Så här i slutet av min sjukskrivning vill jag på något sätt samla ihop mej och mina tankar. Jag ångrar att jag inte skrivit en dagbok under tiden, men det är lätt att vara efterklok. Svårt att alltid i starten av något inse att "detta kommer att bli något viktigt."
Men så känner jag. Att denna tid hemma, med mej själv har varit viktig.
Inte bara för att jag var utmattad utan för att lösa trådar av tankar å av mej, essensen av mej, börjar finna varandra.
Jag brukar alltid börja må dåligt när jag får för mycket tid att grubbla.
Alla semestrar och så där brukar initialt utlösa en liten mikrodepression.
Jag behöver liksom rutiner och saker att göra för att hålla en lagom distans till mitt känsloliv.
Så var det nog även denna gång, men det blandades å försvann i sorgen kring Märta.
Tiden hemma har förändrat mej på ett sätt som jag inte kan förklara.
Jag känner mej långt ifrån "klar" eller "framme" än, jag är rädd att både ångesten kommer tillbaka och att jag tappar de upplockade bitarna av mej själv.
Men dels är det ett par veckor kvar, och dels måste jag ju faktiskt försöka.
Det är inte meningen att låta svår eller mystisk, jag gillar inte själv att läsa den typen av inlägg.
Det är bara så självklart för mej vad jag menar medan det för er kanske blir rena rappakaljan?
Rent konkret har jag fokuserat på följande tankar och delar av mej själv:
Att tydligare sätta gränser för vad jag vill, kan och hinner.
Inse att det är inte mitt ansvar om andra tar illa upp. Mitt ansvar är att orka med mitt eget liv så väl som möjligt. Jag har redan övat mej några gånger på att säga "Tack, men nej tack" till saker som verkar roliga å spännande men som kräver en tid å ett engagemang som jag inte har å som bara skulle leda till en inre stress.
Ta tag i min övervikt
Nej, den är inte lika stor som andras. För mej handlar det inte om 40-50 kg.
Men jag vet att det kommer att handla om de siffrorna om några år om jag inte tänker mej för lite nu och då.
Jag vägde 65 kg när jag startade i måndags. Jag vill ner till 57-58 kg men 60 kg känns ok.
Jag vill bara kunna komma i mina vanliga kläder igen.
Över lag har jag struntat mycket i mitt utseende ett tag här hemma.
För att jag mått dåligt så klart, men oxå som ett skydd av nåt slag.
Vi är alla olika men JAG mår bäst när jag känner mej en smula snygg.
Be
Jag samtalar med Gud en stund varje kväll. Jag hade lika gärna kunnat tala till Märta eller mej själv.
Det hela är inte särskilt religiöst...
Det är mer att jag sammanfattar vad som har varit bra under dagen, vad jag är tacksam över. Att jag tänker lite extra på olika människor jag vet som går igenom något svårt eller oroligt.
Att ta ansvar
Detta är en ny tanke... en ny insikt... som kom till mej och som är så sann och kanske den allra svåraste att förändra för den handlar om min personlighet.
Det kan låta konstigt att säga att jag inte tar ansvar nu eller är en ansvarsfull människa när jag i princip fostrat 4 ungar själv och har ett av de mest ansvarsfulla yrkena som finns.
Men det är på ett annat sätt, att jag lixom gärna... glider med.
Tackar å bockar över att andra tar på sej saker, glömmer av, skiter i att lära mej saker som är tråkiga.
Å visst, jag kommer undan mycket på så vis både i mitt yrke och privat men inombords... inombords skapar det en stress.
Av att inte kunna det jag borde.
Allt man borde gjort men inte har stressar mej ofantligt mkt mer nu än tidigare.
Hemma kan det tex handla om att maken betalar alla räkningar och har koll på hela ekonomin medan jag inte har nån koll.
Jag "gör ju så mycket annat."
Sant, men om jag skiljer mej då? Om jag skiljer mej å är 43 år och inte kan betala en räkning över datorn eller har en susning om vad elen ligger på i månaden.
På jobbet är det en massa småsaker, dagsutbildningar jag borde gått, administration jag inte vet hur man gör utan ständigt ber nån annan om osv.
Jag har alltid varit så där... lite slarvig.
Kommit på att ungarna har utflykt sent på kvällen dagen innan och svärandes stått å stekt pannkakor kl 06 på morgonen sen. Eller skickat med dom några torra mackor å en flaska saft och tänkt på att de andra barnen säkert har varm choklad, piffiga muffins, handtrillade köttbullar i matsäcken.
Stress.
Ordning runt mej
Jag har fortfarande väldigt hög tolerans för stök och sandiga golv men inte som tidigare. Yttre kaos skapar numera inre kaos i mej.
Allt för många skitiga kastruller och smutsiga tallrikar på diskbänken, smulor överallt och tröjor/ strumpor som jag å övriga familjemedlemmar dumpat där de stått.
Det kliar i mej nu. Oroar mej. Jag behöver rena ytor. Lugn i omgivningen.
Se och njuta av det lilla
Detta tränade jag på en hel del när jag mådde dåligt och gick på kognitiv terapi för några år sedan. Jag blev rätt bra på det.
Att njuta av allt det vackra å fina runt omkring mej här å nu, att inte tänka så mycket framåt, inte längta så mycket utan att leva just här, just nu.
Jag har tappat en del av den kunskapen sista halvåret men känner nu att jag är på gång igen. Att det går bättre och bättre, lättare och lättare.
Sen är det ju det här gamla vanliga... bli en bättre å mer kärleksfull mamma/ fru/ dotter.
Men jag vet inte hur mycket jag kan jobba på och hur mycket jag kan förändra på en gång.
Det sägs att för att KUNNA något riktigt bra måste man ha gjort det minst 9000 gånger, då sitter det lixom. Då har det blivit som en reflex, ett rörelsemönster.
Jag har en del glas vin å chokladkakor att försaka, en del NEJ att säga, en del kurser att gå, en del böner att be innan jag har koll på detta...
Ni som orkat ända hit, tack för att ni "lyssnat."
Puss/ Asta
