Förlåt min vän...

Försummar jag dej mitt hjärta?
Får jag andra, eller ännu värre dej, att tro att det bara är den lille mannen som betyder något?
Han som är så liten å så söt å så busig å så charmig å så försiktigå så mammig å så...
Han som med sin lilla kropp och sitt lilla väsen tar så mycket plats.

Jag älskar dej min tanthund.
Mitt ankare och min vän.
Så djupt älskar jag dej att jag inte kan förklara.
När vi låg därpå golvet och jag via dina djupa snarkningar vaggades in i det där lugnet som bara du kan ge kisade jag på dina anletsdrag. På dina rynkor, dina ärr, dina vårtor, dina morrhår. Allt är så fruktansvärt välbekant.
Jag såg in i dina halvslutna ögon. Du vet. Jag vet. Men andra vet inte, hur våra själar lixom möts och krokar fast i de där långa ögonblicken.
I liv efter liv har du varit min förtrogna. Genom olika skepnader, olika roller.
För att jag inte kan leva utan dej.
Inte kan andas. Stå. Finnas.

Mini kom förbi. Såg på oss en stund och frågade...
"Finns det NÅT du inte skulle göra förMärta?!

Nej, jag tror faktiskt inte att det finns någonting som jag inte skulle göra för dej.

Jag har bokat tid för ny operation. Av tand denna gång.
Nytt avlämnande på djursjukhuset. Denna gången ensam. Mannen jobbar.
Ny sövning. (Nya tusenlappar...)
Ny oändlig oro tills allt har gått vägen, nytt dåligt samvete över vad jag utsätter dej för.
Men jag vill att du ska få vara frisk. Jag vill att du ska få leva många år till.
Jag vill inte att du ska få ont eller riskera infektioner.
Det får vara värt oron för mej och en huggtand för dej.

Asta ♥ Märta. Märta♥ Asta

Puss/ Asta