fredag 24 augusti 2012

Dubbelt

Ibland krockar förnuft med känsla.
Eller ibland?! Rätt ofta är det så i min värld.
Jag vet eller förstår något intellektuellt, men känner något annat.
Så är det just nu.
Ett av mina barn har tagit ett stort beslut som jag respekterar rent förnuftsmässigt.
Jag har till och med givit henne det rådet, att tänka efter själv och handla därefter.
Men känslomässigt?!
Känslomässigt känns det både tomt och ledsamt.
Ja, jag ber om ursäkt att jag är kryptisk. Snart kan jag berätta. Ska jag berätta.
För det är nåt roligt.

Rent generellt har jag svårt för det här att mina barn blir äldre. Stora. Egna självständiga individer.
Ja, jag vet...
Det är knasigt. Det är själva målet med barnuppfostran och med allt arbete man lägger ner som mamma från det att man får det lilla blodiga knyttet på magen tills dess att de är där. Självständiga.
Allt annat vore ju rätt tragiskt.
Att inte klippa navelsträngen. Att binda sina barn så hårt intill sej att de lever sina föräldrars liv och inte sina egna.
Likväl...
Likväl, kan jag då och då känna mej som konsulinnan Ahlhagen i Morrhår å ärtor.
Margaretha Krooks underbara tolkning av en bitter mamma som gjort just det, vägrat klippa navelsträngen.
För mej själv kan jag snörpa på munnen och liksom säga i mitt huvud "Åk du, tänk inte på mej. Tänk inte på lilla mamma." 

En gång trodde de att jag var anledningen till att solen gick upp.
En gång var jag den viktigaste personen i deras liv. Helt överlägset.
Så blir de vuxna. Får en partner. Bildar egna liv, egna familjer.
Å ja, man reduceras till att bli nån långt mindre viktig.
Fullt naturligt. Jag VET.
Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag har alltid haft en ganska dålig relation med min mamma och kanske tack vare det ofta tänkt på hur annorlunda det vore... om vi var tajta. Om jag kunnat ha med mej henne i alla viktiga stunder i livet, om jag kunnat ringa henne hela tiden om allt och inget.
Å jag har verkligen en jätte bra relation med mina barn, men likväl väljer de att inte ha mej med på allt det där.
Kanske för att de faktiskt ÄR trygga människor och vågar göra egna val.
Kanske är det en komplimang. 

Det är aldrig enkelt när roller förändras.
Det gäller inte bara barnen. Det gäller ens vuxenrelationer, vänskapsrelationer...
Allt egentligen.
Det är bara att hänga med, man har inget val. Å så får man försöka finna sin plats i det nya.

Till mina barn.
Jag älskar er. Jag är stolt över er. Jag vill att ni ska välja de vägar som känns bäst för er.
För ni har rätt till huvudrollen i era egna liv. Ni är inte statister i mitt liv.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Jättefin skrivet och så är det ju. Men jag kan förstå att det känns på annat vis - också. Även utan att veta vad det egentligen handlar om.
    Men det blir bra ska du se och som du skriver, att du får finna en ny roll. Kramar och godmorgon!

    SvaraRadera
  2. Förstår din frustration. Den oro man bär med sig hela tiden, och plötsligt kan/ får man inte lägga sej i deras liv längre. Jag är inte riktigt i din situation....än. Min egen mamma har haft svårt med detta att låta sina vuxna barn vara just vuxna. Hon har fått skit för det ibland och med tiden lärt sej ta ett eller två steg tillbaka. Efter att följt dej en tid på,bloggen,är jag rätt säker på att du har en nära relation tilk dina barn. Men att det är svårt att släppa taget, förstår jag. Tror ändå du med tiden kommer att lära dej.....kram /Magdalena

    SvaraRadera
  3. Klok mening, den sista!

    SvaraRadera
  4. Ibland undrar jag om det alltid är klokt att förnuftet vinner över känslorna, ibland önskar jag känslorna kunde få vinna. Ja och ibland önskar jag förnuftet var starkare.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare