Älskade valp...

Älskade vännen...

Du var så oplanerad. Jag hade ingen aning om jag ens ville HA valp 4-5veckor innan du kom.
Jag hade ingen aning om att jag ville ha Dogue de Bordeaux igen. Förvisso världens vackraste ras men jag hade tänkt mej nåt mer "långlivat och beskedligare" nästa gång.
Å en pojk?!

Två saker hade jag bestämt innan jag hämtade dej, innan du ens var påtänkt.
Nästa gång... ja då skulle jag vara både strängare och konsekventare och jag skulle aldrig tillåta mej själv att älska som jag gjort med Märta. Aldrig bli så fäst vid, aldrig släppa så djupt in i mitt hjärta.
Well... det gick ju så där! :)
Kanske daltar jag lite för mycket med dej. Det sägs så...
Men du skall aldrig sakna något du behöver. Mat, kärlek, bus och glädje. Grisöron, sällskap, gräs att springa på. Å 100 pussar om dagen. För att det är bra för magen. Å antagligen själen oxå.

Så såg jag dej på bild på facebook. Hos en uppfödare jag redan tyckte om.
Jag såg dej och jag fastnade direkt och på nåt märkligt sätt... jag vet faktiskt inte ens själv... lyckades jag övertala maken om att du skulle flytta hit.
Nu har du bott här i snart tre veckor.

Gottfrid... Gotte-mannen... Gottisen min.
När jag ser dej fylls hela mitt hjärta av en sån vidunderlig kärlek.
När du kommer skuttande mot mej efter att bara ha varit ute på tomten i 10 minuter och pussar hela mitt ansikte så fylls jag av en sån lycka!
Du är så perfekt.
En sån vacker och fin liten valp.
Så tillgiven, så mjuk, så himla go.

Nej, du är inte Märta. Märta är inte du.
En vän jag har, som är den som alltid delat samma kärlek för sin hund som jag gjort till Märta, brukar säga så bra "Rut är (var, för hon är tyvärr död) mitt ankare i livet. Gunda är mitt lyckopiller."
Ungefär så är det. Eller precis så.
Jag blir så vansinnigt lycklig över att vara nära denna lilla valp.
Inte trygg, inte "ett" som med Märta men berusande förälskad och glad!

Lilla Gottfrid Gottegris, jag lovar att bli den BÄSTA mamman till dej!

Puss/ Asta