Fredagsmys å vägran att byta däck

 

Ahhhh vilken härlig känsla.
Det absolut bästa med att jobba. Att komma hem, ha jobbat klart, ha en ledig helg framför sej.
Och som grädde på moset, lax på löken, nubbe till sillen, könshår på feministen (nej, nu skojar jag) så är jag gräsänka hela helgen.
Maken är i Götelaborg på party, party.
Jag har gått en sväng med hundarna i det fantastiska vädret, slagit upp ett glas rödvin och livet känns alldeles, alldeles underbart!
Ikväll tänker jag förtränga alla oroande tankar på pengar, tjafs å annan skit och bara njuta av min fredagskväll.
Imorgon ska jag ha sovmorgon (well, well... lugn start i alla fall) och på eftermiddagen träffa Uber Linn.
Det ska bli spännande.
Än har jag inte hunnit bli nervös.
Jag tar förgivet att hon är en pratkvarn... och jag är inte så dålig själv... så det ska nog gå bra.
Vad har ni för er?

Jag funderar på hur det skulle kännas att alltid vara ensam. Att aldrig ha en karl här...
Kanske skulle det på sikt blivit ensamt?!
Jag tänker också att jag är på god väg att bli ett sånt där original. En riktig "hundtant."
Jag behöver egentligen inte mer sällskap till vardags än vad hundarna ger mej.
Jag talar med dem, de lyssnar, de sover tätt intill mej och jag törs ha altandörren öppen för Märta inbringar fan så mkt mer trygghet och beskydd än vilken man som helst.
Ingen gnäller, ingen kräver konversation, ingen ger mej dåligt samvete för uteblivet sex.
Jag tycker lite synd om alla er som inte upptäckt njutningen med att äga och älska en hund (eller två.)
Precis som jag inser att det förmodligen finns en del där ute som tycker lite synd om mej :) här i mitt osociala leverne.

På tal om något helt annat så samåkte Lillebror och jag idag.
Han är så rolig. Så sarkastisk och han kan verkligen servera mej sanningar om mej själv som får mej att gapskratta när jag kanske skulle blivit irriterad på nån annan.
Vi pratade bland annat karlar. Å feminism.
Han menar att jag är en sån som pratar högt och aggressivt om kvinnors rätt och jämställdhet men i själva verket föredrar män som tar hand om mej.
Det är inte helt osant.
Jag vill lixom ha kakan å äta den.
Jag vill egentligen inte göra allting här hemma, jag tycker det är en självklarhet att vi kvinnor skall ha samma lön för likvärdigt arbete, jag vill bli sedd på som stark å kompetent.
Men jag vill oxå bli omhändertagen. Servad. Beskyddad.
Jag vill inte byta några däck eller montera in den där nya tvättmaskinen som kommer ibörjan på veckan som vi absolut inte hade råd med.
Jag vill faktiskt inte ens försöka!
Hur tänker ni?

Härlig fredagskväll på er ute i stugorna.

Puss/ Asta

Mood board

Maria skriver så fint om sin Mood board, jag har aldrig hört uttrycket innan men tyckte det var "fint tänkt" och inspirerande att tänka om.
Som jag förstår det innebär det att tänka och drömma fritt om framtiden, utan en massa "fast det går ju inte" eller "det kommer jag aldrig våga" utan att måla upp en bild av vad man önskar sej av livet.



Jag ser mej själv bo i ett vindpinat hus precis vid havet. Det är inte flådigt och storslaget på något vis i sej själv men utsikten över Det stora blå är magnifikt.
Jag tror att det är i Halland någonstans.
Huset är inte stort men rymmer det jag behöver. Ett sovrum, två gästrum, ett vardagsrum, ett badrum och ett kök.
Sovrummen ligger på övervåningen tillsammans med en liten toalett som alltid är kall och trappan upp är av trä och knarrar när man går i den.
Köket är husets hjärta. Vita skåpsluckor med vackra keramikhandtag. En smula slitet här och var.
Tapeterna är ljusa och diskreta. Golvet har allt fokus, är köket och husetts primadonna.
Det är röd-vit och helt underbart. Vackert men tåligt för smutsiga hundtassar och dregel.



Köksbord av trä, kanske runt, med stolar och alltid friska blommor i en vas.
Arbetsbänkar av trä. Tunna fladdrande gardiner. Pelagoner i lerkrukor med fat.
Varmt och hemtrevligt.

Jag bor här med mina hundar.
Jag vet inte om här finns någon man, min nuvarande eller någon annan.
Jo kanske på halvtid. Nån att älska och längta efter ibland. Men ändå någon som har ett eget liv och låter mej ha mitt.
Mina barn och mitt hundliv är det viktigaste för mej.
Barnen har flyttat hemifrån. Är lyckliga i sina liv.
De hälsar ofta på, stannar över, sitter med mej på trappan och tar en kopp kaffe eller ett glas öl.
Jag har barnbarn som älskar att komma hem till mej och leka med hundarna eller bada i havet.
Min äldsta har två små, en av varje sort, med mörka korkskruvar och nötbruna ögon.
Min Nr II har hunnit få en liten pojk. En lintott.
Sonen har en flickvän, även hon är lärare precis som honom och Mini bor med sin Anthon alldeles i närheten.
Hon arbetar hos mej och hjälper mej med min verksamhet.



Jag bedriver ett hunddagis och har även inackorderings service.
Vid sidan av detta bedriver jag uppfödning i mindre skala och har en liten butik i anslutning till huset.
På dagiset har vi plats för 15 hundar. Somliga av dem trivs tillsammans i stor inhägnad, andra vovvsingar föredrar att vara en o en eller tillsammans med en kompis.
Jag turas om att ha dem inne med mina fyra egna hundar.

På kvällarna när sista dagishunden gått hem går jag en runda längst havet med mina egna hundar.
Kvällarna tillbringas med städning av boxar, hundgodistillverkning, tv tittande och skrivande.
Varma vackra kvällar sitter jag på trappan och dricker en Gin & Tonic, kalla mörka kvällar i mitt kök med tända ljus.



Livet är enkelt, fyllt av rutiner och lugn å ro.
Jag lever nära mej själv och det som i hjärtat är viktigt.
Barnen, hundarna, orden och naturen.

Puss/ Asta

Öppet inlägg till landstingspolitikerna i Varberg

Jag är Legitimerad Sjuksköterska på en medicinavdelning i en liten stad i Halland.
Jag är stolt över mitt yrke!

Avdelningen jag arbetar på har 29 sängplatser. Vår inriktning är mot kardiologi och nefrologi (hjärt- och njursjukvård) men vi har även allmänmedicinska patienter.
På avdelningen har vi möjlighet att hjärtövervaka 8 patienter med telemetri och vi utför även påsdialys på en del våra njursjuka.
Varje sjuksköterska ansvarar för 6-8 patienter ihop med en undersköterska dagtid och en halv undersköterska kvällstid. Tämligen ofta har vi överbeläggningar i behandlingsrum och korridorer.
Jag skall under mitt arbetspass dela och administrera läkemedel, observera patienternas vitala parametrar,
sätta dropp, ge injektioner, ta ven och kapillärprover.
Jag ska ansvara för omvårdnaden med allt vad det innebär. Riskbedöma gällande fall, undernäring och trycksår. Dela mat, mata, byta blöjor, vända, ta hand om dementa, hjälpa patienten med dess hygien.
Jag ska byta perifera infarter, hålla kontakt med kommunsköterskor, anhöriga, sjukgymnaster.
Jag skall ronda med läkaren, ha koll på patientens tillstånd och utföra rondåtgärder.
Jag skall utanför kontorstid göra självständiga bedömningar kring patienternas tillstånd, förbättringar men framförallt försämringar. Jag kan samtidigt ansvara för en patient med pågående hjärtinfarkt, utreda en infektiös patient med div prover och odlingar, sköta dialys och se till att den dementa inte rymmer.
Det åligger mej att handleda studerande och nya kollegor. Jag måste vidare dokumentera allt jag gör.
Detta är ett axplock ur min dag.
Jag har en treårig högskoleutbildning och 10 års erfarenhet inom yrket.
Jag tjänar på en heltid 24000 kr/ månad före skatt.
FÖRE skatt!
Nyfärdiga kollegor går in på en lön på dryga 22000 kr.
Å jag upprepar, efter 10 år och med massor av kompetens och erfarenhet så tjänar jag 24000 kr.
FÖRE skatt!
Hallands landsting ligger i botten på löneligan. Vi bedriver Sveriges billigaste vård.
Pressar oss ständigt och hela tiden för patientens skull, för verksamhetens skull.
Springer fortare, reflekterar mindre.

Snart sägs de nya lönerna vara klara. Även detta året har det dragit ut på tiden.
Inför ny lön så har man med sin närmaste chef, sk första linjens chef, haft medarbetarsamtal där jag som anställd får motivera varför jag är en tillgång för avdelningen.
Det räcker nämligen inte med att sköta sitt jobb. Nej, det gäller att ta på sej extra ansvarsområden, gärna gå utbildningar, se till att man utvecklas.
Därefter har man lönesamtal med sin chef.
Hur ser hon och hur ser jag på mina prestationer och hur väl har jag uppfyllt målen?
Vissa extrauppgifter tar en massa tid. Vår medicinansvarige och våra huvudstudenthandledare lägger massor av tid och möda på sina uppdrag.
Hur belönas det?
Tja, inte alls skulle jag vilja säga.
När det kommer till de nya lönepåslagen handlar det om hundralappar. Nån hundring eller två till den som inte engagerat sej så mycket eller som fortfarande är ny. 4-500 kr kanske till den eller dem som bär avdelningen på sina axlar.
FÖRE skatt.
Min närmaste chef, henne som jag har medarbetarsamtal och lönesamtal med, kan bara beklaga.
Hon uppskattar sina medarbetare, säger sej vilja visa det, men saknar både pengar och mandat för att ge oss mer.
Det i sej är heltokigt eftersom alla egentligen har rätt att löneförhandla med lönesättande chef.

Arbetet i sej är tungt.
Många av oss, kvinnor och män i sina bästa år, uppvisar stress och utbrändhetssymtom.
Sömnsvårigheter, halsbränna, huvudvärk, ångest, labilitet, depression osv.
Många av oss medicinerar med antidepressiva läkemedel och sömntabletter till natten.
Många slutar för att de inte orkar med. Det gäller i synnerhet de som är nya i yrket.
Nåt är sjukt på en sådan arbetsplats!
Att då, dessutom, få medarbetare som utöver de arbetsuppgifter som åligger dem, utföra extrajobb och gå utbildningar för så simpla pengar att det efter skatt blir till nån pizza el två extra i månaden är inte hållbart.
Jag hör det ofta bland kollegorna, uttryck som "Jag skiter i det här för dom pengarna, jag kommer hit, gör det jag ska och sen får det vara bra." Vem kan klandra dom?
Den låga lönesättningen och den urusla löneutvecklingen är ett direkt hot mot verksamheten och kompetensen eftersom den hånar medarbetarnas vilja till att utvecklas och driva saker och ting framåt.

Hur tänker ni som är politiker och skall serva invånarna i Halland med vård?
Ni lovar guld och gröna skogar, men vad tror ni sker med en vård som bedrivs av så stressad och pressad sjukvårdspersonal?
Vad händer i förlängningen med patientsäkerheten och kvaliteten?
Vad händer med personalen?
Bryr ni er ett dugg? Ett år när det inte är valår?




/ Asta

Tycker du det var roligt?!

 

 Var ifrån kommer kvinnors lust att behaga män?
Är det biologiskt? Eller ett inlärt socialt beteende?
Vad tror ni?

De flesta kvinnor jag känner... men egentligen  ska jag nöja mej med att tala för mej själv... gillar komplimanger.
Vi blir glada av mäns uppskattning varesej vi är singlar eller i en relation.
I all oskyldighet så där.
Det är viktigt att uppfattas som smart, rolig och snygg.
Eller åtminstone inte motsatsen. Dum, trist och ful.
En uppskattande blick med tillhörande leende eller en komplimang som känns ärlig kan göra hela min dag.
Det gäller väl i ganska hög grad även män men inte alls på samma sätt.

Vi kvinnor... jag... inordnar oss i spelet.
Skrattar artigt åt män som försöker säga nåt lustigt (även om det inte alls är det.)
Fnissar, rättar till håret, gör oss så fördelaktiga som möjligt.
Rodnar lite och slår ner blicken vid en komplimang. Eller visar öppet förtjusning och ler så man ser hörntänderna.
Behagar.

Det slog mej en gång att det är väldigt "kvinnligt."
En man sa något plumpt och fånigt, jag minns inte ens längre vad.
Jag skrattade.
Den plumpa mannen gick.
En annan man satt kvar och frågade mej direkt "Tyckte du att det där var roligt sagt?!"När jag svarade nej så frågade han "Men varför skrattade du då?!" på ett provocerande vis.
Tja, för att vara artig. På ren automatik. För att det på nåt sätt "förväntades" av mej.
Men jag kände mej dum när jag blev synad och ifrågasatt. För det VAR ju verkligen inte roligt.
Som sagt... biologiskt eller inlärt?

Samma sak med plumpa skämt. Skämt som gränsar till sexuella trakasserier.
Jag har inga problem... jo, jag har mindre problem... med att visa okända män mitt ogillande.
Men män man känner lite grann...
Även om det känns "obehagligt" så känner jag förväntningarna om att "ta det på skoj", "bli smickrad", "ta det som en komplimang", inse att "han menade ingenting illa", "inte ställa till en scen" osv.
Egentligen är jag ganska trött på det. Trött på mej själv. Som alltid måste duga. För alla.
Spelar det nån roll om en man tycker att jag är otrevlig, aggressiv eller humorlös?
Om det faktiskt var han som var distanslös först (utan att själv inse det.)
För jag tror faktiskt att det ÄR just så. De flesta män menar ingenting illa när de "tar" sej rättigheter, de ser det själva som en komplimang.

Vad tänker du?!

Puss/ Asta

Bland kiss å skitig tvätt

 

Kisslukten ligger tung i Astas hus.
Jag tror Gottepojken har kissat lite överallt när jag var på jobbet igår och andra hade ansvaret.
Bland annat tror jag han kissat på madrassen vi sover på.
Det känns ju... fräscht.
Har lagt ut den på vädring men funderar starkt på att sova i min egen säng i natt.

Jag har en överfull tvättkorg.
Den är oxå doftpreparerad.
Tvättmaskinen har betett sej märkligt länge.
Struntat i att centrifugera å så.
Idag strejkar den fullständigt.
Vad gör man?!
Pank även denna månad till följd av veterinärskostnader...
Tvättmaskin är ju lixom en fördel att ha?!

Jag somnade vid ett i natt.
Vaknade halv fyra å bar ut Gottfrid så han fick kissa.
Han tyckte nämligen själv att det var en väldigt kass idé och vägrade lämna madrassen.
Sen vaknade jag halv sju av maken som stökade runt och strax därpå kom Mini ner.
Om jag känner mej pigg?
Inte så värst faktiskt.
Huvudvärken från igår sitter stadigt fast. Den har tydligen inga planer på att försvinna.

Men!
Jag är ledig idag.
Båda mina hundar har ätit. Märta får nån specialkost nu ett par dagar, burkmat.
Inte lätt att tugga med en massa dragna tänder å stygn i munnen.
Hon är mycket piggare och ser gladare ut idag.
Det är ett härligt höstväder ute.
Sol å klar luft.

Nu ska jag klorina mina golv.

Puss/ Asta

Lång dag.

Märta medan hon fortfarande hade alla sina tänder kvar :)

Då så!
Äntligen är denna dagen gjord och nu får det VERKLIGEN dröja med "Märta spänning" ett tag.
Det har varit en lång dag för både Märta å mej.
Lämnade in henne i morse kl halv nio. Min snälla söta "Lillebror" var med som moraliskt stöd och han är verkligen bäst. Trygg, lugn och får mej att skratta även i jobbiga situationer.
Märta var så duktig, sa inte ett knyst till de andra hundarna i väntrummet.
Men hon var rädd. Skakade i kroppen.
Det blir på nåt sätt extra rörande när en så stor å stark hund darrar.
Ändå följde hon snällt med sköterskan. 
Hon opererades inte för än på eftermiddagen och man drog tre tänder på henne samt tog bort tandstenen.
Nu ska hon vara "helrenoverad" och får banne mej hålla sej frisk ett tag.
Pengar betyder ingenting för mej i detta läget, men maken muttrar. Hon har kostat 9000 kr i sommar i veterinärskostnader.

Det var både skönt å jobbigt att behöva arbeta idag.
Skönt i början, jobbigare sen när Märta vaknat upp och kommit hem.
Jag ville såklart bara hem å krama henne.
Hon är väldigt låg å dämpad.
Håller sej för sej själv, slokar med hela kroppshållningen.
Men va fasen, man hade väl inte varit piggelin i hennes sits heller?!
Jag får ge det lite tid.

Gottfrid fick sej rejält med miljöträning idag.
Bilåkning. Sitta med hos veterinären. Hälsa på andra hundar.
Väga sej. 14,3 kg.
Vara på stan när jag löste ut receptet på smärtstillande till Märta.
Gå i ett parkeringshus.
Väl hemma blev han så trött så trött.
Han letade lite oroligt efter Märta en stund men somnade sen pang bom. 
Nyttig dag för honom.
Han fick en leksak hos veterinären.
Ett kramdjur/ kampleksak. En räv på ca 3 dm, tom på stoppning (typ bilden nedan) med pipblåsa i.
Han fick den å bar stolt ut den.
Jag tittade bort MAX 2 minuter och när jag tittade igen hade han nästan svalt hela.
Bara en liten flik stack upp ur slaget.
Madre mia, han svalde den HEL!
Vilken jäkla tur att jag såg å fick tag i den. Annars hade dagens veterinärskostnad slutat på mycket mer än 4200 kr.

Nu ska jag se till mina vovvar, sluka sista slurken vin och gå å nana mej.
Det har varit en lång dag.

Puss/ Asta

Rättvisa

En familj.
Samma mamma och samma pappa.
Fyra barn. Helt olika individer, som växer upp delvis under olika förutsättningar.
Å så vad det det där med att vara rättvis.
Att försöka ge dem lika mycket, finnas för dem lika mycket, älska dem lika mycket.
Ja, det sista var väl inte så himla svårt men i övrigt!!!

När jag fick min förstfödda var jag sjutton år.
Jag bodde hemma. Jag fick 60 kr om dagen.
Jag hade knappt sett en bäbis på vykort.
Jag fick improvisera, gå på instinkt.
Mycket blev rätt å bra.
Annat skulle jag vilja göra om.
Jag var på den tiden en sträng mamma. En löjligt konsekvent mamma.
Jag bakade, pysslade, saftade å syltade. Jag lekte med min Äldsta mkt.
Kramade å pussade. Men ställde stora krav.
Ekonomin var vansinnigt pressad. När min lilla lilla föräldrapenning tog slut så levde vi bara på makens lön.
2500 kg varannan vecka. Å ett litet barnbidrag på det.
Det blev mycket pannkor, varma mackor, blodpudding till middag.

När jag fick Mini var jag 25 år.
Ordentligt vuxen. Erfaren. Hade bott hemifrån i 7 år och fått ytterligare 2 barn där emellan.
Mognat och lärt mej en del om barn. Om vad som lönade sej att bråka om å vad som inte gjorde det.
Jag var både tryggare och lugnare med henne.

Å så är det ju hela vägen.
De blir dagisbarn. De blir skolbarn. Tonåringar. Nyvuxna.
Allt är nytt första gången. Med massor av erfarenhet gång nr 4.
Där i ligger mina förutsättningar i att inte kunna vara rättvis.
Ekonomiskt skilda världar mellan yngsta å äldsta.

Till det kommer deras personliget.
Äldsta och yngsta som alltid avslöjat minsta oförrätt.
Mellanbarnen som är mer slutna å med större integritet.
Dotter nr II som alltid starkt deklarerat sin självständighet och behov av space,
Som inte alls får samma tid... eftersom hon inte är den typen av människa med behov av det,
Jag har alltid strävat efter att vara rättvis.
Inte på millimetern och med kronor å ören men med mitt engagemang och kärlek.
Somliga av barnen har fått betydligt mer ekonomisk stöttning, andra mer vägledning.
Jag vill att alla fyra ska känna att de är lika viktiga och att jag finns för dem i samma grad om de behöver.
Men det är jätte svårt.
Skitsvårt att vara mamma.
Trots goda intentioner gör man fel ibland...

... Eller hur?!

Puss/ Asta

Läkarna och deras dödskoder

 

Ja men fy fanken vad snygga de är mina nya kängor (se nedan.)
Jag älskar dom redan!!!

Men det var inte det jag skulle skriva utan nåt helt annat.
Nu är Expressen igång igen. Igång med sina artiklar om "sjukvårdens hemliga dödskoder."
Ja det låter ju förskräckligt!!!
Människor som nekas fortsatt vård och som sjukvården bara låter dö!!!!
Det kan vara precis vem som helst helt godtyckligt verkar det som enligt Expressen.

Jag är själv upprörd över det här med "0 HLR" eller "Inget hjärtlarm."
Om inte dagligen så varje vecka förfäras jag och skräms över detta.
Att det nollas för lite!!!
Eller ja, på mer korrekt svenska, att doktorerna inte tar ställning för att gällande denna patienten är hjärt och lungräddning inte meningsfullt/ inte etiskt.
Doktorernas ovilja till att ta i sådana här beslut, till att inte "hjärt nolla" innebär att vi på golvet... sjuksköterskor framför allt då... tvingas att utföra hjärtlungräddningsförsök på väääääldigt gamla, svårt sjuka, ofta dementa patienter.
Man hör ibland läkare säga "Ja, men han skall inte behöva dö i en hjärtinfarkt i alla fall."Varför inte?!
Varför kan man inte få gå bort "hastigt och lustigt" i en hjärtinfarkt eller i en arytmi när man är gammal å sjuk å kanske inte ens "med" längre.
Vad FÅR/ BÖR man dö av då?
Stannar hjärtat när man är 93 år fyllda är det kanske kroppens sätt att säga"Tack för mej, nu får det räcka."
Jag vill banne mej inte att någon gör kompressioner på mej så revbenen ryker när jag är 90+ och har tomtar på loftet. Inte på mina nära å kära heller.
Med så dåliga förutsättningar är det dessutom sällan man lyckas med återupplivningen utan det blir bara ett smärtsamt och dramatiskt och ovärdigt slut.

0 HLR innebär inte att man inte får vård.
Vätskedrivande när hjärtat sviktar, antibiotika vid en lunginflammation, syrgas och smärtlindring och blodförtunnande å allt vad det kan vara.
0 HLR innebär bara att man inte gör återupplivningsförsök på människor som håller på att dö.

Vad å hur tänker ni utanför vården kring det här?

Puss/ Asta

Jag ska unna mej att frossa i det som jag mår bra av nu när det svajar...

 

♥ Märta
♥ Gottfrid
♥ Mina barn
♥ Några av mina vänner
♥ Några av mina kollegor
♥ Somliga av mina bloggsystrar
♥ Den annalkande hösten
♥ Shopping (dessa urtjusiga kängor har jag unnat mej idag. För att jag var värd dom helt enkelt.)
♥ Promenader
♥ Att skriva av mej
♥ Unna mej långa varma duschar
♥ Ligga kvar i sängen  på madrassen å vakna till i lugn å ro
♥ Ett gott glas rödvin
♥ Böcker
♥ Brevskrivning
♥ Havet
♥ Lediga dagar
♥ Stundande semestern
♥ Choklad

Å ignorera...
... oron i magen, munsåret på läppen, den sipprande känslan av olust och att inte ha harmoni i tillvaron.

Puss/ Asta

Sommaren som kom å gick

NU kan jag gå med på det Maria.
NU är sommaren över och all eventuell sol å värme som kommer är bara efterslängar.
Bladen börjar gulna å luften är klar å krispig.
Hösten är min favoritårstid och bara Märtas operation är gjord så hoppas jag få lite lugn i själen.

 

Hur har Astas sommar varit då?
Tja, med risk för att låta gnällig så kan jag inte påstå att den varit någon höjdare utan att få svart tunga å lång näsa.

Det blev några tillfällen med grill och rödvin på altanen. Särskilt där i början av sommaren.
Det blev några soliga och heta dagar i augusti där jag kunde vädra mina klänningar å korvben.
I övrigt har såklart prins Gottfrid varit sommarens stora behållning!
Att jag skulle gå å bli med valp igen denna sommaren hade jag inte den minsta aning om i våras.
Det är härligt!

Annars... förlåt, förlåt... måste jag säga att jag kring Sommaren 2012 tänker mest på det som inte blev.
Ingen utlandsresa.
Inte en enda standdag.
Jag har inte badat en enda gång.
Kärleken har det inte varit mycket med.
Mycket bråk, tjafs, sura miner och känslor av att vilja kasta in handduken.
Inget häng på uteserveringar.
Inget grillande eller picknickande vid havet.
Inte en enda konsert.
En enda fest alldeles i början av sommaren.
Väldigt lite umgänge å skratt.
Nej, det är nog bara sommaren för 4 år sen som kan mäta sej med denna skitsommar.

Nej, jag får spara på de där små små guldkornen.
Kvällsrundor med hundarna. Ett stilla glas vin för mej själv i en ljummen kväll.
Valppussar och lyckan efter att Märta klarade av sin livmoderinflammation.

Förhoppningsvis kommer det väl en ny sommar och nya chanser.
Hur har din sommar varit?

Puss/ Asta

Ironi

Bajs å kissmaskinen.

God morgon kära vänner.

Här sitter jag. Klockan är inte särskilt mycket men jag är inne på tredje muggen kaffe.
Jag har plockat upp flera högar skit och torkat pölar med kiss. Jojo, han är en nattnödig prins den där Gottfrid.
Första maskinen tvätt snurrar.
Jag har huset för mej själv, spotify på och fri tillgång till datorn.
Å då har jag ingen aning om vad jag ska skriva.
Visst är det ironiskt?!
Ungefär som när man fått presentkort i en favoritaffär å inte hittar ett skit man vill ha.
Men när man är pank och presentkortsfri då finner man hur mycket fint som helst.

It's like rain on your wedding day
It's a free ride when you've already paid
It's the good advice that you just didn't take
Who would've thought... it figures

Det är som att Märta vill alltid gå långa rundor när jag har bråttom till jobbet, men när jag är ledig å sugen på promenader så tjurar hon bara och vill gå hem. 
Det är som att jag aldrig vill lyssna så mycket på spotify som när kontot är upptagen av annan användare.
Som att det aldrig är ett skit på tv... om jag inte jobbar.
Ofelbart kommer feta oväntade utgifter när jag för en gång skull har fått ut en hyfsad lön.
Har man jobbat över och förväntar sej extra cash så blir man alltid sjuk å får karens på samma lön.
Å mackan hamnar ofelbart med smöret ner.

Jag försöker tackla oron för Märta å imorgon. Det är säkert det som dödar inspirationen.
Vetskapen om att ens bästa kompis kommer att ha en riktig shitday och riskera livet har lätt den effekten på mej.

Lika bra att sätta fart va?!
Ha en lovely måndag.

Puss/ Asta

Trött, trött, trött.

 

Spännande å inspirerande rubrik va?!

Fina ni som är inne å läser trots att jag uppdaterar så skruttigt.
Dels har jag jobbat och dels får jag ju numera ödmjukt tigga till mej mina små stunder vid makens dator.
Men jag andas å lever i alla fall.

Fast jag är trött. Det känns att jag jobbat kväll-dag turerna.
Det har varit fantastiskt lugnt på jobbet men sen kväll och tidig morgon sitter ändå i kroppen.
Imorgon är jag ledig.
Dagen bjuder på att jag måste åka in å storhandla för kyl å frys ekar tomma.
Tvättkorgen skall malas igenom. Nerkissade golv torkas av och... ja, ni vet.
Dessutom skall jag på eftermiddagen in till veterinären och vaccinera Gottfrid.
Piece of cake.
Värre blir det på tisdag när jag skall lämna in Märta hela jävla dan på Hallands djursjukhus för operation av den där tanden.
Det maler å gror i mej.
Måtte det gå bra med ännu en sövning och måtte hon fixa att vara där hela dagen.
Lämnar henne 08:30 och så hämtar maken vid halv fem för jag jobbar.
Kanske lika bra det, så får jag lite distraktion.

Att vara trött gör inte precis under för humöret.
Jag hör sällan till dem som blir fnittrig och flamsig av trötthet.
Mer orolig och ängslig. Saker växer sej större än vad de är.
Som detta med Märta.
Gottfrid äter kasst igen och idag har han verkat så trött. Kanske tog det på honom att gå en halvtimmesrunda?
Han har kräkts en gång på kvällen men det är väl saltvattnet eller tången som han slickade på nere vid havet.

Livet är över lag lite småtufft just nu.
Jag har mina hundar å tack å lov för det, men annars är det mycket som är tungt.
Hemma och på jobbet. Jag finner lixom ingen ro någonstans.
Konflikter och tristess.
Oro och ledsamheter.

... Men va fan, det kunde varit värre.

Puss/ Asta

Idag är en väldigt speciell dag.

 

Idag har min stora flicka gift sej.
Idag har hon blivit någons hustru.
Det känns jätte konstigt. Jag vet inte varför.
Hon har flyttat hemifrån för många år sedan. Hon är sjuksköterska. Hon är förlovad sen flera år.
Men detta att hon GIFT sej...
Det är på något sätt ofattbart många vuxenpoäng. Nästan ogreppbart.

Jag fick veta det här om dagen.
Hon ringde och jag var ovanligt pissed of på män i allmänhet och min egen i synnerhet.
Vi talade lite om det där och jag sa att "om jag någonsin skiljer mej ska jag aldrig skaffa en karl igen."
Självklart sagt i affekt. Jag älskar män, jag är en obotlig romantiker. Om jag skilt mej skulle jag förmodligen absolut gifta om mej igen om jag bara fann någon som stod ut med mej... och som inte redan var gift. Det är ju det... singelmän finner mej oerhört ointressant som sagt.
Men i alla fall, nu pratar vi om dottern. Jag sa det där och hon sa: "Nu blir det ju väldigt konstigt mamma när jag säger det här men jag ska gifta mej på lördag."

