David och Goliatdebattten...

... och det är väl säkrast att jag här påpekar att rubriken handlar om bloggstorlek och inflytande. 

Jag lämnar gårdagens diskussion och bloggfajt här å nu med detta inlägg.
Ett vill jag bara säga innan jag gör det för det känns som om jag har blivit missförstådd även av mina läsare. Som om jag uttryckt mej klumpigt.
I mitt fall, och i gårdagens ilska, handlade det för min del mycket om besvikelse.
På gott och ont är inte Lady Dahmer "vilken bloggare som helst", inte ens "vilken storbloggare som helst." Hon är dessutom krönikör. Hon är en röst många unga tjejer lyssnar till. Därmed är hon en del av makten och med den följer ett ansvar.
Hon är unga tjejers stora feministikon, och hon gör det bra! Till å med en tant som mej har hon fått att tänka till många gånger och omvärdera åsikter.
Med det följer ett ansvar.
Feminism... för mej är hjärtat av det ordet systerlig sammanhållning.
Jag pallar oförsonlighet och hårda ord från henne.
Nemas problemas. Faktiskt.
Men många yngre läsare gör det kanske inte?
Jag anser att man i hennes ställning borde hålla sej för god för den typen av oförtjänt förakt hon skickar på sina läsare.

Jag anser mej ha varit en god läsare av LD's blogg.
Jag har kommenterat regelbundet, så väl hyllningar som oliktänk.
Jag har alltid länkat i de många inlägg hon inspirerat mej till.
Jag har alltid röstat på henne i alla Blogawards hon bett oss läsare om.
Jag har försökt förstå även där det inte alltid varit självklart.
I Lady Dahmer har jag sett... eller kanske felaktigt läst in... en hel del likheter med mej själv trots alla yttre olikheter.
Ett patos. Ett mod att stå upp för det man tror på.
Men oxå en dålig självkänsla. Ett självförtroende som går upp å ner men en självkänsla som trots framgångar aldrig riktigt rotas.

Skit samma. Jag har kommenterat/ röstat/ länkat klart där nu.
Våra vägar skiljs åt.
Det tar säkert varken Lady Dahmer eller jag skada av.

Puss/ Asta