Krokodillmamma

Här om dagen var vi på stan. Mini höll Gottfrid och gick först och jag gick bakom med Noah i vagn.
När Mini passerat ett par i sextioårsåldern säger kvinnan till sin man om Gottfrid. "Usch då, den där var minst sagt överviktig."
Hon visste inte att jag hörde till sällskapet och jag blev så paff och så förolämpad att jag ROPADE till Mini: "Hörde du vad tanten sa? Hon sa att min hund var överviktig."
Det äldre paret försvann skyndsamt medan jag blängde allt vad jag kunde.
Hoppsan, timida mormor Asta gick visst å blev Krokodillmamma som bitskt försvarade sin unge.

För kännedom är min Gottfrid inte ett dugg överviktig!
Han är helt perfekt och snarare liten och graciös jämfört med många andra hanhundar av samma ras. Han väger åtminstone 20 kg mindre än vad de flesta Dogue de Bordeaux killar gör.
Det är helt otroligt vad han väcker uppmärksamhet på stan.
Han lämnar i stort sätt ingen oberörd. Alla tittar.
De flesta med ett leende och med beundrande kommentarer om att han är stor och snygg men förvånande många även med skräck. Folk byter sida på vägen när vi kommer.
Att någon uttrycker negativa tankar som den här tanten möter jag väldigt sällan.

 

Jag har fått nya läsare på senare år och alla vet förmodligen inte vad Krokodillmamma kommer ifrån.

Det finns flera olika anledningar till det men jag började att kalla mej det redan när Märta, min första Dogue de Bordeaux kom, som fick smeknamnet Märta Krokodill från att hon hade sylvassa valpbissningar som glatt högg i allt hull de kom åt.
Märta förblev krokodillik i hela sitt liv då hon gjorde utfall på promenad åt höger å vänster. Mot andra hundar (kön gav hon blanka fasen i), cyklister, stavgående pensisar, ungar.
Hela hennes liv tränade vi med att komma till rätta med det där och hon blev fantastiskt mycket bättre. Helt fungerande i vardagen. Jag lärde mej att läsa av minsta muskel som spändes, minsta skiftning i blicken.
Det syntes nämligen sällan innan vem hon valt ut, hon morrade inte utan kunde tvärtom nonchalant lukta i gräset... stilla som en krokodil... för att sedan bara hysta sej mot sitt byte.
Hon bet aldrig någon. Men hon hann skrämma skiten ur många.
Min tolkning av Märta krokodil var att hon var extremt osäker men med hög skärpa och hon lärde sej redan som liten valp att anfall är bästa försvar... sker det med tillräcklig pondus så skrämmer det vem som helst.

Låter hon hopplös?
Nog fick jag rådet mååååånga gånger om att avliva henne men jag gav mej fan på att få det att fungera. Och det gjorde det.
Mot familjen, mot dem hon älskade, var hon den tålmodigaste snällaste och mest pålitliga hund som fanns.
Den dagen vi skaffade Gotteman blev hon den mest kärleksfulla storasyster man kan tänka sej.



Märta var min trygghet. Hon var mitt ankare. Min själsfrände. Min bästa vän.
Det var vi två mot världen.
Jag älskade henne lika högt som barnen och jag kommer aldrig att älska en hund eller en mänsklig vän på samma vis mer. När hon dog blev jag halv. Nåt gick för alltid sönder i mej. Jag har mist både vänner och släktingar jag älskat men ingen sorg har gått att mäta med denna. Jag tvivlar på att jag skulle ha överlevt om jag inte haft Gottfrid den gudasände som då bara var valp och pockade på min uppmärksamhet, krävde min kärlek.
Hon har varit död i fyra år till vintern och jag sörjer och saknar henne fortfarande varenda dag.
Hon kommer att fattas mej till jag själv dör. Och den dagen skall vår aska blandas. Askan som står här i hyllan och väntar på mej.

 

Ytterligare en anledning är att Dogue de Bordeauxer ser lite ut som krokodiler när de ligger på rygg och sträcker ut halsen. De är oxå väldigt fysiska när de leker med en å använder mycket tänder (aj!)

 

Jag är stolt krokodillmamma. Jag älskar rasen. Det finns ingen som den.
Och ve den som talar illa om min Gottepojk, de får med Krokodillmamma att göra.

Puss/ Asta