit still en stund å ska resa mej.

Den där ökade... osläckbara sexlusten... som man kan läsa i kvällstidningsbilagorna om har jag inte sett röken av.
Den förändringen kom i så fall tidigare. I samband med att barnen blivit äldre och inte krävde ens ständiga uppmärksamhet både dag och natt.
Det har nog mer med "livssituation" att göra än faktisk ålder.
Jag har haft samma karl sedan tidernas begynnelse och "ta för mej" i sänghalmen har jag vågat göra länge.

Jag har långt tidigare varit rätt bekväm. Prioriterat vila å lugn och ro framför party.
Skillnaden är kanske att jag numera bejakar den på ett annat sätt.
Jag har inget behov av att framstå som någon annan än vad jag är.
Det är den stora vinsten med att bli äldre.
Jag står för den jag är på ett helt annat sätt. Har ingen lust att försöka lura någon om att jag är någon annan.

Jag kan alltså unna mej att vara precis hur tråkig jag vill.
Unna mej att vara lite bestämd. Lite barsk. Ha pondus i min ålder.
Jag bemöts på ett annat sätt i mitt yrke, av patienter, av kollegor och av läkare.
Jag utstrålar att mej "sätter man sej inte på."
Jag har kommit till ro och jag drömmer inte hela tiden om att vara någon annan någon annanstans. 
Det låter kanske inte så när jag beskriver här ovan, men min bästa tid är absolut nu.
Det ÄR oerhört skönt att ha kommit halvvägs i livet.
Förbi de stora nojorna och omgivningarnas förväntningar.
Skönt att leva här å nu. I att tycka att hundpromenader utmed havet, en mugg kaffe med en vän, en spelkväll med dottern är höjden av mys å lycka.

Jag köper numera mer kläder, dyrare smink, finare viner.
Jag är långt mer selektiv med människor och de jag kallarför "vänner."
Jag kräver fler temperaturer i badvattnet, jag har gått å blivit rädd för höjder å jag har ett oändligt mycket bättre tålamod.
Jag blir inte lika sur när jag förlorar, jag väljer mina strider i diskussioner och jag ser att världen inte är så svart-vit som jag trodde när jag var ung.
Jag skrattar högt, säger vad jag tycker och snarkar när jag sover.

Vi 50 hoppas jag att...
♥ Jag fullkomligt skiter i hur motsatta könet tycker att jag ser ut.
♥ Att jag fullkomligt skiter i valken över byxlinningen.
♥ Att andras kritik och ifrågasättande, välmenande eller elak, inte rör mej i ryggen.
♥ Att jag helt har slutat söka andra människors bekräftelse.
♥ Slutat jaga mina föräldrars beundran.
♥ Å att jag har råd att jobba mindre och bo precis vid havet.

... alltså, det är väl inte för mycket begärt?!

Puss/ Asta