Lyssna tips och tankar kring good enough

Jag har lyssnat mycket mindre på "Sommar i P1" än vad jag brukar göra, jag vet inte varför för jag gillar det som sjutton och märkligt nog brukar det inte vara de som man känner till så väl som är bäst.

Några har jag hunnit lyssna till i alla fall och bäst har Marianne Lindberg De Geer varit, konstnär, dramatiker och regissör. Lyssnade ni på henne? Om inte så tycker jag att ni skall göra det!
Mariannes sommarprat handlade om sin barndom. Om att försonas med odugliga föräldrar och hur andra vuxna människors värme och tröst i viss och tillräcklig mån kan ersätta föräldrar som inte förmår.
Marianne växte upp "i en bättre familj" där pappan var överläkare på en röntgenavdelning och mamman var utbildad sjuksköterska men avskydde sitt jobb och efter att hon gift sej blev hon hemmafru som var ointresserad av både barn och hushållssysslor. I familjen fanns även hembiträden som kom och gick.

Mer ska jag inte berätta för jag vill att ni ska lyssna själva men hennes berättelse har stannat kvar hos mej.
Inte minst det här hon förmedlade med att det kan räcka med så lite av mänsklig kärlek för att en människa ändå ska klara sej.
Jag tänker på min egen uppväxt, även jag med två föräldrar som på liknande sätt inte höll måttet. Pappa... som i den mån han fanns i mitt liv vilket verkligen inte var många stunder stod för straff och uppläxning, hot om stryk.
Mamma som... ja som bara orkade älska ett av sina barm. Och då inte mej.
Min räddning och mina sådana personer som tillförde kärlek och trygghet var mina morföräldrar i huvudsak och delvis min barndoms bästis mamma.
Min kompis mamma hade mej aldrig i knät och var inte kärleksfull på det viset men hon serverade oss mackor, plättar el bullar när vi kom hem från skolan, där fick jag vara barn, leka högljutt, skita ner mej, vara bland djur.
Det var även... i tonåren... min moster som sedan visade sej vara djävulen själv och som utsatte mej men framför allt sina egna barn för sexuella övergrepp, misshandel och ständiga hot. Men under några år, medan jag inget visste, var hon min bundsförvant och trygghet. Den som allra mest., i långa samtal, präglade mej i tankar kring solidaritet.
Märkligt. Och ett av mina svåraste sår som tog lång tid att läka.

Människan har en vidunderlig förmåga till att läka. Vi har en inneboende kraft att vilja bli hela och att använda oss av det som ändå var bra.
Det är en tröstande tanke till alla föräldrar därute som liksom jag känner att de brustit på olika vis.
Good enough begreppet är faktiskt sant.
Att älska, att göra sitt bästa, att prata och att säga förlåt. Man kommer långt på det.

Puss/ Asta