Å så kommer alla känslorna...

Ja, precis. Som Maria skrev på facebook gällande mina datorproblem.
"Men hur ska det gå med bloggen då?!"
Nej, det samma undrar jag med falsettröst. Jag har ju faktiskt mina läsare att tänka på...
Detta kan väl knappast klassa in som ett i-landsproblem ens?!
Att vara avstängd. Utslängd ur gemenskapen. Bortkörd ur Cyberrymden.

Min gamla häck till laptop har länge sjungit på sista versen. Skruttig och ful.
Nu har den helt flippat ut och går inte att använda. Det är som om "backknappen" är ständigt intryckt.
Skriver man något suddas det ut, loggar man in på en sida loggas man ut fortare än man hinner säga ostkaka.
Så nu sitter jag vid makens stationära.
Den känns inte heller direkt pålitlig. Låter som ett mindre kärnkraftsverk som fått fnatt.
Ser ut som om den skall explodera vilken minut som helst.
Men än så länge...
Problemet är att min make i stort sätt är fastvuxen vid denna datorn.
Det lär bli världskrig om datortiden.
Well, det var inte så jäkla kärvänligt innan heller.
Å drösvis med pengar att köpa en ny för finns inte heller direkt.

Jag har haft en jävla dag.
Varit ledsen och på dåligt humör efter en massa tjafs med en person jag inte behöver namnge.
Kan ge er en ledtråd.
Det börjar på ma... och slutar på ...ken.
Nåja, skit i det nu men särskilt muntert är det inte.
Därefter fick jag reda på en stoooor hemlighet som jag inte kan/ får lov att skriva om.
Men det var... omvälvande. Jag drabbades av hela känslolivets regnbåge på en å samma gång.
Satt kvar i bilen en lång stund när jag kom hem och tårarna bara sprutade.
Av glädje, kärlek, vemod, sorg, ilska, förtvivlan, lycka, stolthet... ja, allt.
Nu känner jag mej utpumpad.
Men efter en runda med vackraste Märta och finaste prinsen så känns det lite bättre, lite stadigare.

Vilket jäkla spännande inlägg jag fick till nu när jag väl fick tillgång till en dator och lite tid.
Värt att vänta på eller vad säger ni?!
Ja, jag tillhör den ironiska generationen.

Puss/ Asta