Babbel å bubbel, om er läsare å annat som surrar i skallen

 

Nu får ni ett sånt där babbligt inlägg igen. Ett sådant där som det blir när jag inte riktigt orkar samla tankarna riktigt. När det blir allt å ingenting i samma inlägg.
Det är inga inlägg jag känner är värda att föra vidare till eftervärlden men ibland blir det så ändå.
Babbligt och bubbligt, ungefär som det kan bli när man träffar en vän man inte sett på ett tag...

Och ni är ju mina vänner på sätt å vis. Några av er känner jag väl, andra är helt okända och ytterligare några hamnar så där lite mitt emellan.
En sådan läsare träffade jag här om dagen.
En tjej som är bekant med vänner, som jag följer på instagram, som är så snygg att jag faktiskt funderar på om jag har den där lesbiska ådran ändå och som jag visste arbetade på samma sjukhus som jag men inte i vilken befattning eller var.
Plötsligt, när jag var trött som ett as och dessutom superstressad, möter jag denna kvinna i korridoren och hon ropar "Äntligen ses vi!" och ger mej en stor kram. Och sen säger hon att  det känns som om hon känner mej och att hon läst min blogg i flera år.
Jag vet aldrig hur jag ska reagera i sådana situationer?
Jag menar, jag skulle vilja kyssa en sådan människas fötter av tacksamhet, för tänk vilken ära... okända människor som läser mina rader i åratal.
Men jag mumlade väl bara nåt till svar för samtidigt blir jag lite generad när jag möter människor som ju faktiskt vet massor om mej och som jag vet ingenting eller väldigt lite om tillbaka.
Sådana där saker har hänt mej några gånger genom åren.
En gång var det en anhörig till en patient som plötsligt frågade "Är du Asta?"
En annan gång krånglade mitt betalkort på ICA och en okänd kvinna erbjöd sej att lägga ut så länge. Hon gav sej senare till känna i min blogg och visade sej vara en trogen läsare.
Det är verkligen himla häftigt.
Det vore så himla roligt om ni som inte brukar ge er till känna skrev en rad. Vem ni är, hur länge ni följt bloggen, hur ofta ni läser och vad ni gillar minst å mest.
Snälla... 

Två politiska händelser har gjort mej extremt upprörd här i dagarna.
Ett var att den nazistiska skriften "Nya Tider" skulle få ställa ut på Bokmässan i Göteborg i september. "I yttrandefrihetens namn."
Tack och lov mötte det enorma protester. Säkert skrämdes de inte så mycket av besökare som hotade med att bojkotta mässan lika mkt som det faktum att flera utställare och författare hotade med det samma.
Jag hörde en taleskvinna för Mässan uttala sej igår och hon lät riktigt ledsen över beslutet att stänga ute "Nya Tider."
"Yttrandefriheten fick denna gång ge vika för protesterna." sa hon.
Hm.
Nöjd med beslutet hur som helst.
Knappt hade jag hunnit smälta det här innan nästa dårskap nådde mej.
En företrädare för Socialdemokraterna menade att det kunde bli aktuellt med ett förbud mot tiggeri och att man skulle titta på Danmarks och Norges lösning.
Nu raggar S i så grumliga vatten att det är lätt att hålla sej för skratt.
Sossarna borde se och lära av vad som hänt med Miljöpartiet som svikit sina kärnväljare... enl mätningar spås de åka ur riksdagen.
Lika viktigt som kol är på Mp's väljare torde solidaritet vara för S väljare.
Nu verkade inte tiggeriförbudet vara särskilt väl förankrat men undersökningar visar att över hälften av befolkningen står bakom ett sådant förslag och det är nog så deprimerande.
Man känner det tycker jag.
Hör och ser tongångar både IRL, på sociala medier, i kommentarsfält till olika tidningar osv. Vinden blåser tydligt mot ett hårdare och mer intolerant samhälle.
Precis vad som helt är tydligen helt rumsrent att säga om romer. Ingen verkar reagera på att de kallas för slödder, lyxsökare, råttor, kriminella. Få verkar betvivla att de inte är stormrika, rånar åldringar nattetid och kör BMW hela högen.
Det är skrämmande vad som händer med svenskarna och hur fort det går.

Mer då?
Jo vars. Skolångest.
Och så har jag varit sinnessjukt trött på jobbet idag. Sov middag när jag kom hem vilket ju är skitdumt, men ack så skönt.

Och så har jag bröllopsdag idag. Nr 28 i ordningen. Inget vi varken orkar eller har råd att fira men fantastiskt jobbat måste jag ändå säga.

Puss/ Asta