På lördag!
Tusen tankar hann fara genom mitt huvud. Jag som är så pank. Jag som jobbar på lördag. Så snart. Nå väl jag får byta på något sätt.
"Vi ska gifta oss själva mamma."
Mmmm.
Tusen känslor.

Min äldsta dotter är den som är mest traditionell av ungarna. Den av barnen som är mest familjekär.
Den som är mest kristen. Den som alltid talat om att gifta sej i vår lilla kyrka här hemma.
Med brudklänning, stort kalas, hela balunsen. Alltid talat om detta.
Å så gifter de sej borgligt. Ensamma. Med en präst som efteråt välsignade dem.
Det var så... så oväntat.
Förvisso har vi talat om det. Hennes vånda inför alla val. Hennes stress inför stora kalas.
Hennes make är muslim och är okej med att gifta sej i kyrkan men ingen präst var okej med att tona ner "Jesus" i ceremonin. Min flicka ville att han/ hon bara skulle tala om Gud. Guds välsignelse osv.
Men det var inte möjligt.
Å så blev det så här.

Jag ska vara ärlig med att det inte var vad jag önskat mej.
Jag hade gärna sett ett litet bröllop vid havet eller i vår trädgård om nu inte kyrkan funkade.
Jag hade kunnat ta allt jobb och all planering.
För självklart... självklart... hade jag velat bidra, vara delaktig och SE min dotter gifta sej.
Få köpa klänning eller betala fotografen. Stötta och finnas.
Självklart. Det vill väl alla mammor?!
Samtidigt är vad jag vill å känner inte det viktiga här.
Nej, men faktiskt inte. Det är min dotter och hennes makes stora dag.
De ska göra det som i hjärtat känns rätt för dom. Det ska vara deras stora, härliga, kärleksfulla dag.
Den de ska minnas med lycka förhoppningsvis hela sitt liv.
Jag har verkligen uppmuntrat henne att tänka så, att köra sitt eget race, följa sitt hjärta.
Jag vältrar mej inte i självömkan... men självklart måste jag få känna. Känna att jag önskat henne mer!

Men vadå. Ett bröllop är ett bröllop.
Varesej man gör som dottern och gifter sej ensam med två okända pensionärer som vitten eller håller stor familjefest för 100 personer.
Det viktigaste är ju faktiskt VEM man gifter sej med.
Min dotter älskar sin make. Han älskar henne. Han är en trygg och kärleksfull man.
De respekterar varandra, stöttar varandra. gullar med varandra.
Jag är en lycklig mamma som har en så älskad dotter och snäll man.
Så välkommen på riktigt till familjen Mike.
Jag önskar er all lycka, all kraft de jobbiga stunderna.
Fortsätt leva efter den gyllene regeln som ni gjort hittills så kommer det att gå bra både i lusten och nöden.
Att jag skulle bussa Hells Angels på vem som helst som gör mina barn illa ska du inte ta som ett hot, det har jag framfört till samtliga svärsöner :)
Nej all all lycka o ha en HÄRLIG resa i Turkiet nu!!!

Puss/ Asta

Dubbelt

Ibland krockar förnuft med känsla.
Eller ibland?! Rätt ofta är det så i min värld.
Jag vet eller förstår något intellektuellt, men känner något annat.
Så är det just nu.
Ett av mina barn har tagit ett stort beslut som jag respekterar rent förnuftsmässigt.
Jag har till och med givit henne det rådet, att tänka efter själv och handla därefter.
Men känslomässigt?!
Känslomässigt känns det både tomt och ledsamt.
Ja, jag ber om ursäkt att jag är kryptisk. Snart kan jag berätta. Ska jag berätta.
För det är nåt roligt.

Rent generellt har jag svårt för det här att mina barn blir äldre. Stora. Egna självständiga individer.
Ja, jag vet...
Det är knasigt. Det är själva målet med barnuppfostran och med allt arbete man lägger ner som mamma från det att man får det lilla blodiga knyttet på magen tills dess att de är där. Självständiga.
Allt annat vore ju rätt tragiskt.
Att inte klippa navelsträngen. Att binda sina barn så hårt intill sej att de lever sina föräldrars liv och inte sina egna.
Likväl...
Likväl, kan jag då och då känna mej som konsulinnan Ahlhagen i Morrhår å ärtor.
Margaretha Krooks underbara tolkning av en bitter mamma som gjort just det, vägrat klippa navelsträngen.
För mej själv kan jag snörpa på munnen och liksom säga i mitt huvud "Åk du, tänk inte på mej. Tänk inte på lilla mamma." 

En gång trodde de att jag var anledningen till att solen gick upp.
En gång var jag den viktigaste personen i deras liv. Helt överlägset.
Så blir de vuxna. Får en partner. Bildar egna liv, egna familjer.
Å ja, man reduceras till att bli nån långt mindre viktig.
Fullt naturligt. Jag VET.
Jag vet inte hur jag ska förklara...
Jag har alltid haft en ganska dålig relation med min mamma och kanske tack vare det ofta tänkt på hur annorlunda det vore... om vi var tajta. Om jag kunnat ha med mej henne i alla viktiga stunder i livet, om jag kunnat ringa henne hela tiden om allt och inget.
Å jag har verkligen en jätte bra relation med mina barn, men likväl väljer de att inte ha mej med på allt det där.
Kanske för att de faktiskt ÄR trygga människor och vågar göra egna val.
Kanske är det en komplimang. 

Det är aldrig enkelt när roller förändras.
Det gäller inte bara barnen. Det gäller ens vuxenrelationer, vänskapsrelationer...
Allt egentligen.
Det är bara att hänga med, man har inget val. Å så får man försöka finna sin plats i det nya.

Till mina barn.
Jag älskar er. Jag är stolt över er. Jag vill att ni ska välja de vägar som känns bäst för er.
För ni har rätt till huvudrollen i era egna liv. Ni är inte statister i mitt liv.

Puss/ Asta

Glömde säga godmorgon

Det är härligt med valpar.
Ibland.
Det tycker iaf Märta.
Bye Bye till lugna sävliga morgnar.

Ha en fin dag.

Puss/ Asta.

Dömd till evighet

Om det finns något som kan kallas för ondska så ser ni honom här ovan.
Vi är vana vid att tänka på fanatism som något exotiskt. Utländska, arabiska eller afrikanska, män och kvinnor som spränger sej själva och andra i luften i Guds namn.
Men så här kan fanatism oxå se ut alltså. Precis som den kan se ut som Helge Fossmo om man söker en svensk representant.
Båda nordiska män som för sin egen narcissistiska världsbild dödar andra människor med Gud och något "ädelt" som förevändning.
Fanatism är alltid skrämmande!
Oresonabelt liksom.

Idag dömdes Norges värsta mördare Anders Behring Breivik till landets hårdaste straff.
21 års fängelse och därefter förvaring 5 år i taget.
I praktiken innebär det förmodligen att han aldrig kommer ut.
Norge tänker varken glömma eller förlåta.
Det borde vara bra så.
Allmänheten är skyddad. Straff är utmätt.
Mina dunklare sidor kan känna att han i och med isoleringen från andra fångar kommer lindrigt undan.
Mina dunklare sidor önskar att Anders B Breivik skulle få uppleva rädsla varenda dag så länge han lever.
I duschen. På gymmet. I matsalen. I rastgården skulle han känna skräcken över de andra fångarnas vrede och förakt.
Men i praktiken är isolering inte ett enkelt straff. Människan är ett flockdjur. Beroende av kontakt med andra. I brist på kärlek är till och med förakt att föredra framför ingenting.

Anders B Breivik har framförallt förorsakat död och personligt lidande som aldrig tar slut.
Han har dessutom slitit upp stora sår i Norge och kanske hela västvärldens trygghetsföreställning.
Upptill detta kommer han att kosta norska staten och dess invånare oändligt antal miljoner under sina år av förvaring.
Men han misslyckades med sitt primära mål. Att så söndring och splittring. Att skada demokratin.
Att förmå människor att sluta engagera sej i politiska partier för en mänskligare värld.
Det är en seger för Norge och för oss alla.
Om än en kostsam sådan.

Puss/ Asta

Då så...

Idag var vi på stan å miljötränade lilla Gottfrid igen.
Andra statsbesöket. Vi spatserade runt (läs: lockade å pockade å gick med myrsteg) samt tog en glass i solen.
Överallt möter man människor som ler stort och som tar kontakt. Kommer fram och frågar om rasen. Hur stor han kommer att bli, hur de är som vuxna i sin personlighet, vill klappa och gosa.
Han smälter hjärtan som solen smälter glass den pojken.
Självklart är jag olidligt stolt över min prins.
Att miljöträna är "jätte jobbigt" tycker Gottfrid.
Har han busat med Märta så är han fit for fight igen efter en liten stunds vila. Efter en trekvart i stan sov han som klubbad i minst en timma.
Intrycken blir överväldigande med alla människor, bilar, röster och ljud.
Tillslut var han trött på riktigt och då var det skönt att bli buren sista biten till bilen i lillmattes famn.

Annars har jag inte gjort så mycket idag på min lediga dag.
Den går så fort och nu jobbar jag helgen.
Sen kommer så småningom tisdag med Märtas tandoperation och som med allting annat jobbigt framför mej så vill jag bara att det ska komma... så det kan vara över någon gång.

Då så, jag ville mest säga hej till er. Nu ska jag gå å knyta mej för natten.
Sov sött.

Puss/ Asta

Klänningar från Indiska...

Ulf Brunnberg gör det igen

... är den karlen på riktigt kan man undra?!

I dagens Aftonbladet (som i sin tur hänvisar till en intervju i Slitz) uttalar han sej om ihjälslagna Karen (ni minns kvinnan som arbetade på häktet och blev ihjälslagen av en intern) och menar att det är feminismens fel.
Kvinnor är fysiskt underlägsna män.
Förvisso.
Nu vet jag inte hur väl en stor stark karl skulle klara av att överösas med slag bakifrån från en batong?
Men det har kanske Ulf Brunnberg koll på?
Flertalet män som jag känner skulle inte fixa den situationen. Den enda jag känner som möjligtvis skulle haft en chans är av honkön. Märta.
Således är det inte ett feministiskt problem. Karen hade blivit mördad även om hon hette Karl.
Problemet var att hon befann sej ensam utan förstärkning med en mycket farlig kriminellt belastad person.

