Ett skrytsamt inlägg

Alltså, jag är så stolt över min pojke.
Jag kommer aldrig att få en hund som honom igen så jag tänker banne mej njuta varenda dag som vi får tillsammans.

Ikväll var vi ute på en runda.
Först möter vi ett par med en liten bjäbbig hund som husse lyfter upp.
Gottfrid tittade inte på dem ens.
Vi går genom en parkering som är packad med folk, nån fotbollsmatch skall spelas. Gottfrid går framför mej i full koppellängd. Förbi lekande barn och människor som står i grupperingar. Han bryr sej inte om nån.
Många tittar efter honom.
Sen halvvägs in i vår promenad möter vi en labbe hane med otroligt dåligt humör och som gafflar och gör utfall.
Gottfrid gliiider förbi som om han går på en catwalk. Långsam i sina rörelser, huvudet högt, svansen högt och bemödar sej inte att ge haphalsen en blick.
Så agerar självsäkra karlar. De kaxar inte. De vet att de är tuffast ändå.
När vi kommit ut ur en skogsslinga så står ett gäng karlar i 25 årsåldern.
De tittar på Gottfrid och två av dem börjar applådera.
Den ena killen säger att Gottfrid är vacker.
Jag svarar att jag håller med.
"Är han snäll" frågar han.
"Mycket" svarar jag.
"Vaktar han?"
"Mycket" upprepar jag.
"Bra, bra. Jätte fin" säger snubben
Vi passerar ännu ett gäng med unga män utanför en pizzeria som tystnar i samtalet och följer oss med blicken.

Att vara ute å gå med Gottfrid är som att vara ute å gå med en kändis.
Blickar och beundrarrop.
Och han förtjänar dem alla. Ja, nu när jag väl är i gång kan jag lika gärna säga som det är... Han är den vackraste hund jag sett och hans psyke är minst lika bra. Uppfödarna har avelsrätten på honom till han är 5 år. Jag tycker, trots att han är omeriterad i utställningssammanhang, att han borde gå i avel med rätt tik. Han är för bra för att inte göra det.

Jag är så vansinnigt stolt över honom och så evigt tacksam hans uppfödare att jag fick förtroendet att visa honom livet.

Puss/ Asta