Maria skriver om sökandet efter kärlek...

Maria skriver om sökandet efter kärlek.
Om sin längtan efter att höra ihop med någon, dela glädjen och joxet med någon, få lov att vara förälskad och att någon är förälskad i henne.

Trots att jag inte befinner mej i hennes situation, jag är ju gift sedan hundratals år, så kan jag i alla fall känna igen känslan. Känna hennes längtan.
Ensamhet och behovet av en djupare och mer kärleksfull gemenskap, häftigare sex, varmare omtänksamhet, en mans brännande begär kan man sakna även i en relation... när den går på trekvartsfart.
Inte nu som jag skrivit förr, absolut inte nu! Jag trivs i Tråkträsk.
Å jag planerar och förordar inte heller otrohet eller att byta ut "sin tråkiga man"... jag bara bekräftar att jag förstår hennes längtan. Att den är allmängiltig. Något de flesta av oss (kvinnor?) känner ibland...

Jag kan oxå leva mej in i hennes sorgsna tankar om att män bara vill ha henne till en sak.
Att hon bekräftas som vacker och intressant, men nåt seriöst är de inte ute efter.
Män verkar vara mycket mer krassa vad det gäller kärlek.
Som om de bestämmer sej för redan i förväg vad de vill känna.
Jag verkar oxå vara den typen av kvinna. Som män vill ligga med...
Ja fråga mej inte varför...

Jag blir förhållandevis ofta raggad på av män.
Lite oskyldigt så där oftast men alltid enligt samma mönster och ton.
Alltid med en sexuell undermening och det är alltid upptagna män.
Jag tror aldrig en ledig man visat mej nån uppmärksamhet någonsin.
Män som aldrig i livet skulle äventyra sitt äktenskap för någon som mej. Hell no.
Men undersöka intresset för lite hångel kan jag vara värd.

Jag är inte intresserad!
Jag har inte några behov av att utsätta den realtion jag har för en så simpel risk.
Jag kan känna någon slags fånig tacksamhet till min make, för trots att han gnäller på mycket av det som är "jag" och min livsstil, finner han mej tydligen intressant nog att ha till något annat än sexuella aktiviteter. Till en liten fling...
Ska vi vara riktigt ärliga är det kanske för att jag snärjde honom i unga år.
Å tur var väl det för annars hade jag fått vara "den andra kvinnan" till dödagar om jag velat ha någon kärlek av en man.

Förstår ni vad jag skriver om? Vad jag vill säga?
Det är alltså inte så att jag vill vara otrogen eller går och längtar efter en romans.
Det är inte så att jag är bitter över att ingen karl går runt och är förälskad i mej.
Men det är ändå en sorgsen känsla... att vara "den typen av kvinna" som bara attraherar upptagna män som vill ha något i smyg.
Att inte vara värd... mer?!
Förstår ni?
Jag tycker själv att jag är en kvinna med massor av kvaliteter varav sex kanske är min sämsta gren.
Jag tycker själv att jag är rolig, varm, snäll, omhändertagande, intressant å lite klurig att komma underfull med. 

Nej, jag får nog banne mej hålla hårt i karlsloken jag har...

Puss/ Asta