Brunnberg fortsätter sitt utspel.
Jag kan riktigt se hur han gottar sej ihop med en av Slitzredaktionens journalister i ett sånt där "men to men talk."
Han talar om kvinnliga brandmän som "för fan inte ens orkar dra ut en brandslang."
Jag har själv dragit ut brandslang på brandövningar för jobbet. Det är inte speciellt tungt.
Å utan att känna till kriterierna för att få arbeta som brandman så tar jag för givet att det är samma sak som inom ambulansen.
Där genomgår du olika tester, samma för män som kvinnor, som du måste klara av.
Du måste orka bära X antal kilo på bår i en spiraltrappa osv.
Nej, Brunnberg snackar skit och skämmer ut sej. Det är vad jag tycker...

Det gjorde han förövrigt i en helt annan fråga nyligen. Då tillsammans med ett gäng andra kändisar.
I frågan om att ha RÄTT att framföra båt efter alkoholintag.
Inskränkt frihet ropade han då.
Som om det vore en rättighet att få vara berusad på sjön.

Kan det vara en begynnande demens som har drabbat den stackars mannen?

Puss/ Asta

Drömtydning

 

Minns ni drömmen jag skrev om här om dagen?
Om inte kan ni bläddra ner bland inläggen alternativt nöja er med följande snabbresumé...
Jag hade alltså en affär med en av våra gamla överläkare. Var vansinnigt förälskad och allt var superhemligt. Det förekom inget sex i drömmen. Jag höll på hans begäran en konstutställning som jag verkligen ansträngt mej med. Det var stort buffébord och skumpa. Jag skulle sälja doktorns konst. Helst dyrt.
När konsten väl anlände var det barnalster. Fula lerklumpar, tafatta teckningar, pärllplattor, grälla plasthalsband osv och självklart sålde jag trots ansträngning ingenting.

Idag berättade jag för några kollegor om denna dröm.
En av sommarvikarierna har under en stor del av sitt vuxna liv sysslat med drömtydning och annat lite hokuspokus, sånt som jag tycker är hemskt spännande...
Hon känner inte mej särskilt väl.
Hon talade om att drömmen symboliserade att starta någonting nytt.
Någonting som inte ger stora pengar men konst står i drömmar för lust, kreativitet, själ.
Doktorns krav och min egen rädsla för att misslyckas står för min egen osäkerhet och rädsla att pröva mina vingar.
Jag tänkte ju självklart på drömmen om mitt hunddagis.

Jag passade även på att berätta för henne om en dröm jag drömt i flera snarlika varianter.
I drömmen tar jag livet av någon, mördar med berått mod och jag får inget dåligt samvete.
Däremot är jag livrädd för att åka fast för mord. Det är det enda som jag tänker på "hur kunde jag vara så dum, nu kommer jag åka dit". Det gör jag dock inte. Jag blir inkallad på förhör. Poliserna tror inte på min oskuld men de kan inte sätta dit mej. Jag släpps. Å mördar igen.

Min kollega sa att det handlar om att göra något banbrytande.
Att "hoppa", ta klivet till något jag inte tror jag klarar av. "Mordet" handlar om att jag tror mej göra någon annan illa.
Jag tror inte att jag ska fixa det, att jag ska "komma undan" med mitt nya val, men det gör jag.
Jag klarar mej, min list och min styrka är stor.
Även det kan jag applicera på en hel del som jag går och funderar över.
Livet, kärleken, äktenskapet.

Det låter kanske fånigt eller dumt men det var det inte alls när hon sa det.
Min kollega, som inte känner mej väl som sagt, gav rätt så klockrena analyser kring mycket i mitt liv som jag aldrig har pratat om med henne.
Väldigt, väldigt spännande.

Puss/ Asta

Ett rasande inlägg

 

På nyheterna idag rapporteras det om hur somalier trakasseras i Forserum.
Ett gäng ungdomar i åldern 15-20 år sprider skräck bland flyktingar där.
Människor som flytt krig. Människor som sett och varit med om fruktansvärda saker.
Människor som lämnat sitt land, sina släktingar och vänner. En kultur de känner, en värld som är deras.
Människor som sålt allt de äger och har och på farfyllda strapatser tagit sej till vårt land i förhoppning av en fristad blir hotade, misshandlade och trakasserade.
Jag blir ta me fan mörkrädd!!!
Vad ÄR ni för människor som gör sådant?!
Vad har ni för föräldrar?
Hur är ni fostrade, har ni inget hjärta era dumma jävlar?!

Vi fick glädjande nyheter i veckan om att det röd-gröna blocket har passerat Alliansen.
Jag bugar och bockar över det folkliga förnuftet så långt.
Samtidigt, i samma undersökning, kan vi ta del om att Sverige demokraterna stärker sin position som Sveriges 3:e största parti.
Är inte det helt galet?!
Jag tittar misstänksamt på mina kollegor och människor i min närhet och undrar... finns det någon här som röstar på Sd?!
Under aftonbladets artikel om undersökningen så fanns det en massa kommentarer med glada tillrop över Jimmie Åkessons framgångar.
Idel puckon.
Idel lättsmälta sanningar om hur alla Sveriges problem skulle gå upp i rök om vi bara slutade ta emot flyktingar.
Vilken sten bor ni under?!

Om man bortser från att ni är hjärtlösa egoistiska kräk så är ni dessutom inte verklighetsförankrade.
Hur tror ni Sverige skulle klara sej utan invandrare?
På min arbetsplats... en medicinavdelning... arbetar en massa människor som inte är födda här.
En av Västsveriges främsta kardiologer, andra läkare och överläkare. Undersköterskor. Sjuksköterskor.
Ni Sverigedemokrater... ni är för dumma för att läsa till läkare. Ni är för lata och för korkade för att arbeta inom vården.
Vem ska ta hand om er när ni blir sjuka?

Er logik är häpnadsväckande.
Antingen kommer flyktingarna hit och stjäl våra jobb.
Eller så vill de inte jobba och gå på bidrag.
Ni säger att de är kriminella men inget parti hyser så många kriminellt belastade som Sd.
Ni vill öka tryggheten och välfärden för våra gamla
Men vem ska ta hand om dem?
Det är för mej helt obegripligt att någon röstar på er.
Jag tror inte att alla Sverige demokraternas väljare är egentliga rasister. De är nog bara en bråkdel.
Men det är ingen ursäkt.
Att proteströsta på ett parti med en så obehaglig agenda av missnöje med etablissemanget. 

Jag skäms och skräms av människor som er i Forserum.
Människor som varken har hjärta eller hjärna.
Ni är en skam för det här landet som ni säger er vilja bevarad.
Själv är jag svensk. Jag är ta me fan så svensk man kan bli. Etnisk (ett ord ni gillar va?!) svensk så många generationer bakåt som jag kan överblicka.
Å jag skäms!

Puss/ Asta

Å så kommer alla känslorna...

Ja, precis. Som Maria skrev på facebook gällande mina datorproblem.
"Men hur ska det gå med bloggen då?!"
Nej, det samma undrar jag med falsettröst. Jag har ju faktiskt mina läsare att tänka på...
Detta kan väl knappast klassa in som ett i-landsproblem ens?!
Att vara avstängd. Utslängd ur gemenskapen. Bortkörd ur Cyberrymden.

Min gamla häck till laptop har länge sjungit på sista versen. Skruttig och ful.
Nu har den helt flippat ut och går inte att använda. Det är som om "backknappen" är ständigt intryckt.
Skriver man något suddas det ut, loggar man in på en sida loggas man ut fortare än man hinner säga ostkaka.
Så nu sitter jag vid makens stationära.
Den känns inte heller direkt pålitlig. Låter som ett mindre kärnkraftsverk som fått fnatt.
Ser ut som om den skall explodera vilken minut som helst.
Men än så länge...
Problemet är att min make i stort sätt är fastvuxen vid denna datorn.
Det lär bli världskrig om datortiden.
Well, det var inte så jäkla kärvänligt innan heller.
Å drösvis med pengar att köpa en ny för finns inte heller direkt.

Jag har haft en jävla dag.
Varit ledsen och på dåligt humör efter en massa tjafs med en person jag inte behöver namnge.
Kan ge er en ledtråd.
Det börjar på ma... och slutar på ...ken.
Nåja, skit i det nu men särskilt muntert är det inte.
Därefter fick jag reda på en stoooor hemlighet som jag inte kan/ får lov att skriva om.
Men det var... omvälvande. Jag drabbades av hela känslolivets regnbåge på en å samma gång.
Satt kvar i bilen en lång stund när jag kom hem och tårarna bara sprutade.
Av glädje, kärlek, vemod, sorg, ilska, förtvivlan, lycka, stolthet... ja, allt.
Nu känner jag mej utpumpad.
Men efter en runda med vackraste Märta och finaste prinsen så känns det lite bättre, lite stadigare.

Vilket jäkla spännande inlägg jag fick till nu när jag väl fick tillgång till en dator och lite tid.
Värt att vänta på eller vad säger ni?!
Ja, jag tillhör den ironiska generationen.

Puss/ Asta

Nej, det var väl inget att fira...

Det lider mot kvällen och jag känner att jag behöver sammanfatta mina känslor å min dag.
Det är ännu en sån där fantastisk sommarkväll.
Det har varit kvavt och hett hela dagen men nu med mörkret kommer lite mer syre in och ändå är det ljummet i luften. Alla fönster å dörrar står vidöppna.

Jag tog en underbar promenad med Märta tidigare ikväll ner till havet.
Hon badade och jag satt med fötterna i vattnet å såg på.
Jag spelade in en video till er. Mitt livs första videoblogginlägg som faktiskt blev riktigt bra.
Vimsigt å svettigt å lite kul. Problemet är bara att jag inte fattar hur jag får in det.
Oron över att lämna Märta hos veterinären har kommit krypande.
Naggar sej in i mej. Jobbigt att göra det ensam.
Att lämna och sen tvingas åka till jobbet och faktiskt vara en fungerande sjuksköterska medans min hund är där rädd å orolig och sen ligger sövd på operationsbordet.
Med livmoderinflammationen gick allt så fort, var så akut och jag hade lixom inget val.
Dessutom var hon så dålig och i och med det rätt foglig.
Nu lär det bli andra bullar.
Nåja, bara allt går bra. Bara det blir gjort.
Det kommer bli en jobbig vecka att hinna noja upp sej på.
Min skatt.

Bröllopsdagen kom å gick.
Maken hade såklart inte en susning.
Jag vet inte ens varför jag orkar bli besviken.
Jag fick berätta det för honom men inte ens då gjorde han nån affär av det.
Inget "oj, nej men gumman jag har glömt", inget övrigt gullande heller.
Han bara konstaterade att nr 24:a i ordningen var ju inget jämt ändå.
Nä okej.
Nästa år kunde jag kanske få en ros sa han.
Vi får väl se om jag tycker det är värt att vänta på då...
Istället för romantik passade han på att gnälla lite över hur mycket MINA hundar kostar.
Lite "suck å jaha" känns det som.
Ja varför skulle den här dagen vara annorlunda lixom?!
Nej,usch nu låter jag förfärligt bitter.
Bort bort bort.

Dallas.
Oj, fann mej själv med att få ett stort lyckligt leende i hela ansiktet när jag hörde signaturmelodin och såg vinjetten. Å visst var den oväntat bra?! Massor av klyscher och intriger.
Å söta pojkar icke att förglömma. Å JR är still going strong.
Kul! att den är tillbaka.
Robinson lämnade mej faktiskt med en trött känsla. Kommer säkert att följa så gott det går med jobbet men det kändes inte jättespännande.
Ska se på morsorna nu via tv3 play tänkte jag.
Så det bli NÅN romantik i Astahuset ikväll.

Puss/ Asta

Förlåt min vän...

Försummar jag dej mitt hjärta?
Får jag andra, eller ännu värre dej, att tro att det bara är den lille mannen som betyder något?
Han som är så liten å så söt å så busig å så charmig å så försiktigå så mammig å så...
Han som med sin lilla kropp och sitt lilla väsen tar så mycket plats.

Jag älskar dej min tanthund.
Mitt ankare och min vän.
Så djupt älskar jag dej att jag inte kan förklara.
När vi låg därpå golvet och jag via dina djupa snarkningar vaggades in i det där lugnet som bara du kan ge kisade jag på dina anletsdrag. På dina rynkor, dina ärr, dina vårtor, dina morrhår. Allt är så fruktansvärt välbekant.
Jag såg in i dina halvslutna ögon. Du vet. Jag vet. Men andra vet inte, hur våra själar lixom möts och krokar fast i de där långa ögonblicken.
I liv efter liv har du varit min förtrogna. Genom olika skepnader, olika roller.
För att jag inte kan leva utan dej.
Inte kan andas. Stå. Finnas.

Mini kom förbi. Såg på oss en stund och frågade...
"Finns det NÅT du inte skulle göra förMärta?!

Nej, jag tror faktiskt inte att det finns någonting som jag inte skulle göra för dej.

Jag har bokat tid för ny operation. Av tand denna gång.
Nytt avlämnande på djursjukhuset. Denna gången ensam. Mannen jobbar.
Ny sövning. (Nya tusenlappar...)
Ny oändlig oro tills allt har gått vägen, nytt dåligt samvete över vad jag utsätter dej för.
Men jag vill att du ska få vara frisk. Jag vill att du ska få leva många år till.
Jag vill inte att du ska få ont eller riskera infektioner.
Det får vara värt oron för mej och en huggtand för dej.

Asta ♥ Märta. Märta♥ Asta

Puss/ Asta

Asta testar smink

Minns ni att jag inhandlade mej två ögonskuggor från Maybelline i min ICA affär här förledes?
Color tattoo 24. Ett i bronze och ett i lila.
En creme ögonskugga i intensiv färg som lovar sitta länge.

Nu är det dax för recension.
Jag har använt dem i stort sett dagligen sedan jag köpte dem.
Använder annars sällan ögonskuggor då mina ögon alltid börjar tåras och så geggas hela härligheten ut så jag ser ut som "Greta 82 år."

Men dessa är JÄTTE bra!
Enkla att arbeta med. Ett lager ger diskret färg, ett till blir betydligt intensivare.
Kanske skulle jag inte vilja påstå att de sitter i 24 himmar men de håller (om än bleknar lite) på ett snyggt sätt hela dagen.
Kort sagt är det en riktig hallelujaprodukt!
Billig.
Bra.
Snygg.
Jag vill ha fler färger.

5 ♥ / fem möjliga.
KÖP!!!!

Puss/ Asta

Samlagssugna läsare

På min bloggportal kan man se statestik över läsare.
Vilka länder ni befinner er i, på vilka sökningar ni trillat in, via vilka länkar osv.
Jag har DAGLIGEN en mängd läsare som kommer via meedo.com.
Självklart blev jag ju nyfiken på vad det var för sida och DÖM om min förvåning när jag klev rakt in i en kontaktsida för sexsugna.
En massa... hmmm, nakna bilder på snoppedottar å kissemurror rakt upp i nyllet på mej. 
Oändliga antal möjligheter att söka på vilken tja, sexuell läggning man nu kan tänkas ha.
Där fick ni samlagssugna er ett litet tips så här på måndagsförmiddagen.

Nu sitter jag å funderar på om jag vill HA de här läsarna som kommer därifrån?
De måste ju för det första bli vansinnigt besvikna när de tror att de ska hitta någon liten porrig blondin och trillar rakt in bland bilder på Tant Asta och hennes hundar.
För det andra så läser de väl ändå inte inläggen utan försvinner raskt och då stämmer det egentligen inte att jag har haft si eller så många läsare per dag.
Är alla besökare bra besökare?
Precis som man säger om reklam, all reklam är bra reklam.
Nja,jag vet inte...

Jag är inte pryd på det viset men det känns ju onekligt lite underligt.
Det är inte någon engångsföreteelse utan mellan 15-25 läsare per dag hittar hit där ifrån.
Varför då? Hur då? Kan man ju inte låta bli att undra.
Så där vansinnigt mycket skriver jag ju ändå inte om sex.
Man kan ju blockera avsändare till kommentarer men kan man blockera en hel sajt?
Någon som vet???

Puss/ Asta

En förmiddag i augusti tänker jag så här...

Snott ordspråk från Marias blogg.

Jag tyckte detvar så himla bra!
Girlpower och lite "ha, där fick du" känsla.
Men så började jag fundera...

Det finns faktiskt en massa människor som VALT att förlora mej.
I vredesmod under gräl, för att vi tappat bort varandra eller för att någonannan för stunden var viktigare.
Men vissa människor vill man ju bara inte släppa!
Man VET att "vi är bra för varandra, vi hör ihop." Jag vet bättre än personen som väljer att lämna mej.
Ja så har det i alla fall varit för mej.
Det finns människor som jag har gett både tre och fyra chanser. Faktum är att min vilja att göra så, att förlåta å stryka sträck över och räcka fram ännu en hand är något som jag rätt ofta får kritik över.
Som om det betyder att jag inte står upp för mej själv... eller andra... efter en konflikt.
Men det är bara sådan jag är. Argsint, explotionsartad men ändå rätt förlåtande till min natur.

Jag har i dagsläget flera människor i mitt liv som jag tycker om och är lycklig över som jag verkligen har fått JOBBA för att ha kvar. Fått finna mej att vara förpassad till perferin, fått finna mej i att få "nej" ifrån men som gett med sej (av ren utmattning :) och som är tillbaka.
Vissa människor är helt enkelt värda att vänta ut...

Jaha. Vi har måndag förmiddag. Den 20:e augusti. Bröllopsdag som sagt och i sluttampen av sommaren.
Jag hostar... fortfarande.
Börjar känna det där suget jag får varje höst av nystart.
Av att börja träna, bli sundare, klippa håret, köpa nya kläder.
Hösten är min tid på året.
Idag drar både Dallas och Robinson igång.

Puss/ Asta

Vill ha från Lindex i höst

Denna kavaj har jag blivit helt kär i. På bild åtminstone.
Tänker mej med en tjockare tröja el klänning, grova kängor, stor halsduk...


Skinnyjeans med hög midja. Ruggigt bra för figuren och siluetten. Jag ska aldrig mer bära lågt sittande tajta byxor där hullet väller över


En pennkjol. Jag är klänningflicka. Kjol får mej att känna mej som en tant.
Men andra är ju så snygga i pennkjolar. Å det smickrar en kurvig figur.
Jo jag vill nog äga en ändå.

Rar topp. Till kjolen kanske. Med lite rockig make up å kängor så det inte blir för mycket "präktig sekreterare" över looken.

Basictröja. Men fin.

Lång och trogen tjänst

Det sägs att det svåraste jobbet som finns är att fostra barn.
Jag vet inte om jag håller med, med barnen får man den där oändliga kärleken på köpet, och då går ju lixom allting. Allt från koliknätter till tonåringens vredesutbrott.

Nej, det svåraste jobbet som finns måste vara att hålla ihop ett långt äktenskap
Åtminstone om man försöker göra det med en smula värdighet i behåll.
Imorgon har jag varit gift i 24 år!
Tjugofyra... förstår ni?! Ett år från silverbröllop lixom.
Här gäller det banne mej att härda ut för jag antar att man då tilldelas någon form av tapperhetsmedalj för lång och trogen tjänst?!
Kanske i form av en resa eller en diamantring. Eller både ock rent av?!

Vi har egentligen aldrig firat vår bröllopsdag, varför vet jag inte.
Kanske har vi haft nån extra mysig mat någon gång eller gått ut å käkat, jag minns inte...
Något år har jag säkert via känslomässig utpressning lyckats få mannen att köpa några rosor till mej.
När vi varit gifta i 20 år så var vi på Kreta.
Det året var det väl tänkt att vi skulle fira lite...
Det årets Greklandsresa blev en katastrof. Med äktenskapliga förtärande gräl, inte alls helt olika dem som utspelade sej i " I vulkanens öga."
Som grädde på moset, lax på löken, nubbe på sillen så fick vi salmonella.
Diarréade, magkrampade och frossade med 39 graders feber i hettan.
På själva bröllopsdagen satt jag invirad i ett överkast på toa och bajsade med en whisky brevid mej medan mannen var med övriga sällskapet ute å åt. Jag hade så ont, så hög feber,var så ledsen och livet var verkligen bara skit!
Bröllopsdagen from hell!
Kanske ska jag tagga ner önskningarna på resor och diamanter och nöja mej med att önska att DEN bröllopsdagen aldrig går i repris?!

