Är det nåt fel på Falkenberg?

Ja... det kanske är en underlig fråga här på bloggen. De flesta av mina läsare bor ju inte här...
Låt mej formulera om och förklara mina tankar.

På facebook har det bildats en grupp om Falkenberg, minns i skrivandets stund inte det exakta namnet men typ "Du vet att du är född och uppvuxen i Falkenberg när..."
Det strömmande in falkenbergares minnen av ungdomen.
Ställen de hånglat på, blivit fulla på, dansat på, gått hem på natten ifrån.
Lärare de haft, tandläkare som satt skräck i dem, affärer som hette nåt annat förr i tiden.

Men sen var det plötsligt en (som förövrigt är en gammal bekant till mej) som skrev något negativti stil med "När du applåderar varje ung människa som faktiskt tar sej här ifrån" och en hetsig diskussion tog vid.
Trådstartaren försökte förklara vad hon inte tyckte om hos staden och med falkenbergarnas mentalitet. Kanske var hon en smula provokativ.
Jag skrev mina tankar lite kort... positivtoch negativt... jag som kommer utifrån, från en storstad, ser kanske saken ur ett annat perspektiv. Inte bättre men annat.

Skriftspråket och olika forum på nätet lämpar sej sällan bra för diskussion.
Missförstånd uppstår lätt, ord blir fyrkantiga å hårda. I skydd av en dator tar människor i mer än vad de skulle göra i en diskussion ansikte mot ansikte osv.
Själv tyckte jag att det var lite tråkigt att de som hade någon kritik att framföra blev så nedsågade och förlöjligade. De som beskrev att de känt sej utanför och annorlunda fick höra att det var deras eget fel osv.
Även om man lever i en fantastisk stad måste den väl gå att göra bättre?

Min upplevelse av att flytta till en småstad var allt utom enkel.
Jag kom med ett högt självförtroende kring min sociala kompetens och i tron om att jag var "en rolig tjej att hänga med" men det blev jag snabbt urplockad.
Jag häpnade över...och blev initialt... glad över att alla hälsar på varann, okända människor slänger upp näven. Ganska snabbt insåg jag att DÄR stannade deras intresse för mej.
Ett otal antal gånger bjöd jag in folk jag småpratade med på fika men det var alltid "en annan gång" till svar.
Falkenbergarna visade med all önskvärd tydlighet att de redan hade de vänner de behövde.
I den här stan hänger alla ihop på nåt sätt. Alla är släkt eller harr varit ihop med någons bror, bott granne tidigare, jobbat ihop osv osv.
Jag tror faktiskt att de där med... lite generaliserande... blir mindrre socialt kompetenta än storstadsbor.
I en storstad pratar man hela tiden med nya människor. I affärer, vid lekplatsen, på skolor.
Man träffar killar som ingen av ens vänner han någon anknytning till osv.
Här håller alla sej till "de sina", är affärerna stängda så töms gatorna och alla är "borta"
Jag upplevde oxå att jag betraktades som annorlunda.
Det var jag ju oxå... 22 år och trebarns morsa. Men i Göteborg var det ingen som brydde sej.
Här kom vi, värsta "familjen Taikon" med stor lurvig hund, rostig bil och var allmänt udda.
Jag hörde hur de talade om invandrare. Att det var "massor." Å att det var ett problem.
Jag som kom från förorten tyckte inte det var någonting, och hade heller aldrig fått lära mej att se på invandrare som problem.
Kort sagt, man måste passa i mallen.
Passa in och helst känna någon.
När jag väl lärt känna några falkenbergare var det inte längre några problem.

Jag älskar att bo här. Jag skulle aldrig vilja flytta härifrån.
Jag älskar lugnet, älskar naturen omkring.
Hästarna i sina hagar, rådjuren på ängarna.
Älskar havet och dess doft som alltid är närvarande.
Å faktiskt tycker jag om småskaligheten. Lugnet. Att barnen som växer upp här är tryggare än i storstaden.
Men visst måste man väl för det kunna se svårigheter och problem?
Rannsaka varför människor inte får sticka ut, gå utanför mallen, vara annorlunda.
Rannsaka varför de som gör det blir hotande.
Hur är det i andra småstäder?
Hur är mentaliteten där?
Vad är gott å vad är... mindre trevligt?

Puss/ Asta