Cissi Wallin skriver om katastroftankar och frågar sina läsare om de har några sådana erfarenheter. OM jag har! Sover Dolly Parton på rygg? Bajsar björnana i skogen? Är Sd ett rasistiskt parti? ATT jag har erfarenhet av det!
Jag har haft det i hela mitt liv. Minns att jag inbillade mej och fantiserade ihop en massa hemskheter som skulle kunna hända när jag var barn, allt ifrån att lägenheten skulle börja brinna på natten till att jag skulle bli mördad av en ful gubbe på väg till skolan till att mamma skulle dö... eller rymma. Hon sa ofta att hon skulle just det, rymma.
Men än värre blev det när jag fick barnen. Så här i efterskott har jag förstått att jag fick postpartumdepressioner efter varje barn och det blev i likhet med eftervärkar värre och värre för varenda unge.
Jag oroade mej så till den milda grad att jag ångrade att jag skaffat barn.
"HUR I HELVETE TÄNKER MAN NÄR MAN SÄTTER ETT BARN TILL DENNA FULLSTÄNDIGT SINNESSJUKA VÄRLD SOM KOMMER GÅ UNDER PRECIS NÄR SOM HELST?!"
Det var operation Desert Storm och det var ozonhål och det var kriget på Balkan. För att inte tala om RS virus och Plötslig spädbarnsdöd.
Logiken efter fjärde barnet så mej även att jag inte bara var fyrdubbelt lyckligt lottad jag hade även en fyrdubbel chans att någon av mina barn skulle dö.
När barnen blev större blev det något bättre men ångest har alltid varit en jävligt efterhängsen trist polare som jag helst hade velat slänga framför ett tåg eller liknande. Sedan ett antal år tillbaka äter jag den antidepressiva medicinen Cipralex och med det har min ångest blivit både lindrigare och mer sällan förekommande.
Men fortfarande är det så att de där glimrande ögonblicken av fullkomlig lycka när allt är i harmoni och livet underbart att leva så kommer alltid en backflasch av att det precis när NÄR SOM HELST kan tas ifrån mej.
Livet är en jävligt nyckfull aktivitet och rättvisa finns det ingenting som heter.
Unga goda människor dör. Elaka gamla jävlar får leva.
Min brorsa har fler liv än en katt, han måste ha avverkat åtminstone 82 stycken vid det här laget medan ex min vän Lena som varken drack eller rökte och inte ens avnjöt kaffe dog innan hon blev 35 trots att hon hade ensamt ansvar för tre små barn.
Jag har genom åren fått en mängd förklaringar till mina katastroftankar och min ångest. Den jag gillar bäst är att vi med långa känselspröt är fantasifulla å kreativa själar. Med åren har även min känslighet som jag under så många år avskytt och föraktat kommit att bli något jag kan känna tacksamhet över.
Den har gett med empati och en bättre inlevelseförmåga hur andra har det och mår. Jag skulle inte längre vilja vara avstängd.
Hur har du det med katastroftankarna?
Puss/ Asta
Precis så är det! En får riktigt bra inlevelseförmåga.
SvaraRaderaDet negativa är ju att en är på helspänn hela tiden,vilket är ganska tärande ��
Mina barn är nog ganska trötta på alla mina varningar. Det som är bra är att jag är förberedd på olika situationer så jag hinner agera innan det händer olyckor.
Livlig fantasi,det skriver jag oxå under på.
Om folk inte kommer i tid,så skenar den iväg och målar upp alla möjliga senario över vad som kan ha hänt. Tröttsamt..
Det som är jobbigast för mig och som tyvärr har blivit en fix idé,är att jag får katastrof tänk på fredagar. För några årsedan så stod jag där på jobbet. Härligt väder,skalade potatis och njöt. Visslade lite och kände den där lycko känslan i kroppen. Då ringer syrran och berättar att farfar har dött bara så där. Han har varit som min extrapappa.
Det är så stört,men ef det så får jag inte vara så där fri och lycklig på fredagar,för då kommer katastrofen. Gud,ja måste verkligen arbeta med detta ��
Ville bara säga att jag känner så väl igen mig i det du skrev.