Vad är hemligheten då kanske ni undrar.
Hemligheten med ett långt äktenskap?
Tja, jag önskar att jag kunde säga så där fina saker som att aldrig somna osams, att alltid respektera varandra, att kyssas varje dag, att aldrig sluta vara attraktiva för varandra.
Så är det kanske för en del, men inte för oss.
Vi har somnat osams hur många gånger som helst, skilts som osams oxå för den delen och det finns stunder som jag tyst men febrilt önskat "hoppas att han aldrig mer kommer hem, låt honom rymma, köra ihjäl sej eller vad fan som helst."
Vi respekterar sällan varandras skilda åsikter och vi kysser definitivt inte varandra dagligen!
Nej, för vår del har det nog under långa perioder varit på ren uthållighet och envishet.
En smula lathet, en portion rädsla, en gnutta tur.
Ja å så givetvis en enorm kärlek till varandra.
För även om det inte är passion varje dag, och kanske inte alltid RÄTT sorts kärlek så är vi varandras familj. Vi har ju inte särskilt mycket släkt (med vettet i behåll) och inte så där vansinnigt mycket vänner heller så vi är varandras allt på många vis.
Han känner mej som ingen annan, jag känner honom som ingen annan.
Det är inte så värst mycket mer romantiskt än så. Men inte heller mindre romantiskt.
För vem är det som säger att äktenskap bara kan byggas av en VISS sorts kärlek?!
Vem har sagt att man efter 24 års äktenskap måste ha ett bultande hjärta och ett längtande underliv?

Ibland kan jag sakna att vara kär. Ni vet fnittrigt, hopplöst,flämtande förälskad.
Sakna att leva med någon som mer delar det jag tycker är stort å viktigt i livet. Hundarna, naturen, det lilla å det enkla. Sakna uppskattning, romantik och ja... sakna.
Precis som han förmodligen gör.
Samtidigt var det så här livet blev och det är inte fy skam. Jag... vi... har det bra.
Min make är på många sätt en fantastisk man.
Vi är varandras livsprojekt. Är inte det vackert så säg?!
Så grattis älskade maken på bröllopsdagen. Må det bli många fler... salmonellafria... bröllopsdagar.
Minns du vad din pappa alltid sa om mej?
"Hur fan lyckades du knipa och behålla en kvinna som Asta?!"
:)

Puss/ Asta

JR är tillbaka

Antar att man måste ha varit ung på -80 talet för att känna någon förväntan.
Förväntan över att "Dallas" nu kommer tillbaka.
Den första serien i sitt slag där man fick följa oljemiljardärerna Ewing.
Den starka fadern Jock? Elaka sonen JR. Snälla sonen Bobby. Bimbon Lucy. Olyckliga å vinpimplande Sue Ellen. Överpräktiga Pam osv osv.
ALLA såg verkligen Dallas på den tiden det begav sej. ALLA talade om sista avsnittet.

Jag har inga enorma förväntningar på att det ska bli stor underhållning när serien nu kommer tillbaka imorgon på Tv 4. Men liiiite kul ska det faktiskt bli att återse dem alla.
Eller?

Puss/ Asta

43 år å på väg...

Jag är 43 år.
Fyrtiotre år. Det är ett halvt liv... i bästa fall.
Jag har gått på dagis. En halv termin på fritids. Jag har gått i kyrkans barntimma.
Jag har gått nio år i grundskolan. En termin på gymnasiet. Jag har arbetat via "ungdomscentrum" på ett ålderdomshem för 60 kr/ dag.
Jag har varit gravid ungefär 36 månader. Jag har ammat i dryga 2 år.
Jag har läst in grundvux, komvux med samhällerlig inriktning.
Arbetat på ett äldreboende, jobbat i hemtjänsten.
Prövat på att tjäna mina pengar i restaurangbranschen och som telefonförsäljare.
Jag har läst kreativ svenska på högskolan i en termin och sedan 3 år till sjuksköterska.
Jag har tagit körkort.
Jag har haft fler än 20 hamstrar. 4-5 katter. 4-5 hundar.
Jag har bränt mej i solen, frusit mina händer om vintern, haft bilar som vägrat starta.
Jag har två tatueringar och genomgått en konisering pga cellförändringar.
Jag har haft fler än 20 sexpartners. Å jag har haft en knuta i bröstet.
Jag har kysst män. Jag har blivit våldtagen. Jag höll på att kyssa en kvinna.
Jag har läst tusentals böcker, sett hundratals filmer. Jag har spått mej. Liftat. Varit på bio.
Jag har varit i Spanien, Grekland, Tunisien, Portugal och Danmark.
Jg har sovit på hotell och jag har sovit i trappuppgångar. Ätit pop corn och gjort magplask... på olika vis.
Jag har blivit för full. Jag har rökt hasch. Jag har varit mobbare och jag har blivit mobbad. Jag har dykt från en poolkant och simmat under vattnet till andra sidan.
Jag har lagat fantastiska måltider, ätit himelskt på krogen och jag har levt på makaroner och pannkakor i perioder. Jag har hånglat i sommarnätter, jag har gråtit på parkeringsplatser.
Jag har gift mej, jag har varit på bröllop och begravningar, jag har fått känna av riktig sorg.
Jag har känt mej ful, snygg, smart, korkad, smal, tjock, fel och stekrätt.
Jag har gråtit, skrattat, krypit på golv i ångest. Jag har älskat, hatat, förlorat och vunnit.
Jag är 43 år. Jag vet att livet går upp å livet går ner.

På fyrtiotre år kommer man en bit.
Man lär av livet. På gott och på ont, men mest på gott.
Man tar inte sej själv på lika stort allvar. Tror sej inte ha lika rätt alltid.
Man försonas... till viss del... med sina tillkortakommanden.
Ändå önskar jag att jag kommit längre...
Det finns alltid ett visst mått inom mej, ett behov av, att bli älskad för min egen skull och precis som jag är. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag så till varje pris måste berätta sunkiga och pinsamma saker ur mitt liv, både här på bloggen och i sällskap med andra.
Som att jag likt matadoren i Ferdinand sliter upp blusen och blottar mitt inre.
"Se! Så HÄR fult är det. Tycker ni om mej i alla fall."Jag avskyr den sidan hos mej själv. Föraktar den. Men om ni tycker om mej för all fernissa...
Ja,då är det ju ändå inte på riktigt, då är det ju inte MEJ ni tycker om.  Inte om ni bedömer mej efter hur väl jag städat el hur fult jag har det hemma.
Men det är en sak att tänka så och en annan sak att verkligen känna det.

Men kanske om ni ger mej 20 år till.
Kanske kan jag som blivande pensionär känna att "I give a fuck" om vad mina medmänniskor tycker?!
Vad tror ni å hur är det för er?

Puss/ Asta

Oväntade besök på toaletten.

Läser Marias inlägg om oväntat besök och fnissar lite förskräckt för mej själv.
Inte så mycket åt henne som av igenkänning.
Här tänkte jag skriva "ja, för vem känner inte igen känslan av att det dyker upp nån man bara är ytligt bekant med och hemmet ser ut som ett tredje världskrig" men så kom jag på att det gör förmodligen inte flertalet av er.
Men jag gör det. Jag!!!

Jag minns ännu en gång när barnen var små och en annan mamma med barn dök upp hos oss lite oväntat.
De fick komma in, jag sopade lite hysteriskt ner smulorna från bordet medan de klädde av sej i hallen å det första ungen säger när hon kommer ut i köket är "MAMMA!!! Vad är DET?!" och så pekar hon förskräckt ner i min diskho där matrester simmar runt i flottigt vatten bland disken.
Det var helt uppenbarligen något hon aldrig hade sett.
Samma unge spärrade än mer förskräckt upp sina blå ögon när hon bakom en köksgardin fann en kattbajs liggandes på tork.
Ja jösses.

Annars tycker jag det är mest pinsamt att ha skitiga toaletter när man får oväntat besök.
Med "skitiga toaletter" menar jag inte att det ligger en tom toarulle på golvet å skräpar om man säger så.
Nej, jag menar när det luktar pissoar, när mina använda trosor ligger kvar på golvet efter duschen och det är bajsspår i klosetten. När handfaten är fullt av sminkrester och utspottad tandkräm med en gnutta blod i.
DET är pinsamt.
Ännu mer pinsamt blir det att ropa "Jo toaletten är kanske inte helt ren, jag ska städa idag."Å man får till svar "Ehhh, det gör ingenting" fastän det så klart gör massor... är skitäckligt... det skulle jag ha tyckt om jag kom hem till nån annan å det såg ut så där.

Ska vi alla samla oss en smula nu och reflektera en stund över att jag faktiskt är ättling i rakt nedstigande led till en gäng tokar och galningar?!
Allså jämförelsevis, så är mina under stunddom skititga toaletter ingenting.
Så...

Nu menar jag inte att det ALLTID ser ut så på mina toaletter, jag städar ju trots allt då och då.
Men ibland. Å in the worst case scenario kan det vara som ovan.
Jag bor med en samling grisar.
En man som grovt överskattar sin penisstorlek, en son som går i pappas fotspår och en Mini som bara är allmänt jäkla slarvig och strör plastskyddet av tamponger på golvet som normala människor kastar risgryn på bröllopspar.
Nedertoan brukar jag hålla hyfsad. Men övertoan går jag aldrig på i princip och kan glömma av dess existens under långa perioder. Jag minns den dock ALLTID när gäster man har brakar upp för trappan med ett "Jag lånar toan här uppe"
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!! vill jag alltid vråla desperat men det enda som kommer ut är ett tyst litet "Okej"

Ska vi här å nu göra en överenskommelse?!
Om ni behöver hem till Asta för att låna toaletten så slår ni en pling innan. Okej?
Ge mej minst 20 minuter respit. Tack!

Puss/ Asta

Hur sjutton blev jag sån här?!

Min släkt är SÅ. JÄVLA. KNÄPP.
Jag skriver det inte med nån humor eller ironi. Dom är så jävla knäppa!

Ja, jag vet att alla säger det.
"Min familj är helt crazy." När de säger det så menar de att någon avlägsen släkting tog livet av sej för länge sedan. De kanske hade en plastmamma som fick nervösa utbrott varje jul. En kusin med fabläs för utgången leverpastej eller en bror som maniskt samlar på porslinskatter.

Men hör ni... tro mej. Det är inte galenskap.
Inte så att det går å jämföra med min släkt. De spelar inte i samma liga. Inte i närheten av samma division. Min släkt är inte lite crazy... den är helt störd.
Skräckfilmsstörd lixom.
Jag skulle kunna skriva en bok om det men antagligen få svårt att få en så orealistisk historia utgiven.

Jag vet inte hur mycket jag kan berätta. Av hänsyn till andra. Av viss skam.
För jo, här erkänner jag faktiskt. På nån nivå tycker jag att det är...pinsamt på nåt vis?!
Jag kan inte förklara.
Framför allt skulle alla tro att jag var mytoman.
Den sista tiden har det verkligen rört på sej i dårskapet.
Min bror är nyligen utsatt för ett allvarligt mordförsök av andra släktingar. Som ett exempel.
Som en bråkdel i allt tokeri.
Å jag häpnar. På allvar å på riktigt så häpnar jag över att jag är så normal som jag är.
Hur har jag lyckas bli så... så hel?!
Förvisso lite neurotisk. Käkandes antidepressiva. Har mina idéer. Är tokig i mina djur. Har plöjt x antal år av terapi. Tappat greppet då å då... men ändå. Jag är så fruktansvärt normal!
Sköter en familj, har fostrat ett gäng ungar till sunda människor, tar hand om min hygien, har skaffat mej en utbildning, har ett ansvarsfyllt jobb osv osv. Inga stordåd men som sagt, HELT normal.
Hur tusan blev jag det?!
Jag är på nåt sätt det svarta fåret... fast vit... om ni förstår hur jag menar.

Ja herre Gud.

Puss/ Asta

Facebook och statusuppdateringar

Facebookvänner är som bekant per automatik inte "riktiga vänner."
De KAN absolut vara det, de kan absolut BLI det.
Men det är ingenting måste vara så.
Det blir då å då emellanåt så himla tydligt att man har "vänner" där, vars åsikter å sätt att vara, man aldrig skulle ta med i tång i riktiga livet.

Ja jag vet...
Man kan... och BÖR... bara låta det passera, läsa en annan statusuppdatering men jag blir så oerhört provocerad och har svårt att bara släppa.
Skriver spydiga svar som jag sen, tack å lov, raderar ut eftersom det inte vore ett enda dugg bättre gjort av mej. Att skälla ut människor som lite på skoj skrivit en statusuppdatering som jag går igång över.
Lev å låt leva...
Inte värt ansträngningen.

Hur gör ni kring sånt här på facebook?
Vad har ni för några "krav" på era sk vänner där? Måste man ha krav alls eller ska man (som jag försöker) ta det som det är och för vad det är. En kontaktsida med löst sammanhållna människor.
Facebook verkar ju ändå kunna göra människor upprörda.
Det som diskuterats mest är väl sk "facebookotrohet" och det faktum att människor lämnar ut (å kanske överdriver) sina lyckliga delar av livet.
Själv går jag inte alls igång på att läsa om folks utlandsresor, dyra väskor, lyckade trädgårdspartyn, romantiska makar, välartade barn eller vad det nu må vara. Jag är inte avundsjukt lagd på det viset.

Människor som däremot ventilerar sin inskränkta sida.
Rynkar på näsan åt tjockisar, drar ett rasistiskt skämt, blir drabbade å störda i sitt fredagsmys av att se en hemlös eller en tiggar (å då inte av medkännande utan för att det stör deras vy?!) eller hånfullt skrattar åt någon som inte är så lyckade... så braaa... som dom där de sitter med sitt Amaronevin i kassen påväg hem till kalvytterfilén och tjusiga maken.
Det stör mej. Så in i bänken stör det mej.
Jag tycker faktiskt att det är betydligt värre att vara så där hånfull/ sarkastisk/ överlägsen på facebook än i ett slutet sällskap för i sällskapet har man koll på vilka som lyssnar och hur det tas emot.
På facebook slungar man ut orden rakt ut.

Vad tycker ni?

Puss/ Asta

oj oj oj

I natt har jag sovit som en kratta.
Hostat å hostat å hostat och så kissat en miljon gånger emellan.
Efter klockan halv sju när Gottfrid ätit frukost och maken gått till arbetet somnade både jag å hundarna pangbom. Jag med snuspåse i munnen.

Att sova med nikotin är alltid spännande.
Väldigt många människor är känsliga för det, jag är absolut en av dem.
Det blir som en "drömförstärkare" och man drömmer starkare å intensivare än annars.
Förmodligen... egen teori... för att hjärnan lixom får stimulans under sömnen.

I alla fall, jag hann drömma en jäkla masssa.
Bland annat att jag hade en relation i smyg med en av våra gamla överläkare.
Jojo men.
Det märkliga med relationen (kan jag konstatera som vaken) var att den inte var särskilt romantisk eller het. Ändå var den väldigt hemlig, väldigt förbjuden.
Vi rökte cigariller under en rond vi gick på ett danskt sjukhus. Vi tittade på konst och drack rödvin ur tjusiga glas.  Jag till och med anordnade en konstutställning hemma med doktorns konst, maken var väldigt upprörd över detta, och när konsten väl kom var det "barn alster". Pärlplattor, torkade oformliga figurer av modellera, fula teckningar.
Ingen ville köpa och jag stod där med en arg make och en massa flotta snittar och kände mej uppgiven.
Vi började gräla om den här"andra mannen" jag å maken och jag gav mej ut mitt i natten till ett stort shoppingcentrum som var nattöppet och började tokshoppa!
En lång vacker klänning (som jag tänkte ha när jag skulle träffa doktorn), en kavaj, en vacker tjock vit tröja, skor...
Jag var så exalterad av min shopping att jag helt struntade i min älskare (som jag ju inte låg med) och min arga man och allt fult pyssel där hemma som jag förväntades ta omhand.

Drömtydning på det den som vågar?!

Puss/ Asta

Hej då

Nu åker jag till jobbet å ni får lite respit från mej.
Slipper 511 inlägg om dagen.
Men jag kan ju inte lämna er utan en Gottfridbild så klart.
Det går minst sagt "så där" att älska lagom...

Ha det så gott idag.

Puss/ Asta

Maria skriver om sökandet efter kärlek...

Maria skriver om sökandet efter kärlek.
Om sin längtan efter att höra ihop med någon, dela glädjen och joxet med någon, få lov att vara förälskad och att någon är förälskad i henne.

Trots att jag inte befinner mej i hennes situation, jag är ju gift sedan hundratals år, så kan jag i alla fall känna igen känslan. Känna hennes längtan.
Ensamhet och behovet av en djupare och mer kärleksfull gemenskap, häftigare sex, varmare omtänksamhet, en mans brännande begär kan man sakna även i en relation... när den går på trekvartsfart.
Inte nu som jag skrivit förr, absolut inte nu! Jag trivs i Tråkträsk.
Å jag planerar och förordar inte heller otrohet eller att byta ut "sin tråkiga man"... jag bara bekräftar att jag förstår hennes längtan. Att den är allmängiltig. Något de flesta av oss (kvinnor?) känner ibland...

Jag kan oxå leva mej in i hennes sorgsna tankar om att män bara vill ha henne till en sak.
Att hon bekräftas som vacker och intressant, men nåt seriöst är de inte ute efter.
Män verkar vara mycket mer krassa vad det gäller kärlek.
Som om de bestämmer sej för redan i förväg vad de vill känna.
Jag verkar oxå vara den typen av kvinna. Som män vill ligga med...
Ja fråga mej inte varför...

Jag blir förhållandevis ofta raggad på av män.
Lite oskyldigt så där oftast men alltid enligt samma mönster och ton.
Alltid med en sexuell undermening och det är alltid upptagna män.
Jag tror aldrig en ledig man visat mej nån uppmärksamhet någonsin.
Män som aldrig i livet skulle äventyra sitt äktenskap för någon som mej. Hell no.
Men undersöka intresset för lite hångel kan jag vara värd.

Jag är inte intresserad!
Jag har inte några behov av att utsätta den realtion jag har för en så simpel risk.
Jag kan känna någon slags fånig tacksamhet till min make, för trots att han gnäller på mycket av det som är "jag" och min livsstil, finner han mej tydligen intressant nog att ha till något annat än sexuella aktiviteter. Till en liten fling...
Ska vi vara riktigt ärliga är det kanske för att jag snärjde honom i unga år.
Å tur var väl det för annars hade jag fått vara "den andra kvinnan" till dödagar om jag velat ha någon kärlek av en man.

Förstår ni vad jag skriver om? Vad jag vill säga?
Det är alltså inte så att jag vill vara otrogen eller går och längtar efter en romans.
Det är inte så att jag är bitter över att ingen karl går runt och är förälskad i mej.
Men det är ändå en sorgsen känsla... att vara "den typen av kvinna" som bara attraherar upptagna män som vill ha något i smyg.
Att inte vara värd... mer?!
Förstår ni?
Jag tycker själv att jag är en kvinna med massor av kvaliteter varav sex kanske är min sämsta gren.
Jag tycker själv att jag är rolig, varm, snäll, omhändertagande, intressant å lite klurig att komma underfull med. 

Nej, jag får nog banne mej hålla hårt i karlsloken jag har...

Puss/ Asta

Nu jäklar bjuder Asta er på celluiter å hela kittet

En sån   U N D E R B A R   kväll vi har.
Tog med vovvarna ner till stranden. Badbruden ÄLSKAR ju det, lille badkillen... tja, lite mer tveksam.
Men vilket minne att spara på under den långa kalla vintern!
Celluiterna då? Tja, dem ser ni om ni tittar ordentligt :)

Med lock å pock...

Kom då, lilla badkillen. Kom då!

En bild där man ser hela kroppen å dom långa benen som börjat växa.

Som jag älskar dessa röda! Mina vackra hundar. Ni får min själ att jubla, mitt hjärta att slå. 

Lillkillen klättrar upp på en sten.

Å så prinsessan då. Det är mycket tjat om prinsar och småkillar men hon är ändå bruden med stort B.
Hallands vackraste och charmigaste tjej.

Märta å hennes lillebror. Gottrid å hans storasyster.