Tänk om han ligger med nån annan?

Min man är på "facklig konferens."
Jo jo. Det vet man ju hur det går till på sådana.  Hm.

Under många år var jag djupt svartsjuk och orolig när min man åkte på liknande tillställningar eller var ute med sina kompisar och sov borta.
Jag kunde inte sova på natten och låg och målade upp diverse scenarier där han flirtade... eller mer... med andra kvinnor. Fick ångest å ont i magen.
Jag vet att min man kan vara ganska flirtig och bli lite omdömeslös på fyllan och jag har blivit raggad på av sååå många upptagna karlar att jag tappat hoppet om män som grupp. Därtill har jag och min man haft åtskilliga och långa perioder utan sex.
Samtidigt kände jag skam. Svartsjuka är en ful egenskap. En svag egenskap.
Det var ingenting jag kunde prata med andra om, men känslan och rädslan över att bli bedragen åt upp mej. Rädslan av att bli bortvald, lurad, förnedringen i att andra skulle se och veta att jag blev bedragen men att jag inte själv skulle veta.

Idag är jag inte alls svartsjuk. Eller ja, åtminstone extremt lite.
Det är möjligt att det gäller i denna relation jag är i och inte i en ny men jag tror inte det.
Hur gjorde jag då?
Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag som med så mycket annat bara bestämde mej. Fake it until you make it. Jag nämnde inte ett ord, slutade snoka, slutade fråga. Låtsades helt cool... och blev det till slut.
Jag tror även det har med min ålder och självständighet att göra.
Visst det vore inte kul om det skedde men jag klarar mej.
Jag skulle överleva. Jag skulle (förmodligen) gå men jag skulle inte dö.
Jag har ett värde i mej själv och är mer än min makes fru.
Jag tänker oxå att "det jag inte vet har jag inte ont av."
Inte så att jag med det uppmuntrar till otrohet men jag tror att vi... de flesta av oss... gör det via våra sårade egon till nåt större än vad det är.
Oftast (åtminstone för män) betyder det inte så jävla mycket.
Men vet jag är jag tvungen att förhålla mej till det och till känslorna det väcker.

Min man... som är ganska svartsjuk... kan tycka att det nästan är provocerande att jag inte är det. Att det blir ett tecken på att jag inte bryr mej.
Så är det inte.
Jag vet att en otrohet i vår nuvarande situation, från någon av oss, förmodligen skulle leda till att vi skilde oss.
Det har mer med tillit till min egen förmåga att göra och att jag inte vill ta ut sorger av detta slag på förhand. Sker det så sker det. Då får jag förhålla mej till det då. Men fram till dess tänker jag faktiskt ta för givet att min man inte går över några moraliska gränser.

Hur är det med dej? Är du svartsjukt lagd? Har du oxå kommit över svartsjukan?

Puss/ Asta