Gammalt inlägg om att vara krokodillmamma

I inlägget nedan en hel bildkavalkad från gamla bloggen och här kommer ett repriserat inlägg... för det är så himla mycket "jag." Skrivet förra hösten. Om att vara Krokodillmamma...

För den som är sugen på att skaffa hund för första gången rekommenderar jag att man noggrant läser i olika rasböcker och när man fastnat för en eller ett par raser, söker man upp hunduppfödare för att få mer information. Man kan oxå gå på utställningar och på plats få kontakt med uppfödare och ägare av rasen som kan berätta mera.
Det finns kring ca 4oo olika hundraser, det finns en hundras för alla… under förutsättning att man har råd, tid och vilja till de uppoffringar en hund kräver.
Däremot passar inte alla hundraser alla människor.

Dogue de Bordeaux’en är i mitt tycke världens vackraste och charmigaste ras.
Det finns massor av hundraser som jag attraheras av men ingen kommer ens i närheten av Ddb.
Det är min ras!
Som en ögonblicklig och evig förälskelse. Jag kan lova att älska Märta och rasen tills döden skiljer oss åt, och det är i övrigt bara mina ungar jag kan ge ett sånt löfte.
Dogue de Bordeaux är definitivt inte en ras för alla.
Den fäller inte mer än andra korthåriga raser men det slemmar. Dreglar. Jag har ”snorfläckar” på alla mina kläder.
De återfinns även på möbler, golv och tapeter.
De är fysiskt väldigt starka. De är otroligt viljestarka… vet ALLTID bäst själva.
De är självständiga men tycker inte om att vara ensamma eller att inte få vara med.
Egensinnigheten har avlats fram under tusentals år. Det är inte som ex med en vallhund eller en brukshund, en ras som avlats för att vara följsam och vilja samarbeta.
De har starka käkar… vill de slita sönder något, en kudde eller en mobiltelefon, är det ett ögonblicks verk.
Många av dem kräver oerhört med social miljöuppfostran.

Hur är man som ägare till en sådan hund?
Min uppfödare angav sitt första krav… man ska som person ha tillräckligt mycket stake i sej för att inte behöva hunden till att bli respektingivande. Denna ras lockar ofta… låt oss säga, fel klientel.
Man behöver vara hyfsat muskelstark. Gärna ha hunderfarenhet eller vara villig att snabbt lära sej mkt ”hund.”
Man kan inte vara särskilt noga med fläckfria hem och kläder. Man behöver vara ensvis som synden, konsekvent som en… jag vet inte vad och ha ett stort sinne för det dråpliga. Kunna se det roliga i att tex få tre mobiltelefoner uppkäkade på 1 vecka.
Man behöver vara införstådd med att en ras med detta utseende och dess bakgrund alltid får skulden om det uppstår problem.
Orka möta rädda och fördomsfulla människor.
Det är en ras som skall fostras med vänlighet och list och som är känslig för hårda röster och fysiska bestraffningar.
Vad du där emot kan lägga ner direkt…. för det är omöjligt, tro mej… är att inte låta dej charmeras och bli virad kring ena lillklon.
Jag har aldrig träffat så mycket hundägare som bytt personlighet och uppfostringsstrategi som inom denna rasen.
Aldrig sett så mycket bortskämda hundar.

Hur gick det då till när Märta kom in i mitt liv och vände upp å ner på allt vad jag lärt o trodde mej kunna inom hunderi?
Jag har berättat om det flera gånger. Här kommer kortverisionen.
Jag såg ”Turner and Hooch” på tv i början av -90 talet. En polisfilm med Tom Hansks i ena huvudrollen och en Dogue de Bordeaux i andra. Jag såg honom komma springande på en brygga och mitt hjärta stannade nästan. Där å då blev jag kär och kände att en sån där hund MÅSTE jag ha någongång i livet.
På den tiden fanns det ingen uppfödare i Sverige, så jag skaffade en annan ras och det gick 15 år.
Plötsligt var jag hundlös. Tog kontakt med en uppfödare och… tro, det eller ej…. fick köpa en valp.
Ingen hane som jag först ville, men en tik. En Märta.
Jag tvekade inte många sekunder.

Märta kom till mej när livet var svårt. Jag var mitt i en äktenskapskris och en av mina bästa vänner dog i samband med att jag hämtade hem henne. Hela jag var trasig.
Kanske är det en av förklaringarna till att vi är så tajta. Hon blev min livräddare, mitt ankare.
Jag bar runt valpen, hon sov på min mage om nätterna. Hon blev på alla sätt min bäbis.
Sen började krånglet. En stor stark hund med inte helt bra mentalitet. Nervöst lagd lärde hon sej redan från valp att kompensera osäkerhet med skärpa och utfall.
Vi blev utslängda ur valpkursen, folk sa till mej att ta bort henne.
Hon blev äldre å äldre och starkare och gjorde utfall mot allt…. bilar, cyklar, barn, andra hundar, joggare, katter för att nämna något.
Alla gav upp henne utom jag. Rätt el fel? Viljestarkt el korkat?
Men jag älskade denna hund, på gott å ont var det hon och jag, och jag anpassade livet efter henne.
Tränade oerhört mycket. Alltid positivt. Beröm för rätt beteende, negligering av det dåliga var det som fungerade allra bäst.
Jag har lärt mej att tyda varje skiftning i blicken, varje spänd muskel, jag kan hennes kroppsspråk utan och innan och det är säkert ytterligare en anledning till att vi kommit varann så nära.
I dag är hon en ganska… nja, med mastiff mått… lydig hund som fungerar väl i vardagen.

Märta är inte hela mitt liv, men hon gör mitt liv helt.
Hon är min bästa vän. Hon är min skatt och glädje. Mitt ankare och min förtrogna.
Hon är en mammegris som visseligen älskar hela familjen och kanske ett 10 tal till men ingenting går upp mot mej och de stunder jag tvingas vara ifrån henne är hon olycklig och orolig.
Jag är själv väldigt ogärna ifrån henne om jag inte absolut måste.
Jag har ingen aning om hur jag någonsin skall orka andas och finnas utan henne.

Puss/ Asta