fredag 16 maj 2014

Vår lille kravmaskin

 

Gud visste vad han gjorde när han skapade bäbisar så söta.
Naturen visste vad de gjorde när den band ihop oss med Oxytociner.
Han är en riktig liten kravmaskin den här lille mannen!
Hans försiktiga nyfödda lilla grymtande har bytts ut mot ett ilsket gapande, ett tjut omöjligt att ignorera. Från noll-hundra på en hundradels sekund.
Arg är han mest hela tiden när han är vaken och han är oerhört petig med EXAKT hur han vill bli buren, i vilken vinkel han ska ligga, hur den som bär ska röra sej, nynna, klappa. Stillhet straffar sej alltid.

Han har ju ont i magen så klart den lilla knodden.
Å så tror jag inte riktigt han vet vad han ska göra av sej själv när han är vaken.
Hans mamma har inte fått sova någonting i natt så sedan två timmar tillbaka är han mitt ansvar.
Å han håller mej sysselsatt. Så sysselsatt att jag inte ens kunnat duka av frukosten.
Men nu äntligen sover han den lilla raringen.

Jag kan inte minnas att mina barn skrek så. Men kanske är det minnet som sviktar lite på tant.
Min äldsta skrek rätt mycket men med henne var allt så turbulent, vi bodde hos mormor & morfar, maken fick inte vara där på nätterna, mormor och jag var ständigt i konfrontation så det var... nervöst runt omkring oss.
Denna lilla har bara harmoni, ständigt villiga armar som bär å alltid någon som har tålamod.
Jag märker stor skillnad på mej själv mot när jag var småbarnsmamma.
Kärleken är (minst) lika stor. Men jag blir inte alls lika stressad och emotionellt upprörd av att han gråter. Om det inte är jag som har vakten så kan jag till och med stänga av ljudet.
Jag har oxå ett annat tålamod att vänta ut skriket än vad jag ser att mina döttrar har.
Jag fortsätter vagga-buffa-nynna och slutligen ger han med sej.

Mormors lilla gaphals.

Puss/ Asta











2 kommentarer:

  1. Jag var en bortskämd småbarnsmamma. Med först en son som inte gjorde nått väsen alls av sig, bara var nöjd. Att han ens kunde gråta såg vi först när han var fem månader... Sen en bestämd dotter som körde rätt hårt med oss dagtid, men som i gengäld sov gott hela natten från första stund. Hon vaknade en gång varje natt, åt supersnabbt och somnade om. Jag är nog världshistoriens mest utvilade småbarnsmamma...

    SvaraRadera
  2. Min gallskrek för jämnan, också det där noll till hundra, ville ha konstant kroppskontakt dygnet runt (så även när han sov, de få timmar han sov, vilket var ca 10h dygnet) och så ammas och ammas och ammas. Trodde att spädbarnstiden skulle vara mysig och lugn, kunna ha barnet i barnvagn, babysitter eller spjälsäng, men så blev det ju inte :P

    Måste vara skönt för din dotter att ha dig som kan avlasta henne så hon får sova ibland. Det behövs. Annars blir en ju galen tillslut... Tur att de är söta. Som sagt ^^

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare