tisdag 7 augusti 2012

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete



Bilden är underbar!
Inte helt olik det kaoset som jag... vi... min familj levde under när barnen var små.
Jag har alltid haft en väldigt hög tröskel för stök. Alltid varit bra på att slappna av i röran.
Ja, det är en fin omskrivning för att vara lat :)
Eller kanske, på ett djupare psykologiskt plan, att revoltera mot min egen barndom där det enda som var viktigt var att det var kliniskt rent överallt.
Min mamma hade inte fått en allt för liten släng av bacillskräck.
Jag älskade min bästis hem. Där det var stökigt å rörigt.  Där de hade flygande papegojor i lägenheten, lurviga hundar och sköldpaddor i badkaret.
Älskade kaoset och att "ingenting var så jävla noga" och att mamman i den familjen skrattade högt å bullrigt och bjöd på plättar med sylt när vi kom hem från skolan.

Den där bästisens mamma blev något slags ideal för mej.
Inte nödvändigtvis skalman i badrummet men att hellre leka å lägga tid på ungarna än att städa.
Gud, så härlig å bohemsik jag låter va?! Det var jag inte riktigt ändå...
Framför allt min stora flicka gillade aldrig röran. Redan från hon var liten så röjde hon runt.
Än idag vallar hon ofta dammsugaren bland det första hon gör när hon kommer hem till mammsen.
Eller suckar tungt åt den kladdiga diskbänken.
För henne finns det inget "härligt å befriande" med oordning. Hon å hennes karl är superpedanter.
"Men MÅSTE du städa" säger mamman trött
"Ja, det msåte jag" svarar "barnet." :)

Med åren har jag ändå blivit liiiite mer ordningsam.
Toleransen för dammbävrar och framförallt stök har minskat betydligt.
De flesta av er skulle förmodligen tänka "men herre gud så rörigt" om ni kom hit men för mej är det en markant förbättring (?) de senaste åren.
Det var ju inte lätt heller... att vara ensam med fyra ungar å en massa kompisar till dem, hundar å katter å hamstrar och en lat make som kom hem då å då från sitt distansarbete. Särskilt när man inte har något inre ordningssinne.
Nu mera kan jag behöva ordning runt omkring mej, åtminstone på en plats för att finna friden å lugnet att tex blogga mina fantastiska inlägg :)

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Känner igen mig mycket i det du skriver! Överskriften har jag myntat många ggr när maken tycker det behöver städas! =) Kram Mariah

    SvaraRadera
  2. Känner igen allt, men det vet du ju redan. :) Å när du skriver det, så tänker jag att det är nog en revolt för min del med i ett superpedantiskt hem som man växte upp i och framförallt är det där städade förknippat med att inte bli älskad på något skruvat vis. Hemmet, ytan, fasaden betydde mer än människorna som bodde där. Mer än mig. Det känns kallt, känner mig utestängd i allt för städade hem. Men samtidigt så kan jag också känna en känsla av att mitt stök ( som blir mer fem barn och hund på liten yta) är också ett sätt att vilja bli älskad på i den bemärkelsen att det är som det är, det är jag och du får ta mig som jag är. På någon vänster. :) Kram!
    Ps. Har dock två söner som är som din dotter. ;)

    SvaraRadera
  3. *ler* Och jag är precis tvärtom. Trots att jag också kommer från ett pedantiskt hem. Jag älskar mina städade, välorganiserade rum. Att jag inte har en massa extra saker. Att var sak har sin plats. Att jag inte sitter på en bortglömd ostbåge, inkilad under soffdynan.

    Men. Jag är medveten om att jag inte är riktigt klok. ;)

    Kramar

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare