torsdag 11 augusti 2016

Jag jagar inte pokèmon...



Herre Gud, vad det har blivit till en allmän psykos detta att leta pokèmon.
Vart man än är och vad man än går ser man människor... allt från barn till folk i min ålder... som går med snoken i telefonen och letar.
Jag tycker att det är en aning... märkligt faktiskt.
Visst, jag medger. Allt som får tidigare stillasittande barn och ungdomar att röra på sej och komma ut i friska luften är av godo. Där har ju verkligen spelbolaget lyckats med något som socialstyrelsen, skolsköterskor och föräldrar misslyckats med. Gott så.
Men jag har hört barnmorskor på Mödravården berätta om hur partners mitt under samtalet med den gravida kvinnan börjar leta efter pokèmon under barnmorskans skrivbord och då känns det ju bara jävligt märkligt eller vad tycker ni?
Som barnmorska vet jag inte hur jag skulle ha reagerat och som blivande mor hade jag nog brutit ihop över vad det var för pappamaterial som jag valt att föröka mej med.

Jag jagar inte pokèmon. Det skulle aldrig falla mej in.
Men jag jagar nåt annat. Jag jagar sinnesfrid.
Jag har äntligen börjat komma igång med lite riktiga promenader igen.
Det har varit si och så med det sista året sedan jag började läsa. Och ofta har vi gått ut tillsammans med Mini å Noah och då tar ett par kilometer en timma att gå.
Men sedan några veckor tillbaka har jag börjat prioritera raska och längre promenader igen... med längre menar jag 6-7 km och upp mot en mil, längre än så blir det inte.
Jag älskar det!
Promenader ger inte alls samma endorfinpåslag efteråt som att springa tyvärr men å andra sidan ser jag fram emot det å tycker att det är skönt medan det pågår. Till skillnad mot med löpningen så letar jag inte under rundan en kortare väg hem utan tvärtom, ofta en längre.
Gottfrid älskar vår nya vana.

Man... eller åtminstone jag... mår så jäkla bra under promenader.
Då njuter jag av naturen, nästan oavsett väder, jag njuter av kvalitetstid med min bästis. Jag samlar tankar, finner lösningar, går bort oro, gör mej av med aggressioner. Jag för samtal med mej själv eller som idag lyssnar på en sommarpratare. Jag kommer ifrån å får lite lugn för lugnt är det varken hemma eller på jobbet.

Så jag jagar min sinnesfrid. Och kanske är det inte så olikt att jaga pokèmon.

Puss/ Asta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare