... Men en del åldrar är charmigare än andra.
Det är inte alls många veckor sedan jag var Noahs favoritperson.
Den han väntade å längtade på, den han flirtade mest med, den han helst ville vara med.
Men det svänger fort i en liten trollunges liv och nu är det precis tvärtom.
Alla andra får pussar å kramar men till mej säger han bara "NEJ!" hela tiden.
Jag känner att jag och Noah har kommit in i en negativ spiral.
Hans lekar med mej handlar till 95% om att retas.
Ta mina saker och förstöra. Nypas. Slåss.
Och jag känner att jag fastnar i att vara tjatig och ständigt säga sluta, nej, låt bli, det gör ont, jag blir arg.
Det blir lixom väldigt mycket konflikter plötsligt där hans roll är att retas och min att förbjuda.
Hur kommer man ifrån det?
Noah är ju min älskling. Det tror jag alla fattar och förstår. Jag älskar ju honom som om han vore mitt eget barn, till månen å tillbaka.
Men jag vill stävja det här grabbiga som tar allt mer plats.
Att reta hunden, skrämma katten, kasta saker, nypas, gapa.
Hans mamma och morfar säger att han inte förstår och inte menar nåt illa.
Jag vet att små barn inte har konsekvenstänk men det känns ändå inte okej att bara acceptera och ändå vill jag inte fastna i den här ständigt fostrande rollen.
Sen får jag jobba med mina egna känslor. Jag är ju den vuxna.
Fåniga känslor som att bli sårad över att få nyp när andra får god natt pussar.
Fåniga känslor som att plötsligt inte vara favoritpersonen längre.
Det är ju mitt jobb.
Men tips mottas gärna på hur man hantera små röjiga retstickor på bästa sätt.
Puss/ Asta
Finns ju gruppen genusmedvetna föröldrar. Kolla där?
SvaraRaderaTips ett om fåniga känslor: Jag har läst att de barnen testar mest är de som de känner sig tryggast med. Vet inte om det är sant, men det är en väldig tröst och jag tror nog det ligger en del i det. Han vågar göra så mot dig, det säger också något positivt om er relation ❤
SvaraRaderaTips två: Jag tänker att det är en svår roll att ta om hans andra närmaste vuxna gör annorlunda. Jag tror inte att han är tillräckligt stor för att förstå, men därför behöver han ju få hjälp att förstå. Förklara om och om igen VARFÖR han inte får skrämma katten osv. Avled och förebygg situationer när det blir jobbigt. Tror inte att det är bra att bara gilla läget heller.
Sedan är det så förbenat svårt att hålla sina intentioner i stunder när man blir frustrerad och arg. Ibland blir man den där tjatpersonen man inte vill vara.