Det allra privataste...

Jag är en pratig människa.
Jag tycker om att prata.
Kallprata, diskutera, berätta, avslöja, tjattra, vara förtrolig.

Jag har lätt för att samtala med nya människor, med alla typer av människor, det ingår i mitt jobb.
Jag inger förtroende och får ofta bära andras hemligheter.
Jag har inga större problem med att tala inför en grupp av människor, går faktiskt igång lite på det och jag för ofta andra människors talan. Utåt. Uppåt.

Jag kan prata om det som är svårt. Som varit svårt.
Om att vara sprungen ur en trasig familj, om övergrepp jag utsatts för, om min livssorg med min knarkande bror.
Jag har inga problem med att visa känslor, Att framstå som transparant.

Idag fick jag höra en av de främsta sanningarna om mej själv.
Nämligen den att jag är oerhört privat. Att få människor... om någon... verkligen känner mej.
Fast många TROR att de känner mej, imponeras eller förfäras av all min snacksalighet.

Det är inte så att jag låtsas eller ljuger.
Att jag vill vilsefara er eller luras.
Jag har ingen fasad.
Men mitt i allt mitt blottande väljer jag vad jag blottar.
Väljer vad ni ska få se. Vad mina vänner ska få se.
Men så är det väl för alla tänker kanske ni.
Nja, jag tror inte det. Inte så här...
Det finns rum inom mej som inte ens mina barn å min man har tillgång till även om maken nog förmodligen är den som känner mej allra bäst.
Den enda som verkligen kan se in i min själ är Märta.
Å hon är inte intresserad av vad jag varit eller gjort, bara av vem jag ÄR.
Det låter kanske löjligt men då får det göra det då.
Det är min upplevelse.

Kvinnan jag talade med har förstått två saker om mej som ingen annan riktigt förstått trots att de känner mej mycker mer och har gjort under lång tid.
Tidigare har hon berättat att det inte är något konstigt att jag upplever den djupaste gemenskapen med Märta då vi delat många liv innan, våra själar är sammansvetsade och hon kommit till mej i liv då jag verkligen behövt henne. Idag kunde hon alltså blotta denna hemlighet, trots att jag aldrig gett henne skäl till att tro så, att jag är oerhört privat och aldrig släpper någon människa längst in.Att många tror sej känna mej men ingen gör det på riktigt.  

Frågor på det?! :)

Har ni en bra kväll?

Puss/ Asta