Vad hjälper det?

Grälet med min släkting angående den rasistiska delningen lever kvar inom mej.
Jag rannsakar mej och rannsakar mej igen.
Jag har bett om ursäkt, inte för mina åsikter, inte för att jag sa ifrån, men kanske för att jag inte backade när hen blev ledsen.
Jag har bett om ursäkt och ursäkten är accepterad sa hen men jag känner ju att det för alltid är förändrat. Vi har sett sidor hos varann vi inte tyckte om eller kan förlika oss med. Ingen av oss.

Jag funderar på om jag går för hårt åt rasister. Om jag är för hård och oförsonlig i min ton. Som min man sa i frågan, Du kommer aldrig vinna över en enda jävla Sverigedemokrat, de är inte mottagliga, de är för dumma.
Och det är säkert sant. Min blogg och alla mina argumentationer har förmodligen inte fått en enda människa att omvändas, jag talar till de redan troende.
Men det är en frustration att diskutera med Sd'are. Vanliga regler gäller inte.
Fakta, studier, statistik, förtroende ingivande insatta människors ord biter inte på dem. I deras värld är allt oförvanskligat , påhittat, friserat, dolt.
Det finns dolda agendor. Censur. Åsiktskorridorer. Vänstervridna politiker.

Jag fick en bild på mitt yngsta barnbarn. Han som har en pappa från Iran.
Hans pappa kommer aldrig kunna svära sig fri ifrån honom. De är så lika, men barnbarnet är ännu mörkare.
Sidan min släkting delade "Nej till Asylboende i Sverige" hade om den blev verklighet inneburit att min svärson inte levde här. Att mitt barnbarn inte fanns.
Denna gudavackra lilla pojk med sina mörka ögon... för hans skull slåss jag mot galenskapen. För Sverige är hans lika mycket som mitt trots att han är mörk.

Jag har blivit hotad för mitt motstånd till Sverigedemokraterna. En väsande röst kallade mej "Blattehora" i telefonen. Jag får titt som tätt påhälsning av "Anonym" i bloggen som talar om för mej att jag är korkad, naiv och verklighetsfrånvänd.
Nu sist i mitt inlägg om Expressen.
Ibland besvarar jag. Mot bättre vetande... ignorans är vad troll hatar mest.
Ibland tar jag bort kommentarer (rätt ofta faktiskt) för att detta är mitt space.
Men i bland låter jag hen ståta i all sin korkade prakt.
Gå gärna in och säg "hej" till Anonym.
Jag har vänner från världens olika hörn. Jag har fantastiska kollegor som är muslimer. Duktiga läkare som jag kunnat luta mej mot. Som driver det här samhället framåt. Jag kan fan inte hålla tyst.

Jag var på badhuset här om dan. Där var en grupp vuxna med invandrarbakgrund som skulle lära sej simma. En kvinna i heltäckande tajt simklädsel tog sina första tafatta simtag. Det gick "så där."
Efter ett tag vågade hon hoppa från kanten och hon simmade... säkert sina första... 25 meter och allmänt jubel utbröt i gruppen.
Hon blev så hyllad. Och hon lyste. Jag blev lycklig!
Sverige ÄR fantastiskt. Här får alla barn lära sej simma. Och här får nya svenskar lära sej simma med.
Jag hörde flera svenskar runt mej som fnyste. Över hur mycket plats de fått till förfogande. Att kvinnorna inte hade traditionell baddräkt och över att de väsnades så mycket.
Och jag blir på riktigt så jävla deppig.
Deppig över den småsinthet som verkar breda ut sej bland svenskar.
Bilden ovan...
Ett utdrag från facebook ikväll. Angående en artikel där en polis uttalade sej om att dialog med gängen i förorten har större effekt än våld.
De där "sverigevännerna" vill å ena sidan ha det som Sverige var -1952 å andra sidan en polisstat där vi skjuter ihjäl minderåriga utan att fråga.
Jag önskar att konversationen var unik men om ni vill kan jag hitta hundra liknande dialoger ikväll. Ge mej en halvtimma.

Sverigedemokraterna ÄR inte vilket parti som helst. De måste bekämpas.
De skall UT ur demokratins finrum.
Vi kan bättre i det här landet!

Puss/ Asta