Ett pass kvar...

 

... Ett pass kvar att göra. Idag 14-22. Sen är det semester... hela 11 dagar och det ska bli fantastiskt. Det är en mindre pretentiös ledighet än huvudsemestern.
Ni vet, på huvudsemestern... då ska det NJUTAS!
På huvudsemestern... det är då hela årets förväntningar skall slå in.

Ett helt år har vi ju väntat. Å ett helt år är det kvar till nästa gång.
Tre, fyra eller fem veckor ska packas av ett enda långt solsken-grilla-ha älskog var å varannan kväll-umgås med vänner-reda ut äktenskapet-bo på stranden-dricka litervis å åter litervis med rosé- stå ut med svärmor-hälsa på sjuka farmor-ha kvalitetstid med barnen- läsa böcker-resa-se-uppleva-andas-skimra.
Det är inte så konstigt.
Vi är upptagna, uppbokade vi nordbor.
Det är heltidsjobb å kurser å träning å ungar som har läxor å aktiviteter å allsköns moster.
Solen lyser på oss 2 månader om året... om vi har tur.
Ett helt år av umgänge, avkoppling och romantik skall trängas in på de där sommarveckorna när vi är lediga.
Vi ska ÄNTLIGEN få bli den vi vill vara hela den långa vintern men inte mäktar med.
Den skojiga mamman, den roliga väninnan, den kåta hustrun.
Inte konstigt att det sällan blir som man tänkt sej...
Inte konstigt att barnen blir alldeles jävla odrägliga av allt socker och alla uppfuckade rutiner.
Inte konstigt att äktenskapet som krisat och kärvat ett helt år slår alldeles bakut när det plötsligt förväntas bete sej som de där första två skimrande veckorna då man träffades.
Å ändå så beter vi oss alla som om semestern är det underbaraste som finns.
Vi längtar.
Å när vi kommer tillbaka till våra arbeten suckar vi falskt men lyckligt å säger att det varit ljuvligt.

Men denna semestern är nåt annat.
Inte alls samma krav. Allt är bonus.
Prioriteringarna ligger på att "bara vara" och på att spendera tid med mina två prinsar.
(Jag ska även hinna fylla år, gå på jobbfest, ha parmiddag, springa ett par rundor, läsa och en massa andra förhoppningar, men det ÄR inte på samma vis.)

Ett pass kvar.

Puss/ Asta